Arto Paasilinna skapade ett manligt reservat

Arto Paasilinna fick sitt internationella genombrott i mitten av 1990-talet. Harens år översattes till svenska 1992 och följdes av en rad andra romaner. Plötsligt läste alla i Sverige Paasilinna. Även jag läste honom i Camilla Frostells svenska översättningar: Den ljuva giftkokerskan, Livet är kort Rytkönen lång, Den ylande mjölnaren, Kollektivt självmord. Min egen favorit var nog Livet är kort Rytkönen lång, en munter och tillika urfinsk road movie som får en bokstavligt talat explosiv kulmen. Prosten Huuskonens bestialiska betjänt blev någon gång efter sekelskiftet dassläsning på landet, och hade såvitt jag minns gynnsam inverkan på peristaltiken.   

Men någon gång i slutet av förra decenniet tappade jag bort Arto Paasilinna. Jag läste en ny roman – jag minns inte längre vilken – och jag kände igen teman och stilgrepp, berättelsen tycktes mig med ens förutsägbar och tråkig. Upprepningen är en djävul som hotar alla produktiva författare, och Arto Paasilinna var produktiv: totalt 44 titlar blev det sedan debuten 1964. 26 romaner har till dags dato kommit på svenska.

Det är alltså flera år sedan jag läste Paasilinna. När nyheten om hans död kom i mitten av oktober gick jag till bokhyllan – och hittade ingenting av Paasilinna där, fastän jag inte minns när jag skulle ha gjort mig av med hans böcker. Några dagar senare har jag ärende ut på landet och passar på att kika in i lillstugan, där det står någon hyllmeter med deckare och allsköns andra pocketböcker, sådant man kan läsa och läsa om en lättjefull högsommardag. I lillstugan hittar jag faktiskt två pocketböcker av Paasilinna: De hängda rävarnas skog och En lycklig man. De känns helt obekanta. Jag ögnar igenom baksidestexterna. Jag måste ju ha läst dem. Men jag minns ingenting av innehållet.

De fick följa med när jag reste över till Finland, och jag måste erkänna att reslektyren var underhållande.

Humor i förbigående

Det är lätt att förstå Paasilinnas stora popularitet, såväl i hemlandet som utanför dess gränser. Han kunde konsten att berätta en god historia och dra läsaren med sig från första sidan. Han var rolig. Humorn genomsyrade allt han skrev, och den var aldrig ansträngd utan integrerades i texten på ett självklart vis som är svårt att göra rättvisa åt. Paasilinna berättade inte roliga historier, han gestaltade sin humor genom att dra ett händelseförlopp bortom gränsen till det absurda. Som alla stora humorister förstod Paasilinna att man måste hålla en mycket allvarlig ton för att det ska bli riktigt roligt. En bra historia ska återges liksom i förbigående, och berättaren får inte låtsas om att det är roligt. Börjar han själv fnissa är allt fördärvat.

Jag sitter med De hängda rävarnas skog i baren på färjan till Helsingfors och fnissar för mig själv. Paasilinna hanterar intrigens många tvära vändningar skickligt och med mycken fantasi. Det finns ett ord som kan sättas på den här boken: berättarglädje. Så hör ju De hängda rävarnas skog hemma i mitten av författarskapet, romanen utkom ursprungligen 1983. Vid det laget hade Paasilinna uppenbarligen lärt sig att hantera sina episka verktyg, och rutinen hade ännu inte tagit över.

