Kategoriarkiv: Recension

Med glimten i ögat om åldrandet

En pjäs om livet på ett äldreboende skapar oundvikligen ett visst slags associationer, både mer och mindre muntra. Runt mig i salongen på Wasa teater ser jag till stor del 60-plussare. Medan de bänkar sig hörs skämtsamma kommentarer som ”vi måste ju komma och se hur vi får det sen”. Och visst, skoj och allvar kan behöva få gå hand i hand, det kommer vi att märka under kvällen.

Pjäsen skrevs av Anna Krogerus för Kajana stadsteater 2007. Det är nu första gången den uppförs på svenska. Eftersom tematiken ständigt är aktuell har den kontinuerligt uppförts på olika håll i landet.

Handlingen utspelar sig på äldreboendet ”Vilan”. I centrum står närvårdaren Ritva, som spelas av Carola Sarén. För Ritva är yrket ett kall. Hon ger och ger av sig själv, fast hon ständigt försöker att sluta jobba över, sluta ställa upp för andra. Hon har ju även en son, som hon borde ge mer tid men ofta tvingas göra besviken.

Medan Ritva flänger runt och ska koncentrera sig på olika sysslor, får hon lyssna på den unga kollegan Minna (Tove Qvickström). Hon lever ett fartfyllt singelliv, och Ritva har inte en chans att hålla reda på de olika beundrarna.

På hemmet finns även de slappa civiltjänstgörarna Kaitsu och Mara, (Markus Lytts, Jan-Christian Söderholm), förmannen Sessan (Lina Ekblad), och den sudanesiske invandraren Adam (David Robertson), som är utbildad läkare men får en praktikantplats på ”Vilan”.

Bland de boende hittar vi ett äldre par, Martha och Toivo (Birgitta Schoultz-Ekblad, Ulf Johansson). Deras inbördes gnabb framkallar många skratt i publiken. Men i en scen får vi veta mer om Martha, hennes sorger och besvikelser som tangerar såväl abort som otrohet. Det ger ett oväntat djup åt karaktären.

Ingrid Söderblom gör en alltigenom lysande insats som Taimi. Den här tanten är rapp i repliken, humoristisk och varm. Vissa scener är dråpliga, vissa så gripande att jag hör en och annan diskret snyftning i publiken. Taimi är den som har en flaska Koskenkorva på lut när Ritva för en gångs skull behöver lätta sitt hjärta.

Taimi är inte begränsad till ”Vilans” enahanda rutiner. I sin tankevärld, sina minnen och sin fantasi, rör hon sig fritt och har en rik tillvaro. Det är även i den världen den tjusige sångaren Eino Grön (Johan Aspelin) dyker upp. Och när det blir dags för Taimi att lämna det jordiska, så är det Eino Grön som bjuder upp till en vacker dödsdans, en tango där han tryggt för henne över gränsen.

Den första dagen förlitar sig på humoristiska inslag för att inte göra publiken alltför obekväm. Frågor kring åldrandet är trots allt ofta djupt olustiga för oss. I sitt förord skriver regissören Åsa Salvesen om en undersökning som Helsingfors Missionen gjort och som visar att finländarna är rädda för att åldras, och för den ensamhet många åldringar upplever.

I slutet av pjäsen kliver Carola Sarén ur sin roll, och delar sina tankar med publiken. Det gör att tematiken förankras på ett djupare sätt. Hur vill du ha det på ålderns höst? Hur ska vi ordna det, så att våra äldreboenden inte blir en slutförvaringsplats, utan så att vi får ha en meningsfull tillvaro även där? Frågorna är många, och blir säkerligen kvar hos publiken efter att de lämnat teatersalongen.

text Sofie Furu
foto Linus Lindholm

Wasa Teater: Den första dagen. Manus: Anna Krogerus. Översättning: Anna Simberg. Regi: Åsa Salvesen. Scenografi: Markus Tsokkinen. Kostymdesign: Tyra Therman. Ljuddesign: Dennis Lindén. Ljusdesign: Tobias Lönnquist. Koreografi: Annatuuli Saine.Medverkande: Carola Sarén, Ingrid Söderblom, Birgitta Schoultz-Ekblad, Tove Qvickström, Ulf Johansson, David Robertson, Johan Aspelin, Markus Lytts, Jan-Christian Söderholm, Lina Ekblad, Yirim Diop, Lydia Backman, Kaija Grannas, Elwira Aspelin, Jonas Bergqvist, Thomas Lundin, Maria Udd. 
Spelas till 3.3.

