Nalle och grabbarna spelar Monopol

av Thomas Rosenberg

Första delen av Björn Wahlroos memoarer genom-syras av den målmedvetenhet med vilken han från tidig ålder föresatt sig att göra karriär, och bli förmögen. Bara drygt 30 år gammal och utrustad med ett monumentalt självförtroende och en stor dos fräckhet arbetade han sig in i finansvärldens innersta kabinett, skriver Thomas Rosenberg i sin recension av boken.

Jag har två tidiga och starka minnesbilder av BjörnNalleWahlroos, båda från 1968–69. I den ena är vi hos en kompis, det är föräldrafritt och vi sitter alla på golvet andäktigt lyssnande på Nalle, som utantill citerar långa sekvenser ur Lenins valda verk. I den andra, en gammal folkskola i Puumala, på Elev 69:s legendariska sommarläger med Nalle som en ledarna. Mäktiga upplevelser för en ung radikal som jag, just fyllda 16. Nalle var bara 17 men hade redan, tillsammans med den jämnåriga parhästen Leif Lefa Salmén, satt skräck i alla Svenskfinlands rektorer, lärare och föräldrar.

Om allt detta får vi tyvärr läsa mycket lite i den nyutkomna första delen av Björn Wahlroos memoarer, Från barrikaderna till bankvärlden. Ett slags dagböcker 1952–1992. Barndomen och ”arvsmassan” (ja, så ­lyder faktiskt en mellanrubrik) kvitterar han på några få sidor, och den mångomtalade radikalismen under skoltiden och de första studieåren avverkas på ett femtontal sidor av drygt 400.

Orsaken kan knappast vara att han skäms för sitt vänsterengagemang, eftersom förmågan att skämmas nog inte hör till hans karaktärsegenskaper. Snarare då att han helt enkelt inte anser den episoden värd att lyfta fram. Ett kortvarigt snedsteg han inte är stolt över, men som lärde honom en del nyttigt i den karriär han byggde upp.

Iskall målmedvetenhet

För om det är nånting Wahlroos memoarer genomsyras av är det den målmedvetenhet med vilken han från tidig ålder föresatt sig att göra karriär, och bli förmögen. En skillnad mellan de två, Nalle och Lefa, som syntes redan i ungdomen: den förra begåvad med ett gnistrande intellekt, men ett iskallt och beräknande sådant, den senare minst lika intelligent, men konstnärligt begåvad, varm och mångsidig. Den ena radikal med hjärnan, den andra med hjärtat.

Det skulle inte räcka länge innan Nalle började använda sin skarpa hjärna för att göra revolution på andra arenor, det vill säga bank- och finansvärldens. Det finns många anekdoter om vad som fick honom att ömsa skinn. En sportbil av Pappa har länge hört till standardförklaringarna (han skriver i boken konsekvent Pappa med stor bokstav). Själv hävdar Wahlroos att det är en betydande överdrift, och att han i själva verket tog ett banklån för att byta ut sin slutkörda Mini till en fyra år gammal Morris 1300. Och att det som slutligen fick honom att lämna vänstern sommaren 1973, var försöken från den taistoitiska ungdomsrörelsen att få honom att för deras räkning snoka bland pappans papper, alltså Bror BuntaWahlroos, inflytelserik kanslichef. Och det var ju grovt, förstås.

Från Hanken till banken

Följer några år som ung och lovande lärare och sedan professor vid Hanken i Helsingfors, med några viktiga läroår i USA däremellan. ”I väntan på att få trycktillstånd för min doktorsavhandling” (mördande effektiv alltså) författar han en kriminologisk studie, där han med hjälp av ekonometri kommer till att också finska data tyder på att ”längre fängelsestraff och en högre sannolikhet för att bli gripen leder till mindre brottslighet”. Den gav enligt honom upphov ”till en av de mest roande referee-rapporter jag någonsin fått”. Facktidskriften Sosiologias redaktör ansåg nämligen ”hela min frågeställning vara omoralisk och mina resultat absolut oacceptabla”. Wahlroos tillägger syrligt: ”Hans svar bekräftade alla mina förutfattade åsikter om sociologer i allmänhet och finska sociologer i synnerhet”.

Tja. Sosiologias redaktör hade säkert också sina fördomar. Men på basis av ovanstående är jag inte så säker på att redaktören var ute i helt ogjort väder. Att Wahlroos i USA lärde sig mycket om hur man gör pengar på det mesta, också fångvården, förvånar inte. Där är ju en stor del av fängelseväsendet privatiserat. Och med de exceptionellt höga fångtalen därstädes säkerligen en god affär för sina ägare.

