StorBjörn och ettriga lilla Taketen

av Monika Fagerholm

Peter Lodenius var en viktig vän när jag var ung, i de tjugo åren, träffade honom på Ny Tid där jag sommarfåglade en sommar. Det varen av århundradets sämsta sommarfåglar men Trygve (Söderling, redaktionssekreterare 1985–1997, red.anm.) och jag gjorde Ny Tids första och enda PUNKnummer den sommaren, 1985, där jag skrev en i och för sig inte särskilt lysande artikel om Situationisterna och situationistiska internationalen som gjorde intryck på mig i de där tiderna och som Trygve redigerade i fanzinestyle, hela numret, så att det var – som det skulle – milt sagt, svårläsligt.

Men det var egentligen utanför Ny Tid som vi umgicks, Peter och jag: gick på öl och satt länge länge och berusade oss och diskuterade, ja vad man diskuterade, livet, kärleken och alla de där projekten man skulle … och mitt ungdomliga missnöje med snart taget allt: samhället, världen och mitt eget liv (svart var det, och egentligen så inte är jag nu så ledsen över det: i det där svarta fanns en särskild energi). Peter, precis som min andra äldre manliga vän, Sven Willner, som vi gjorde samma saker med, drack öl och pratade, också om böcker, film och teater och så vidare, hade ingen sådan där drift att tillrättavisa och leda in en på rätt spår – som på den tiden ganska ofta var fallet med dessa äldre politiska herrar, även kulturherrarna i den litterära världen; att få en in på rätt sorts politisk medvetenhet.

Det var en himla massa Lenin och Marx etcetera och allt möjligt som skulle läsas, Gramsci och Lukacz, enligt dem, innan man överhuvudtaget kunde tänkas värd att lyssna på (i och för sig ett falskt umgänge för naturligtvis var det innerst och oftast det att man var – jag var, lite – förhållandevis ung och söt som var det viktiga i alla fall, på den bogen intresset låg). Det hette inte kulturmän på den tiden, men det var alldeles naturligt så, att männen var dom som satte agendan för kulturpratet, om det inte uttryckligen handlade om ”kvinnosak” förstås, men där exkluderade dessa herrar sig själva, och alldeles utan att ha några second thoughts kring det, eller hard feelings, alls.

Nå, med Peter, Sven, var det aldrig på det viset. Alla diskussioner, snack, var så öppna – så inkluderande, så på riktigt fulla av ömsesidigt intresse. Jag saknar det här, jag saknar också det klimatet, tänker det är så mycket mer segregerat nu, åldersgrupper som umgås med varandra sinsemellan och umgänge som ska vara på ett bestämt sätt, fotograferbart. Vi blev ibland mycket fulla med Peter, och lullade där på Helsingfors sommargator (det minns jag, ljusa juninätter): StorBjörn och lilla ettriga Taketen, alltid i svart och med rinnande maskara sida vid sida … inte något selfiematerial, men en fantastisk bild, i huvudet i alla fall. Av Sven fick jag RAF-texterna i en stor farlig volym, av Peter lästips, filmtips, tips tips och en hel massa alldeles vanlig vänskap, ren och skär hygglighet, och det betydde så mycket.

Monika Fagerholm
är författare

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.