Teater för en tänkande publik

Joanna Haartti är fenomenal i rollen som Herman Melvilles gåtfulla nej-sägare Bartleby i Milja Sarkolas intelligenta enaktare I would prefer not to på Svenska Teatern.

Call me Ishmael är kanske litteraturhistoriens mest berömda inledande mening för en roman. Då Herman Melvilles magnum opus Moby Dick publicerades 1851 var det ändå inte många trodde att denna mening skulle bli så legendarisk som den blev. Moby Dick var början till slutet på Melvilles karriär som författare, en karriär som inleddes raketartat med två romantiserande skildringar från Stilla havets öar, baserade på Melvilles tid till sjöss. Fyra böcker till följde i rask takt, men alla var både kommersiella och kritiska floppar. Efter den uteblivna framgången med Moby Dick, och förlagens motvilja att publicera hans sjunde bok, den psykologiska romanen Pierre, blev Melville så bitter på den litterära världen att han lade till en sista slutkläm till Pierre som fungerade som en satir över litteraturfältet. Efter några sista böcker under 1850-talet, lämnade Melville författaryrket och sadlade om till tulltjänsteman, men fortsatte skriva vid sidan om, framför allt poesi. Samma cynism som står att finna Pierre går igen i en av de tre noveller som han publicerade 1853-1854, Bartleby: berättelsen om mannen som sade nej.

Novellen räknas i dag som en av pärlorna inom den amerikanska kortprosan, och den förebådar, liksom flera andra av Melvilles verk, den typ av modernism som senare skulle företrädas av författare som Franz Kafka och Samuel Beckett. Novellens berättare är en anonym jurist som driver ett litet kontor på Wall Street, tillsammans med två skrivare och en springpojke. Största delen av arbetstiden går åt till att kopiera juridiska dokument och dubbelchecka kopiorna. På grund av ett uppsving i affärerna anställer berättaren en tredje skrivare, den asociala och tillbakadragna Bartleby. Trots Bartlebys besynnerliga uppträdande, blir berättaren snabbt fäst vid honom, eftersom han arbetar effektivt utan några synbarliga svängningar i humör eller motivation, i kontrast till de två andra skrivarna Turkey och Nippers.

Men långsamt börjar Bartleby vägra att utföra den ena efter den andra arbetsuppgiften, och motiverar sin vägran med att han ”skulle föredra att inte” utföra dem. Då berättaren undrar om Bartleby kan berätta varför han föredrar att inte utföra uppgifterna, svarar han med att han skulle föredra att inte berätta. Till slut meddelar Bartleby att han föredrar att inte göra något alls, utan han bosätter sig på kontoret, där han dagarna i ända stirrar ut genom fönstret, tills situationen blir olidlig för både arbetsgemenskapen och kunderna, och berättaren tvingas väga mellan sitt medlidande med den uppenbart mentalt instabile Bartleby, som han vill hjälpa utan att veta hur, och företagets överlevnad.

Denna berättelse har Milja Sarkola valt att regissera då hon gör sin debut på Svenska Teatern. Sarkola är mest känd för sina självbiografiska pjäser, men den här gången håller hon sig relativt trogen originalupplagan, som fungerar som ram för enaktaren. Vid sidan av berättelsen låter hon och dramaturgen Christoffer Mellgren ändå skådespelarna delvis stiga ut ur sina roller och bryta den fjärde väggen. De för ett metasamtal med sina karaktärers bevekelsegrunder – om vad Bartleby representerar för dem och hur de själva speglar sig i Bartlebys gåtfulla identitet och beteende.

En del av novellens storhet är att det är omöjligt att med någon säkerhet slå fast vad den egentligen handlar om. Det finns otaliga tolkningar av vad Melville ville säga med sin absurda berättelse. Sarkola och Mellgren har gjort klokt i att inte heller ge oss några definitiva svar, även om de med sina egna tillägg ger sig in i diskussionen kring vår tids identitetsfixerade sociala verklighet som pendlar mellan bekännelsepornografi och noggrant utstuderade och brandade fasader.