Wahlroos inser snabbt att den akademiska världen inte gör en rik, så han söker sig i stället till bankvärlden, och den ena av de två dominerande bankerna i Finland, Föreningsbanken FBF, som under dessa år för en bitter kamp om herraväldet med Kansallis, eller KOP. Den förra starkt knuten till det då ännu svenskdominerade kapitalet, den senare av tradition starkt finsksinnad. En maktkamp som personifierades i de två generaldirektörerna Mika­ Tiivola­ (FBF) respektive Jaakko­ ­Lassila (KOP).

Endast dryga 30 år gammal och utrustad med ett monumentalt självförtroende och en stor dos fräckhet arbetar Wahlroos målmedvetet in sig i de innersta kabinetten, och ges överraskande fort ansvar också för stora företagsköp och invecklade finansoperationer. Till de första hör övertagandet av Helsingfors Aktiebank (HAB) och Schauman-bolagen. Och sedan fortsätter det i en allt snabbare takt, ju mer överhettad ekonomin blir mot slutet av 80-talet.   

De galna åren

Beskrivningen av allt detta är till den grad detaljerad att Wahlroos av allt att döma stöder sig på anteckningar gjorda i realtid. Annars är det svårt att förstå hur han kan minnas detaljer som klockslag, platser, vilka som varit med, aktieserier, transaktionssummor och annat. Även om delar av bankingjargongen går över min fattningsförmåga är mycket av det onekligen fascinerande, såsom beskrivningen av det ”bysantinska” beslutsfattande som rådde på den tiden, med etikettsregler och annat som redan då hörde till det förgångna. För att inte tala om alla fasan- och hjortjakter, tydligen en oumbärlig del av banking på hög nivå.

Mycket av gångna tiders etikettsregler skulle inom kort raseras, då de unga finansvalparna mot slutet av 1980-talet äntrade scenen. Förutom Wahlroos personer som ­Juhani Riikonen, Hannes Kulvik, Jan ­Boethius, Henrik Kuningas och ­Peter Fryckman. För att inte tala om Pentti Kouri, mannen som fick hela banksystemet i gungning.

Björn Wahlroos beskrivning av de galna åren är som att följa ett gäng unga pojkar som spelar Monopol. Mina kunskaper räcker inte till för att bedöma svängarna i de turer Wahlroos beskriver, med aktier, derivat, konvertibler och andra för mig svårbegripliga finansinstrument, men snabbt går det. Och helt uppenbart ofta vid gränserna för vad som då var lagligt, ibland också över.

Efter det har lagstiftningen skärpts, vilket Wahlroos själv av allt att döma huvudsakligen välkomnar. Och bländande skicklig är han tydligen, även om man undrar var känslan och ansvaret för att operationerna i sista hand också gick ut över riktiga människor och deras utkomst egentligen blev. Det enda som intresserade var om affärerna gav sina ägare (och spelarna själva) ökad vinst eller inte.   

Det hela kulminerar kring några av 1980- och det tidiga 90-talets dramatiska affärer, med bankuppstickaren SCAB och dess krasch, och sedan turerna kring Nokia och dess vingliga väg mot den absoluta toppen. De unga finanslejonen gör blixtsnabba drag och motdrag i miljardklassen, åtminstone i mark. I centrum för många av de fräckaste manövrerna står Peter Fryckman och Pentti­ Kouri. Att den förra också enligt Wahlroos överskred gränsen för det passande är uppenbart, men däremot har han en hel del gott att säga om Kouri, denna kasinoekonomins främsta symbol.

Demiurgen blir krösus

Kännetecknande för boken är att författaren genomgående refererar händelseförloppet som om han hela tiden skulle ha sitt finger med i spelet, och påfallande ofta själv syr ihop de invecklade och lukrativa operationerna, till exempel i konstruktionen av det som blev det nya och framgångsrika Nokia. Det är inte många gånger han medger en viss osäkerhet, eller att han haft tur, vilket för läsaren ger intrycket av en man som under de senaste decennierna varit något av den finländska finansvärldens demiurg.

Då boken avslutas, den första september 1992, har Wahlroos vänt ett nytt blad inte bara i sitt eget liv utan i hela den nordiska finansvärlden. Han har vuxit sig för stor och obekväm i det som då ännu var FBF, och grundar Mandatum, en investmentbank som snart ska möblera om i bankvärlden och göra Nalle till den krösus han alltid drömt om att bli. Hur det gick till får vi tydligen läsa om i den andra delen av memoarerna. Han avslutar nämligen med en övertydlig cliffhanger, efter en beskrivning av hur Mandatumgänget startar i nya utrymmen på Centralgatan 1, mitt emot Stockmann: ”Då hade jag redan vårt första uppdrag på fickan.”         

Björn Wahlroos: Från barrikaderna till bankvärlden. Ett slags dagböcker 1952–1992. Förlaget 2021.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.