Pratsamt om privat och politiskt

av Matilda Hakala

Först förstår jag inte poängen med Någon hatar oss igen. Jag bläddrar i boken och blir lätt irriterad av tanken på att behöva ta mig igenom två finlandssvenska kulturpersonligheters Facebookdiskussioner. Är inte det här mikroperspektivet lite jobbigt? Är chattprosa hemskt intressant i ett längre format? Trots mina inledande farhågor visar sig boken ändå vara en givande läsupplevelse, om än en som det inte är alldeles lätt att bilda sig en bestämd uppfattning om.

Någon hatar oss igen kan närmast beskrivas som en slags feministisk ”coffee table book”, en superestetisk sak där ord och bild smälter samman till en helhet som man gärna vill hänga på sin vägg. Det skriftliga innehållet är utformat av skådespelarna Joanna Wingren och Sonja Ahlfors, kända från teatergruppen Blaue Frau, och för de grafiska illustrationerna ansvarar Johan Isaksson. Innehållet är saxat direkt ur Wingrens och Ahlfors privata Facebooksamtal och böljar fram över sidorna i en ström av samtal om vardagsliv, politik och allt från ångest till jobbiga män(niskor). Den spretiga stilen är bekant från skådespelarnas podd Taxen och terriern, med klatschiga och skrattframkallande oneliners som ”jag är typ jourhavande hjärna på fb”.

Det autentiska, fritt flödande innehållet är både bokens styrka och dess last. Då det är som bäst kombineras det genomgående starka grafiska innehållet med texten till ett slags okonstlad vardagspoesi. Exempel på detta ses bland annat i en diskussion där Ahlfors avstår från sin lön till förmån för Wingren som har en knaper månad. Ahlfors repliker ”[Det är ju] helt sinnessjukt att du ska vara jättepank o jag ha massor med pengar […] We are in this together”, skrivet med en spretig och lite svårläst handstil, är i all sin enkelhet extremt berörande och innehåller ett budskap som gärna kunde omvandlas till ett monument utanför riksdagshuset. Avsnitten där de två vännerna grälar, ber varandra om förlåtelse och grälar igen är också befriande att läsa i sin bild av ett systerskap som inte är solsken och pepp hela tiden.

Stundvis innehåller texten ändå stycken som kunde ha mått bra av att beskäras tillsammans med en redaktör, som de mångordiga diskussionerna om teaterarrangemang som kanske inte öppnar sig så mycket för den genomsnittliga läsaren. Slängarna om ”fula kukar”, ”pytte-pytte kukar” eller ”äckliga kukar” känns också högstadiefnissiga och lite tröttsamma, det finns ju liksom roligare och mindre kropps-shamande sätt att dissa patriarkatet på. Jag begriper att Någon hatar oss igen inte finns till för att stryka någon medhårs eller visa upp en felfri och urskuldande feminism, men tycker ändå att ribban här kunde ha satts högre i urvalet av material.

Att Någon hatar oss igen emellanåt väcker ambivalenta känslor gör ändå att boken aldrig blir ointressant, också för de läsare som kanske inte är så sålda på formatet. Det är ingen slump att förordet skrivits av Maja Lundgren, författare till den först utskällda och senare hyllade stridsskriften Myggor och Tigrar (2007), en uppgörelse med ett sexistiskt svenskt kulturliv. Liksom hos Lundgren kommer läsaren inte lätt undan hos Ahlfors och Wingren, utan hen tvingas att ständigt reflektera över och omvärdera sitt förhållningssätt till det som skrivs. Att på detta vis stimuleras och utmanas av en text är uppfriskande, och det gör Någon hatar oss igen till en kaxig och intressant upplevelse som avnjuts bäst i små doser och med lämpliga pauser för reflektion.

Matilda Hakala

Sonja Ahlfors, Johan Isaksson, Joanna Wingren:
Någon hatar oss igen.
Schildts & Söderströms, 2017.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.