Jag ska inte heller ge mig in på något illa övervägt försök att slå fast exakt vad Sarkola vill säga med pjäsen – dess skönhet ligger i att den låter åskådaren dra sina egna slutsatser utan att fördenskull vara obegriplig. Situationerna är, liksom i novellen, högst konkreta och begripliga, liksom de känslor, reaktioner och aktioner som karaktärerna kring Bartleby ger uttryck för. Men Bartleby förblir lika monolitiskt enigmatisk som Stanley Kubricks svarta kub.

Ett par iakttagelser som förför mig under pjäsens gång ska jag ändå kommentera. Det ena är ett av Sarkolas tillägg, där de tre övriga karaktärerna i pjäsen diskuterar vad som felas Bartleby och kommer in på diskussionen om vad han representerar. Det här är ett av de mest brännande ämnena i dagens mediediskussion, där vi gärna vill lägga in fenomen, händelser och personer i snyggt ordnade fack. När någon begår ett brott börjar vi omedelbart diskutera vem personen, och i förlängningen brottet, representerar. Var hen muslim? Alltså islam-invandrare-terrorist. Finländsk vit man? Alltså förvirrad-enstöring-som-fallit-offer-för-vårt-falleranade-välfärdssystem (alternativt lågutbildad-rasistisk-nynazist-som-fallit-offer-för-sannfinländs-propaganda). Men vi blir nästan hysteriska om personer och skeenden inte passar in i våra förutbestämda mallar: ”Nej, jag har ingen aning om vad Bartleby representerar!”, utbrister en av skrivarna frustrerat i ett skede av pjäsen.

En annan iakttagelse jag gör är att en av de centrala motsättningarna i novellen kom då den skrevs från affärsvärlden. I mitten av 1800-talet var den nya given inom den amerikanska affärsvärlden ”prudence”, ett något svåröversatt ord som i sammanhanget beskriver en form av affärsadministration som strävar till högsta möjliga avkastning med minsta möjliga risk. Det var en affärsvärld för stillsamma matematiker, inte för risktagare och äventyrare. Fokus låg på siffror, på nyttomaximering, inte på vad företag bidrog med till samhället, hur de tog hand om sina anställda eller övriga betänkligheter. Berättarens stora dilemma pjäsen igenom är hur han ska balansera det han vet att är rätt och riktigt ur en moralisk ståndpunkt – att ta hand om Bartleby – och hans företags framgång, räknat ur denna kalla plus-minus-filosofi. Parallellerna till vår dags Kiky-avtal och aktiveringsmodeller är uppenbara.

Hellen Willberg, Simon Häger och Patrick Henriksen är alla utomordentliga i sina roterande roller som berättaren och de två anställda skrivarna. Men Joanna Haartti som Bartleby är fullständigt fenomenal. Haartti gör med pjäsen sin debut på den finlandssvenska scenen, och gör det med bravur – hjälpt av att karaktärens repliker är rätt så enahanda: ”Jag skulle föredra att inte …”.

Det är Haarttis fysiska spel som är så imponerande, från första minuten hon stiger in på scenen som den stela, klumpiga och obekväma Bartleby äger hon rummet, och med sitt subtila minspel antyder hon, snarare än visar sinnesstämningar och känslor, lämnar åskådaren fri att tolka och gissa vad som pågår i huvudet på denna besynnerliga människa. Ändå, dels tack vare de tre övriga skådespelarnas reaktioner på Bartleby, känner vi irritation, förvirring, medkänsla, glädje och sorg för Bartleby. Men Haartti ger oss aldrig ett definitivt svar på vad vi egentligen ska tycka och tro om karaktären, ens vid det dramatiska slutet.

Det som jag inte kommit mig för att nämna är att det inte bara är en intelligent pjäs, utan också ställvis en hysteriskt rolig sådan, dels tack vare Melvilles genialiska torra 1800-talshumor, men kanske ännu mer tack vare regins och skådespelarnas klockrena tajming.

Kaisa Rasilas strama, kubistiskt svart-vit-gråa scenografi och dräkter får mig framför allt att tänka på Orson Welles filmatisering av Processen eller Terry Gilliams Brazil, vilket effektivt sätter den absurdistiska tonen på pjäsen, och tidsplacerar den utan att vara för specifik.

