Världens skadligaste hemligheter

av Susanne Björkholm

Bastian Obermayer och Fredrik Obermaier har chansen att beskriva hur skatteparadisen funkar och varför ett så skadligt system tillåts existera, men väljer istället att fokusera på skamjournalistik och skvaller, anser Susanne Björkholm.

Skatteparadis existerar för att de ger pengar anonymitet. De säljer sekretess. Om ingen vet varifrån dina pengar härstammar eller ens att du har inkomster, så har du ditt jetsetliv på det torra. Du är så gott som helt immun mot rättssamhällets nycker. Det spelar ingen roll om pengarna kommer från illegal vapenförsäljning och barnporr, eller om de är utsmusslade från den ryska statskassan; i skatteparadis är de lika rena som sjuksköterskans hårt förvärvade slantar i Pedersöre sparbank. Och till skillnad från sjuksköterskans lön är de skattefria, förstås.

Du behöver bara registrera ett bolag i ett skatteparadis och därefter se till att dina penningströmmar hamnar på bolagets konto utan att vidröra dig på vägen. Och skulle någon flitig skattmas eller polis intressera sig för bolaget, stöter de på omertà – siciliansk tystnad. Firman har ”anställda” chefer ur lokalbefolkningen som skriver under alla papper och kvitterar transaktionerna. Ditt namn nämns ingenstans.

Storbolag dominerar

Trots att skatteparadisen är en nödvändighet för dem som vill tömma statskassan och för all storskalig organiserad brottslighet, så utgör storföretagens skattesmitning de största penningströmmarna. Hela två tredjedelar av världshandeln sker inom multinationella bolag. Dessa har filialer och dotterbolag härs och tvärs runtom i världen och det är nästan omöjligt att verkligen luska ut vilken del av vinsten som borde beskattas i vilket land. Då storföretag har klara incitament och alla möjligheter att undvika skatter, och dessutom är bemannade med de slugaste juristerna i kåren, så är resultatet allt som oftast att de slipper betala.

Så här går det till: ett företag tar ut så kallade koncernlån från en postboxfilial i ett skatteparadis och får dra av räntan i beskattningen – vilket Finlands största elbolag Caruna gjorde häromåret, och betalade 1,6 procent skatt på vinsten från sitt eldistributionsmonopol. Eller så inhandlar företaget varor och tjänster av sina tiotals offshorefilialer och kan dra av dessa kostnader från vinsten. På så sätt lyckas många lönsamma företag slippa skatt nästan helt och hållet. Som Apple, som år 2014 betalade 0,005 procent skatt på 14 miljarder euro vinst. Andra slipper faktiskt skatt helt och hållet, vilket sex av de tio största företagen i Storbritannien gjorde 2014, trots deras sammanlagda vinst på ungefär 40 miljarder euro.

Anonyma företag och bankkonton gör det möjligt också för respektabla företag som Siemens att snabbt, behändigt och utan komprometterande pappersspår fylla bruna kuvert med smörjmedel åt byråkrater, om de till exempel skulle önska säkra sin ställning i budgivningen om lukrativa offentliga projekt, typ metron i någon nordeuropeisk huvudstad, eller så.

London i centrum

Det finns cirka 60 skatteparadis i världen, men merparten av dem tillhör ett klibbigt nätverk med London City som spindeln i centrum. Små palmprydda tropiska öar må vara den stereotypa bilden av offshore-världen, men kärnan finns i Londons kyliga finanskvarter.

Också Holland har specialiserat sig som skatteparadis inom sin nisch. Inkomster från immateriella rättigheter beskattas där med högst fem procent, så storföretag grundar holländska filialer som ”administrerar” firmans varumärken, patent, copyright med mera. Filialerna tar betalt av moderbolaget för användning av varumärken eller utnyttjande av patent och moderbolaget kan dra av summan från vinsten och slippa betala skatt i det land där företaget är verksamt. Årligen befrias 18 000 miljarder euro från skatt i Holland, en summa som är 20 gånger större än landets bnp.

Så allt går ut på att få vinsterna att uppstå i länder med låg eller ingen skatt och utgifterna att uppstå i länder med normal företagsbeskattning. Det går hur lätt som helst med hjälp av ett nätverk offshorebolag som bokför penningströmmarna på det viset.

Företagens andel av USA:s skatteinkomster har fallit dramatiskt samtidigt som deras produktivitet skjutit i höjden och vinsterna mångdubblats; 1952 kom en tredjedel av de amerikanska skattemedlen från företagsbeskattningen, år 2013 endast en tiondel. 258 av storföretagen på Fortune 500-listan gjorde vinst varje år mellan 2008 och 2015. Aderton av dessa betalade inte en cent skatt. Hundra företag lät bli att betala skatt under åtminstone ett av åren. 73 procent av Fortune 500-företagen äger offshorebolag. Sammanlagt har dessa 367 storföretag över tiotusen skatteparadisfilialer.