En man i en Ayn Rand-drömvärld

En lycklig man utkom redan sju år tidigare, året efter genombrottet med Harens år 1975. Här är hjälten den storväxte ingenjören Akseli Jaatinen, som kommer till Granbacka, ett samhälle någonstans i Finland, för att leda anläggandet av en ny bro. Jaatinen är en typisk Paasilinna-hjälte: företagsam, intelligent och hederlig; under den lite skrovliga ytan klappar ett gott hjärta och han saknar inte känslor. Han är en hygglig karl, helt enkelt. I begynnelsen går brobygget undan med fart, ty Jaatinen är inte bara en kompetent ingenjör utan också en god arbetsledare som förstår att det lönar sig att ha bra relationer till arbetsstyrkan. Men det skär sig mellan den hyggliga ingenjören och de styrande i Granbacka. Berättelsen når en första kulmination i skildringen av ett kaotiskt midsommarfirande, som får vittgående konsekvenser för ingenjör Jaatinens del. Han får sparken av statliga Väg och Vatten. Till råga på allt har Jaatinen hunnit bli kär och fått ihop det med kommunsekreterare Irene Koponen. Problemet är bara att den vackra kommunsekreteraren inte begriper vem hon delat säng med förrän på morgonen. När hon blir på det klara med att hennes nattfriare är samme man som av länsmannen och kyrkoherden utmålats som en skurk kastar hon ut Jaatinen.

Men Jaatinen vägrar erkänna sig besegrad. Som den typiske Paasilinna-hjälte han är går han till motangrepp och efter en rad förvecklingar står han till slut som segrare. Jaatinen blir storföretagare i Granbacka och den som styr i kommunen. Under vägen har han fått ihop det med ännu en kvinna, läroverksrektorns hustru Lea Rummukainen, som blir gravid. Men han är fortfarande lika förälskad i kommunalsekretaren. Jaatinen sköter också det här på sitt sätt.

Egentligen är En lycklig man en alldeles hemsk bok. Romanen är en okritisk hyllning till entreprenören, den företagsamme mannen som med fiffighet och hårt arbete överkommer alla hinder och regler. Det slutar med att han bygger ett hus i Granbacka med mittdel och två flyglar. I flyglarna inhyser han sina bägge hustrur, Lea och Irene.

En lycklig man är en naiv dröm om manlighetens totala seger, kryddad med en smula inspiration från Ayn Rand, i finsk light-version. Jag föreställer mig att romanen måste ha uppfattats som minst sagt provokativ i det sena 70-talets Finland. Inte minst kvinnorna är här, som i så många andra av Paasilinnas romaner, pappersdockor sedda genom det manliga ögat; de får nöja sig med rollen som subjekt för de manliga hjältarnas agerande. Eller så är de, som ”skoltgumman” Naska Mosnikoff i De hängda rävarnas skog, också upprorsmakare. Den 90-åriga Naska, världens äldsta skoltsame, vägrar nämligen att låta sig tas in på ålderdomshemmet i Enare, rymmer och hamnar ute i ödemarken hos förbrytaren Oiva Jantunen och den alkoholiserade majoren Sulo Remes, som av olika skäl har valt att dra sig tillbaka från civilisationen. Här blir hon ett slags piga åt de två herrarna och extramormor åt de två lyxprostituerade som våra hjältar låter flyga in från Stockholm. Naska Mosnikoff skildras med ett slags nedlåtande vänlighet, som inte borde vara obekant för den som läst sin Paasilinna.

Upprepningarna övertydliga

Så var ju kritikerna långt ifrån nådiga mot Arto Paasilinna, och något Finlandiapris fick han aldrig, till skillnad från sin äldre bror Erno. Men han var och är populär – framför allt bland manliga läsare. Han skriver lättläst, texten flyter muntert fram, språket är enkelt och rättframt och ställer inga stora krav på läsaren. Hans hjältar är ofta skurna enligt samma, tämligen enkla och rätt platta mall, det behöver man inte läsa många böcker för att upptäcka; vissa typer har en benägenhet att återkomma, som den förbittrade yrkesmilitären med olycksalig smak för pomeransbrännvin.

Med åren tycks Paaslinnas skrivande gå allt mer på rutin. Det syns i såväl handling som i personskildringen. Han hemföll åt att återanvända gamla grepp, och det kan man göra så länge läsarna inte upptäcker det. Men tyvärr blev upprepningarna allt tydligare hos Arto Paasilinna.

En viktig orsak till hans stora framgångar är, tror jag, att många helt enkelt känner sig trygga i Arto Paasilinnas sällskap. Hans berättarkonst fungerar som ett maskulint reserverat där läsaren inte behöver riskera mycket. N

Text Lars Sund
Foto Basso Cannarsa/Opale

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.