Vissa invändningar har jag. Skådespelarnas/karaktärernas bekänneslemonologer kunde ha hållits en aning kortare – vi fattar galoppen, liksom, och de känns ibland lite utdragna. Sarkola använder sig också av ett grepp som är populärt för tillfället, möjligen inspirerat av filmvärldens klipp – det vill säga att bryta handlingen för korta ”inklippta” scener bestående av hysteriskt skrikfestande eller absurda inslag. I den här föreställningen tycker jag helt enkelt inte att de tillför något, och Sarkola kunde gott ha litat på att historien i sig räcker.

I would prefer not to är inte banbrytande eller nytänkande, den är inte omruskande och kommer inte med starka ställningstaganden om vår samtid. Men den lyckas med konststycket att vara både jäkligt rolig och underhållande samtidigt som den väcker tankar på många plan. Det är en intelligent pjäs för en tänkande publik, och vägrar att servera färdigtuggande svar, utan att för den skull försöka göra sig konstigare än originalverket.

Text Janne Wass
Foto Cata Portin

I would prefer not to. Svenska Teatern. Baserad på Herman Melvilles novell Bartleby: berättelsen om mannen som sade nej. Regi: Milja Sarkoa. Dramaturgi: Christoffer Mellgren. I rollerna: Joanna Haartti, Hellen Willberg, Simon Häger, Patrick Henriksen. Scenografi och kostymdesign: Kaisa Rasila. Hår och mask: Sari Eskola. Ljuddisesign: Andreas Lönnquist. Ljusdesign: Tom Laurmaa. Spelas på Amos-scenen fram till 3.3.2018.

EDIT: 1.2.2018 kl 15.16: Stavfel rättade.

Jerusalems många ansikten

Berlins judiska museums karaktär förändras av en stor och mångfacetterad temautställning som ersätter gammal tragedi med ny. ”Welcome to Jerusalem” är precis som staden den skildrar en explosiv blandning av olika element. Suggestiv religiös symbolik från de tre religioner för vilka staden är helig, invävd i hisnande djupa och intrikata lager av historia som sakta, nästan omärkligt övergår i mytologi.

Utställningen blandar autentiska historiska föremål, från intrikata gamla kyrkoreliefer till den israeliska arméns propagandavykort från 1967 för att fira att den tagit full kontroll över staden, med modernare foto- och videokonst. Historien, konsten och konflikten ramas, precis som i verkligheten, in av ett myller av olika slags människor som bara försöker leva sina liv. På skärmar runt om i museet spelar hela tiden avsnitt ur Wolker Heises och Thomas Kufus dokumentär 24h Jerusalem, som skildrar 90 olika invånare i staden under en vanlig dag. Själv fastnar jag för skildringarna av det myllrande gatulivet i de östra delarna: bland annat en judisk Rabbi Nachman-följare som badar i en helig källa och beskriver ”ett annat Jerusalem än i nyheterna, ett där olika slags folk kommer överens”, och en ung arabisk man från östra Jerusalem som varje dag tvingas bära sin lillasyster till handikapptaxistationen förbi ett hus ockuperat av aggressiva bosättare, ibland uppbackade av militärpolis.

Även om utställningen gör ett finstämt och effektivt jobb för att förmedla att staden Jerusalem är mer än bara konflikten, så försöker den inte ens med det hopplösa uppdraget att ignorera eller pudra över ockupationens konstanta, malande och assymetriska brutalitet. Det länder den till heder: allt annat skulle vara hopplöst och kännas förolämpande för en kritisk åskådare.

Det verk som bränner sig fast i mitt minne särskilt djupt är fotokonstnären Fazal Sheikhs Memory Trace. Hans bilder, eller ”visuella poem” av ruinerna av palestinska byar vars invånare fördrevs under den första våldsvågen, Nakban 1948, är spöklikt vackra och hjärtskärande, ett emotionellt slag i magen.

Otto Ekman

Welcome to Jerusalem. Jüdischen Museum Berlin, 11.12.2017– 30.4.2019.

I diplomatins ormbo

Vid Finlands ambassad i Stockholm finns en etablerad strategi för att få ut de gäster som inte förstår att avlägsna sig ens när baren har stängt. Beskickningens personal ställer sig i en ring och vänder ryggen åt de kvar- släntrande.

Då förstår även den törstigaste riksdagsman att att bege sig till hotellet, där han kan trösta sig med televisionens ”nudeleffor”. Värdarna tar en sista grogg och summerar kvällen.

