Maktordningen rubbades fullständigt i de konservativa vita kretsarna då pigor och kvinnliga fabriksarbetare reste sig till väpnad kamp.
En av de positiva aspekterna av årets uppmärksammande av inbördeskriget är att det uppstått en bred diskussion om kvinnornas roll och öde under och efter kriget. Framför allt har det i både böcker, tidningsartiklar och teaterpjäser lyfts upp hur brutalt röda kvinnor behandlades av de vita segrarna, både på fältet och i fånglägren. Man har beräknat att kring 700 röda kvinnor dödades i strid, avrättades, dog i fångläger eller ”försvann” under och efter kriget. Totalt uppskattas mellan 1 400 och 2 000 kvinnor ha varit officiellt avlönade av de röda, och kring 5 500 kvinnor åtalades efter kriget som delaktiga i den röda verksamheten.
Bland många vita i kriget fanns ett intensivt hat mot de röda, må det sedan ha berott på ett allmänt klasshat, ideologiska bevekelsegrunder, emotionella reaktioner i krigets hetta eller ett hat som piskats upp med hjälp av propaganda, lögner eller missvisande information om till exempel de rödas inställning till självständigheten och Rysslands inblandning i kriget.
De kvinnliga röda gardena som uppstod i februari 1918 hade en klar jämställdhetsprägel: till skillnad från hela resten av samhället fick kvinnor i röda garden samma lön som männen. Också till stil och utseende bröt rödgardister mot normen, välkänt är att många valde att bära byxor. Det är svårt för en person i dag att förstå hur revolutionärt detta var, men byxan var en maktsymbol. Det är ingen slump att bestämda kvinnor sedan åtminstone 1600-talet har sagts ”bära byxorna i förhållandet”. Vissa radikala kvinnor lät klippa åt sig pannlugg, vilket ansågs vulgärt, och bära skärmmössa, ytterligare ett helt manligt attribut.
Ännu under den andra hälften av 1800-talet motsatte sig till exempel vår nationalfilosof J.V. Snellman å det kraftigaste att kvinnor skulle agera självständigt eller, gud förbjude, ta del av politik och samhällsdiskussion: ”Kvinnans åtråvärdhet baserar sig i grunden på att hon behöver trygghet och ber om beskydd av mannen. Mannen skulle aldrig kunna älska en självständig kvinna som är trygg i sig själv, redan av den enkla orsaken att en sådan kvinna aldrig skulle be om hans beskydd”.
Hatet mot kvinnogarden hade en klassdimension. Framfusiga kvinnor inom överklassen, som Minna Canth, Lucina Hagman eller Tekla Hultin kunde man på något sätt fördra, men då flicksnärtor från fabriksgolvet, kokerskor, pigor och tjänarinnor började sätta sig upp mot borgerligheten, var måttet rågat. Och det var just dessa kvinnor som de röda kvinnogardena bestod av, mestadels under 20-åriga arbetarklasskvinnor, i många fall ännu blott tonåriga flickor.
”Håll rasen ren”
Vid tidpunkten florerade tankar om ”socialdarwinistisk” eugenik. Många av kvinnorna som avrättades föll offer för tanken om att ”rasen” måste renas från olämpliga och undermåliga exemplar, och enligt vita eugenikförespråkare fanns knappast en mer vämjelig mutation än en kvinnlig rödgardist. Också välkända personer kunde i offentligheten avge fradgande vredesfyllda utsagor om de röda kvinnor som tog till vapen. Ta till exempel författaren Ilmari Kiantos ökända inlägg till tidningen Keskisuomalainen:
”Det har bevisats att i Finlands medborgarkrig är rödgardisterna rovdjur, många av deras kvinnor varghyndor. Honvargen föder ungar som blir till motståndare i all evig framtid. Är det inte galenskap att låta bli att skjuta vilddjur som ansätter oss?”
I slutet av kriget uppmanade rashygienikern Martti Pihkala de vita myndigheterna att ”eliminera” alla fabriksarbetande kvinnor, och övriga omoraliska kvinnor, med kort hår, så att den finländska rasen skulle hållas ren.
Väl dokumenterat
I diskussionen om behandlingen av de röda kvinnorna i kriget får man lätt uppfattningen av att det är något som inte varit känt tidigare. Måhända är det inte något som de som stod på den vita sidan gärna stoltserade med efter kriget, men inom forskningen kring kriget och inom den röda historieskrivningen har övergreppen mot de röda kvinnorna varit välkända. Till exempel i Sylvi-Kyllikki Kilpis bok Suomen työläisnaisliikkeen historia finns uppgifter som kommer överraskande nära den konsensus man i dag har om antalet avrättade kvinnor. Kilpi skriver också om den ökända massavrättningen av kring 200 kvinnor i fånglägret i Hennala utanför Lahtis, och om Sofia Hjulgren, riksdagsledamot från Joutseno, som hörde till dem som avrättades. I tidningen Työläisnainen skriver man efter kriget om Hjulgrens tragedi, att vare sig Sofia eller hennes man Antton, som sattes i fångläger, aktivt hade sökt sig till den väpnade kampen, utan endast sökte skydd bland rödgardisterna då de blivit trakasserade av de vita. Tiina Lintunen har i sin forskning lagt märke till ironin i att de allra flesta kvinnor som avrättades antagligen hade fått mycket lindriga straff i rätten. När de ställts inför rätta, konstaterades för det mesta att kvinnornas delaktighet i kriget varit relativt liten: det vanliga straffet var kring 2–3 års villkorligt fängelse.
Burlesk propaganda
Men visst kunde också den röda sidan utnyttja kvinnorna i sin propaganda. I Työmies användes de kvinnliga rödgardisterna helt sonika till krigshetsande. Irmari Rantamalas text är sett med dagens ögon snarast burlesk, då han skriver om hur synen av ”raska arbetarjäntor med geväret på axeln får ögonen att tåras av stolthet”, och att ”de förtappade och sjuka arbetarmän” som sviker sin klass genom att inte ta till vapen borde ta modell av ”arbetarjäntorna som med friskt humör bär gevär”.
Intressant i sammanhanget är att Socialdemokratiska kvinnoförbundet, som då samlade hela vänsterrörelsens kvinnosaksaktiva, höll en strikt pacifistisk linje och avrådde kvinnor från att delta i kriget. För kvinnorna i krigets skugga var livet för det mesta mer som Anna Uskali beskrev det i sina brev från 1952. Uskali födde under kriget i Raumo sitt sjätte barn. Som havande hade hon inte kunnat fly de vitas ankomst i krigets slutskede, och strax efter födseln meddelade hennes man att de vita nu hade intagit staden: ”Han förklarade att om jag nu ger mig av på flykt, så dör jag på vägen. Om jag blir hemma, så kan de döda mig, eller åtminstone köra ut mig ur fabrikens lägenhet. Han föreslog att han skulle skjuta mig och barnen och till sist sig själv.”
Janne Wass
