Peter Lodenius var en viktig person i det europeiska kulturtidskriftsnätverket Eurozine – och därmed också i mitt liv. Vid en kritisk tidpunkt i tidskriftsgemenskapens historia stödde han helhjärtat utvecklingen mot ett tätare och mer strukturerat samarbete som omfattade hela Europa, från Norge i norr till Turkiet i söder, från Portugal och Storbritannien i väst till Belarus i öst. Så blev också finlandssvenska Ny Tid tidigt en av partnertidskrifterna i Eurozine, trots att den som den veckotidningstiger den då var inte riktigt passade in bland månads- och kvartalshermeliner som Ésprit, Merkur och Ord&Bild.
Från sin utkikspunkt i norr betraktade Peter Europa och världen med en nyfikenhet som saknade motstycke och han var en av de mest internationellt bevandrade i denna internationella skara. Tålmodigt och engagerat förmedlade han kunskaper och insikter, inte sällan i det ögonblick då han själv tillägnade sig dem. På Eurozines årliga konferenser, i Wien, Tallinn eller Istanbul, frågade han ut redaktörer och författare i nätverket – särskilt dem från kulturens och politikens geografiska periferi – om ämnen som dittills bara hade intresserat dem, men som Peter menade hade en central plats i den världsbild som han såg det som sin uppgift att måla för sina läsare.
Han skrev om Ryssland och Ukraina, om Turkiet och Mellanöstern; platser och politiska konstellationer som han förstod att det var viktigt att försöka förstå, långt innan en tillsynes snabbt uppblossande konflikt eller politisk kris drog till sig uppmärksamheten också hos andra medier och intellektuella.
Hos Peter kombinerades det journalistiska grundarbetet – beskrivningar av händelseförlopp och omedelbara situationer – alltid med intellektuell analys och historiskt djupseende. Så gjorde han under en tid Ny Tid till en omistlig publikation för var och en som anade att världen var långt större än vad den svenskspråkiga offentligheten gav sken av. Han var den främsta anledningen till att den lilla tidskriften i öster var obligatorisk läsning på Ord&Bild-redaktionen i Göteborg under decennierna före millennieskiftet, när vi alla försökte orientera oss i en värld i rörelse. Det hjälpte helt enkelt att ha Peters texter för ögonen då.
För många av redaktörerna i Eurozine-nätverket gällde Peter som den store tyste, The Big Silent One. Och det stämmer, han talade inte mycket – lyssnade hellre. Och sen skrev han. Han monterade det han hört och det han läst i långa essäer av en helt ny typ, utforskande och förklarande på samma gång, fulla av olika röster men ändå omisskännligt ”lodeniuska” i anslaget.
Det finns ingen patentlösning för att skapa en europeisk offentlighet, konstaterar Jan-Werner Müller i en essä om den kris europeiska intellektuella befinner sig i just nu. ”Man kan bara hoppas att människor blir lite mer nyfikna, beredda att uppskatta värdet i att översätta och förmedla.” Det kan verka enahanda och oglamoröst, konstaterar han, ”men det är egentligen en mycket angelägen uppgift, inte bara men i synnerhet i det kritiska ögonblick i vilket vi befinner oss”.
Nu måste någon annan ta sig an den uppgiften. Peter har gjort sitt.
Carl Henrik Fredriksson
är publicist verksam i Wien. Han är en av grundarna till Eurozine, vars chefredaktör han var från 2001 till 2015, och tidigare chefredaktör för Ord&Bild.
BILDEN: Peter Lodenius diskuterar under Eurozine-konferensen i Bratislava år 2000 med Österrikes dåvarande ambassadör i Slovakien, Gabriele Matzner-Holzer, och chefredaktören för den tyska utgåvan av Le Monde diplomatique, Marie Luise Knott. På bilden även bl.a. Carl Henrik Fredriksson, Märt Väljataga (Vikerkaar), Andrea Zederbauer (Wespennest), Andrea Zlatar (Zarez, sedermera kroatisk kluturminister) och Eva Karadi (ungerska utgåvan av Lettre internationale).