Utrikesministeriet har som ämbetsverk tillämpat samma strategi. Det  har varit den slutnaste av organisationer. Därför har det bakom dess förnäma fasad kunnat frodas en kultur av ”förtryckets vrånghet, övermodets hån,  närgången ämbetshögfärd och de sparkar odågan ger den tåliga förtjänsten”.

De böcker som skrivits om utrikesministeriet har oftast varit självglorifierande diplomatmemoarer. De flesta träiga, men några intelligenta och underhållande, som Ilkka Pastinens Yläkerran ylhäisyys: ”Diplomatins gyllene regel är att ambassadören föraktar sin företrädare  och avskyr kandidaten till efterträdare”.

En paj i ministeriets sminkade ansikte blev därför Tapani Suominens Virastomestarin talvi (Litorale 2017). Den har nyligen kommit ut i Tuva Korsströms översättning med titeln Sista vintern på ambassaden.

Suominen har själv varit kulturråd vid Finlands ambassad i Stockholm. Han har  relativt färsk erfarenhet av beskickningen, dock inte av den senaste skandalen som  gav en föraning om #metoo-kampanjen och ledde till ambassadörens förflyttning.

Suominen har valt att klä sina avslöjanden i en satirisk romanform, ett slags autofiktion. Det geniala med boken är att han i motsats till  gängse diplomatmemoarer väljer ett underifrånperspektiv och låter vaktmästaren  Topi Kalliokoski agera berättare, på tröskeln till sin pensionering.

Greppet är lyckat. Ambassadernas vaktmästare och chaufförer får se och  höra mycket som skulle höja skvaller- och kvällstidningars upplagor om de fick nys  om skandalerna. Stockholmsambassadens legendariska vaktmästare Konstantin Wagello hyllades 1968 av sin ambassadör Ralph Enckell i ett griftetal med lovord för lojalitet och pliktkänsla som han aldrig skulle ha unnat någon  kollega. Wagello kunde ha stått som förebild till pensionerade UM-vaktmästaren Aalto i Benedict Zilliacus sextiotalspjäs Åttan, som man hela inkommande vår kan se på Fallåkers teater.

När jag läste Suominens bok fick jag lust att kolla upp den mot mina egna omkring tjugo år äldre erfarenheter från samma ambassad.

Döm om min förvåning när jag upptäckte att min mera hovsamma beskrivning i Mitt livs reportage (Söderströms 2007) nästan på pricken motsvarar Suominens observationer: ”Jag var på väg in i en helt annan organisationskultur  än jag hade vant mig vid, från förtroende till kontroll, från tillit till misstänksamhet, från lojalitet till rivalitet”.

Orsaken till att denna byråkratiska parodi har kunnat överleva så länge är gissningsvis att ämbetsmännen rekryterats direkt från högskolorna, utan erfarenhet av andra organisationer. Olaterna har gått i arv, samtidigt som företagsdemokrati och modernt ledarskap har fått fotfäste utanför UM:s fasader.

Ilkka Pastinen berättar i sin bok att han i början av 50-talet var den första aspiranten  efter kriget som uppfyllde minsteriets officiella krav. Min goda vän Ola Johansson avslöjade att han vid sin anställningsintervju bedömts som ”pitkä ja komea, erittäin sopiva”. Det sades att diplomater rekryterades genom att på Esplanaden spana efter någon välklädd ung man som   genast erbjöds tjänst vid Riddaregatan. En av följderna var att UM senare tvingades till rekrytering utifrån.

Den ”aktiva utrikespolitik” som ledde till säkerhetskonferensen 1975 skapades av diplomater som kommit utifrån. ”Doktorskopplet” eller ”överstejuntan” – Max Jakobson, Keijo Korhonen, Risto Hyvärinen – stöddes ändå av några ”briljanta” UM:are som Aarno Karhilo och Ilkka Pastinen. De sågs inte med blida ögon av omkörda karriärdiplomater.

Till detta kom socialdemokraternas krav på poster som dominerades av forna elever från samlingspartiets plantskola SYK och finska eller svenska Norsen, senare av kepuiter som hade en bakdörr in i ”presidentens ministerium”. Den enda CV som behövdes blev partiboken. Rekryteringen har numera reformerats.