År 2006 betalade Storbritanniens 54 miljardörer 14,7 miljoner pund i skatt för sin sammanlagda förmögenhet på 126 miljarder, och två tredjedelar av skattesumman kom från en enda person, dammsugarmagnaten James Dyson, en man med smått udda moral bland de superrika. Om vi antar att förmögenhetens avkastning varit väldigt blygsamma 3,5 procent, skulle det betyda att Storbritanniens rikaste invånares skatteprocent var 0,3.

Stora företag och rika mänskor kan med andra ord ganska fritt välja om de vill betala skatt eller inte. Oftast vill de inte.

Läckan i Panama

Mäter man i mänskligt lidande och samhällelig skada så gör skatteparadissystemet störst skada i fattiga länder. Mer än 1 000 miljarder euro per år strömmar ut från u-länder i illegala kapitalflöden. Takten har under den senaste tiden tilltagit med i medeltal 6,5 procent per år. Summan kan jämföras med det sammanlagda globala biståndet som rinner i motsatt riktning, 100 miljarder.

Ett offshorebolag kan vem som helst inhandla för någon tusenlapp av firmor som Mossack Fonseca i Panama. De säljer skräddarsydda brevlådeföretag belägna i valfritt skatteparadis, fullt utrustade med bankkonton, bulvanchefer och ogenomtränglig sekretess i vägen för skattemyndigheter och poliser och annat girigt och avundsjukt pack.

År 2015 uppstod en läcka i just Mossack Fonseca. Sammanlagt sipprade 2,6 terabyte interna dokument ut till Bastian Obermayer på Tysklands största dagstidning Süddeutsche Zeitung. Dokumenten innehåller intern epost, transaktioner och kundregister med mera från 1970-talet till våren 2016.

Obermayer och kollegan Fredrik Obermaier beskriver sitt arbete med de läckta dokmenten i en bok som nu översatts också till finska. Panaman paperit kunde vara en viktig bok om ett av de största problemen för rättvisa och ekonomi i dagens värld. Tyvärr gör herrarna Obermayer och Obermaier slarvsylta av det hela.

De har i sitt arbete så fördjupat sig i att gräva fram enskilda kändisar bland Mossack Fonsecas kunder, att texten ställvis påminner om en lång räcka skvallerblaskesnuttar. I stället för att lyfta fram de strukturer som gör skattesmitning och anonymitet möjliga, koncentrerar de sig på att rabbla upp stora summor och beskriva lyxvillor och sportbilar. Och att precis allt är ”otroligt”, ”häpnadsväckande” och ”chockerande” blir ganska snabbt tröttsamt. Det är ju faktiskt allt annat än underligt att rikt folk vill slippa betala skatt och gömma undan sin förmögenhet, eller att kriminella vill sköta sina affärer anonymt, eller att presidenter och ministrar tömmer statskassor i länder utan robusta demokratiska institutioner.

Det är inte hos dem ansvaret och skulden ligger. Skyldiga är de som stiftat lagarna.

Transparens

Offshore-världen är entydigt skadlig för mänskligheten och realekonomin och den existerar endast för att de folkvalda i demokratiska stater har stiftat lagar som låter den existera. Det är alltså ett aktivt val och ingen naturlag. Därför kan problemet åtgärdas mycket enkelt.

Nyckelordet är transparens. Till att börja med behövs en lag som gör det omöjligt att gömma undan företagets verkliga ägare. Därtill skall företagens interna bokföring göras transparent så, att alla penningflöden kan knytas till verkliga transaktioner. Då blir det möjligt att beskatta den verkliga vinsten där den uppstår. Därtill måste också all egendom och inkomster globalt göras transparenta, och naturligtvis beskattas där personen är bosatt eller där hen skaffat inkomsten. Sist men inte minst: all lagstiftning ska vara öppen för allmän insyn under hela processen. Lagar som byggt nuvarande system skulle aldrig ha blivit till om demokratin fungerat så som den bör.

Sådant skulle jag gärna ha läst i en bok som väckt så mycket allmänt intresse.

För att göra Panaman paperit rättvisa, vidrör författarna nog de bredare och djupare aspekterna av offshore-systemet på sidorna 310-318. Men till och med firmans tyskfödda partner Jürgen Mossacks pappas naziförflutna behandlas mera ingående, liksom hur jobbigt det är att läsa så mycket text och behandla så mycket information och diskutera med så många kolleger och köa på flygplatser.

Panaman paperit kan vara underhållande för den som njuter av skamjournalistik, men Obermayer och Obermaier missar ett gyllene läge att grundligt informera allmänheten om hur offshoresystemet fungerar och varför det trots sin skadlighet fortsätter att leva och må bra.

Susanne Björkholm

Bastian Obermayer och Frederik Obermaier: Panaman Paperit.
Miten rikkaiden veronkierto paljastui. Översättning: Kirsimarja Tielinen. Into, 2017.

Boken har också getts ut på svenska av Weyler förlag under titeln Panama-dokumenten: berättelsen om historiens största läcka.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.