Van vid att gå emot konsensus och hegemoni

3,5K

Många Natomotståndare har undvikit att uttala sig offentligt på grund av rädsla för påhopp och aggressioner. Det här är mycket oroväckande ur en demokratisynvinkel, säger Vänsterförbundets riksdagsledamot Veronika Honkasalo.

Finlands abrupta kursändring i Natofrågan har beskrivits som ”historisk” och förorsakat vad som närmast kan kallas eufori i vissa politiska läger. En av de som hållit och fortsätter att hålla huvudet kallt är Vänsterförbundets riksdagsledamot Veronika Honkasalo­ som fortsättningsvis motsätter sig ett Nato­medlemskap. Som hon mycket riktigt påpekar är detta fortfarande Vänsterförbundets officiella linje, åtminstone fram till sommarens partikongress.
– I dagens läge finns det inga säkra svar och inga riskfria alternativ. Men jag har gjort min analys baserad på bland annat de expertulåtanden som riksdagen fått ta del av och min bedömning är att ett Natomedlemskap inte skulle leda till ökad säkerhet eller stabilitet i det långa loppet, säget Honkasalo som bland annat tar upp Natos kärnvapen och den förlängda gränsen mot Ryssland som potentiella riskfaktorer.
I framtiden hägrar också oron för Natos krav på en utökad militärbudget samt aktiv finsk medverkan i tvivelaktiga internationella operationer:
– Även om USA:s invasion av Irak inte genomfördes under Natoflagg så bör vi komma ihåg att den godkändes och stöddes av alla nyare Nato­medlemmar, det var bara några av de äldsta och självständigt starkaste, som Frankrike, som stod emot. I Finland finns det traditionellt en politisk kultur av att försöka vara ”mönstereleven” i internationella sammanhang och det kommer definitivt att höjas röster på högersidan om att Finland ska medverka aktivt också i operationer som inte handlar om vår egen säkerhet.

Van att gå emot konsensuskulturen
Honkasalo var alltså en av dem som röstade emot när riksdagen röstade för ett finskt Natomedlemskap med de historiska siffrorna 188 för och 8 emot. Honkasalo säger att hon som vänsterpolitiker varit tvungen att vänja sig vid att gå mot strömmen, också ensam om så krävs:
– Det här är någonting som varit konstant under min politiska karriär också i andra frågor, känslan av att gå emot en åsiktshegemoni. Då jag satt i Helsingfors stadsstyrelsen var vi från Vänsterförbundet ofta de enda som röstade emot i frågor om till exempel nedskärningar. Om man till exempel försöker försvara flyktingars mänskliga rättigheter kan man lätt bli isolerad i dagens politiska klimat, också de som i hemlighet håller med en blir ängsliga för att säga det högt.
Honkasalo säger att Finland och den finländska politiken präglas av en konsensuskultur där den som sätter sig emot ett majoritetsbeslut lätt kan stämplas som en simpel bråkstake.
– Förstås är det också en bra sak att man strävar efter att fatta beslut i samförstånd, men särskilt den här vårens händelser har på många olika sätt bevisat att det finns en baksida med den här konsensuskulturen, det kan kännas ganska ensamt att höra till minoriteten och man blir lätt osynliggjord. Jag har hört partikamrater ställa frågan om man nu bara borde ändra åsikt och vara för Nato ”för att det blir enklast så”, det här tycker jag är sorgligt och oroväckande ur en demokratisynvinkel.

Bristande mediebevakning
Mediebevakningen, vem som får utrymme och syns, spelar också en roll och då handlar det inte bara om politiker. Honkasalo tar upp Yles gallup-­resultat, som visar att Natofrågan fortfarande långt är en generationsfråga där stödet ökar ju äldre den tillfrågade är. Störst är skepsisen bland unga kvinnor.
– Men åtminstone jag har inte sett den demografin särskilt representerad då det kommer till vem som får sina röster hörda i medierna.
Då det kommer till själva den praktiska politiska processen kring medlemskapsansökan inom riksdagen så kritiserar Honkasalo främst den snabbhet med vilken beredningen genomförts, det har bland annat varit svårt att få tid att höra tillräckligt många oberoende expertutlåtanden. Återigen spökar konsensuskulturen:
– Det känns som att frågan för vissa redan var avgjord i februari, processen behandlades närmast som en formalitet där det ”inte fanns tid” för avvikande åsikter.

Turkiet trilskar
En person för vilken frågan inte alls är avgjord är Turkiets president Recep­ Tayyip Erdoğan, som förkunnat att Natomedlemmen Turkiet inte kommer att ge grönt ljus för Finlands eller Sveriges Natomedlemskap om inte han i utbyte får betydande politiska eftergifter. Det handlar om att utlämna personer som är efterlysta av Turkiets säkerhetstjänst, men också om att upphäva sanktioner som lagts på landet efter bland annat dess invasioner i norra Syrien.
Turkiets trilskande har lett till ett ramaskri bland Natoanhängare på högerkanten: till exempel Centerpartiets Mikko Kärnä skrev ett raljant inlägg på social medier om hur han tänker bojkotta turkisk kebab.
– Det är ironiskt att somliga politiker plötsligt lägger märke till Turkiets människorättssituation först nu, kommenterar Honkasalo.
– Det här är ett land som i årtionden redan förtryckt och bombat sin egen och andra länders civilbefolkning, och nu vill man bojkotta dom för att dom sätter hinder i vägen för att alliera sig militärt med oss.

Vägen vidare
Om Finland nu ändå går med i Nato, vad är nästa steg? Att fortsätta kämpa för nedrustning och mot global amerikansk hegemoni inom alliansen? Att jobba för ett utträde?
– Jag tror inte att det skulle vara en realistisk möjlighet att genast börja jobba för ett utträde, säger Honkasalo men tillägger att hon vet att det förs en aktiv intern diskussion om just den här frågan inom vänsterpartier i andra nordiska Natoländer som Norge och Danmark.
Överlag ser Honkasalo nordiskt samarbete som den bästa vägen framåt för att fortsätta verka för vänstervärderingar efter ett finländskt Natomedlemskap.
– De nordiska länderna har många gemensamma intressen då det kommer till till exempel nedrustning och kampen mot kärnvapen. Tillsammans kan vi lättare göra vår röst hörd också inom en större organisation. Den finländska vänstern har också mycket värdefullt att lära sig av våra danska och norska systerpartier som har en längre konkret erfarenhet av att föra vänsterpolitik i ett Natoland.

Foto: Otto Ekman

EDIT 9.6.2022: ”Då jag satt i Helsingfors stadsfullmäktige” ändrat till ”Då jag satt i Helsingfors stadsstyrelsen”. Honkasalo sitter fortfarande i stadsfullmäktige, men inte stadsstyrelsen.