Detta ormbo beskriver Tapio Suominen med grov satir, ibland rena invektiv, med fiktiva eller lätt identifierbara karaktärer. Fackföreningen UHVY uppstod sent sent, efter konvulsioner med chefer som enligt Suominen ansåg att det var ofosterländskt att kräva ersättning för övertidsarbete. En ambassadör kunde skicka en vaktmästare efter dagstidningar på hans lediga lördag trots att Pressbyrån låg på promenadavstånd. En del av exemplen skulle man inte tro att är sanna, som när en ambassadörsfru tar en festblåsa ”på prov” från NK och efter att ha returnerat den i en damtidning blir avslöjad för att ha burit den. Men så var det.

Skälmromanen får en nödtorftig intrig när vaktmästaren Topis antagonist från barndomen, Lauri Stolt, dyker upp som ny ambassadör. Efter en absurd vinter med honom går Topi i pension, avböjer en floskulös avskedsceremoni och ber i stället att få sin prenika på posten. Västernhjälten fäller sin sheriffstjärna i sanden och rider bort i solnedgången.

Per-Erik Lönnfors

Tapani Suominen: Sista vintern på ambassaden.
Översättning: Tuva Korsström.  Litorale 2017.

Vem är främlingshatarna?

Främlingsfientlighet är den gemensamma nämnaren för de populistiska och högerextrema partierna i Europa. Först kanske vi tänker på Östeuropa – i Ungern och Polen är de i regeringsställning. Men också i Västeuropa växer dessa partiers inflytande. I Frankrike blev nationella frontens kandidat tvåa i presidentvalet och i Tyskland hade ett nygrundat högerpopulistiskt parti en så stor framgång i valet i höstas att regeringsbildningen stött på svårigheter. Hela debattklimatet har också förändrats. Främlingsfientligheten är starkast i den gamla DDR-delen av landet. I USA är Donald Trump den högljuddaste populisten som bland annat sprider brittiska rasistvideor.

Hur är det då i Finland? Vi har sedan länge ett etablerat populistiskt parti, som till och med tidvis suttit i regeringen, men det slog in på en öppet främlingsfientlig linje först i år. Då var det just denna fråga som framkallade ett ordförandeskifte, Timo Soini efterträddes av Jussi Halla-aho. Främlingsfientlighet har det alltid funnits övernog av i detta land, men först nu har den blommat upp på allvar på högsta nivå inom politiken.

Hur har det gått såhär? En grupp forskare, med Emilia Palonen som drivande kraft, har redan en tid ägnat sig åt att studera sannfinnarna och populismens retorik och vid ett seminarium nyligen presenterades boken Jätkät ja jytkyt som ett resultat av detta arbete. Det påbörjades för ett par år sedan och kom därför att koncentrera sig på Timo Soinis tid som ordförande och bland annat också på frågan varför sannfinnarna inte, åtminstone utåt, framträdde som riktigt så främlingshatande som man kunde ha tänkt sig. (I dessa kretsar riktas agget ofta inte bara mot utlänningar, utan också mot finlandssvenskar.)

Först i bokens slutskede kommer man till sannfinnarnas partikongress i juni 2017, där Jussi Halla-aho valdes till ny ordförande, Laura Huhtasaari och Teuvo Hakkarainen till viceordförande. Det framgår nog med önskvärd tydlighet att Halla-aho var den som systematiserade främlingshatet i Finland genom sin blogg Scripta och sitt inflytande inom det främlingsfientliga nätforumet Homma-foorumi. Ändå kunde det ha varit bra om man i projektet hade riktat in sig tydligare på Halla-aho och därmed också på främlingshatet.
Halla-ahos motkandidat var Sampo Terho, som varit ordförande för Suomalaisuuden liitto (Finskhetsförbundet) sedan 2009. Han har visat sig vara en aktivare svenskätare än Halla-aho. Han ägnas just ingen uppmärksamhet i boken, närmast bara ett citat från 2007, där han betecknar den finska nationalismen som ”ryggraden för världens minst korrumperade folk”. Han framstår ändå som en av Soinis närmaste män. Intrycket blir att Soini nog förstod främlingshatarna, men ville hålla dem på mattan för att kunna behålla sin post som utrikesminister.

Men Soini, kultur- och Europaminister Terho och försvarsminister Jussi Niinistö med sina stormanövrar verkar passa in i högerregeringens allmänna linje.

Peter Lodenius

Emilia Palonen & Tuija Saresma (red.): Jätkät ja jytkyt. Perussuomalaiset ja populismin retoriikka. Vastapaino, 2017.