Kategoriarkiv: Recension

Språket mimar döden i Andtbackas senaste

Glömska är en form av hemlängtan”, läser jag i Ralf Andtbackas tionde bok Eterniten. Jag både piskar och urskuldar mig med det, när jag inför skrivandet av den här texten snubblar över en inspelning på nättidskriften Ett lysande namn och förundrat lyssnar till min egen röst som under en dryg halvtimme läser en dikt av Andtbacka, alltmedan minnet rodnar. Den dikten slutar:

(Att av skit och bitar ljuda världen mållös.

Genom mållös ljudning bidra till en värld där arbgesorete finns.

Att i dess ljudning bidra till att dess aorgesrbete ännu finns.)

Detta är ett slags poetik, tänker jag, ett fragment av en skrivandets etik, sedan ljudar jag mig igenom Eterniten, ljudar mig mållös (är alltså nyckelordet) in i det mattgrå dikthuset, in till dess språkligt denaturalisera(n)de sorgearbete.

Ett inledande motto berättar hur den japanska 1600-talspoeten Bashō såg på varje dikt han skrev som en dikt skriven inför döden. Eterniten innehåller ingen haiku men Andtbackas sedvanligt maximalistiska praktik varvas här likväl med korta dikter som i anslag och ton påminner om haikun. Den övergripande kompositionen är av helt traditionellt snitt: tydligt avgränsade dikter, alla med titlar, följer efter varandra i en enda lång kedja, utan sviter eller avdelningar.

Den vardagligt enkla framtoningen till trots står det snart klart att det här är en text som kräver en aktiv meningsskapande roll av sin läsare och i högre grad så, skulle jag säga, än flera av Andtbackas mer formmässigt elaborerade samlingar. Drastiska non sequitur-satser återkommer som grepp, ofta i kombination med en okonventionell användning av kolon. Fokus i läsakten hamnar därför med nödvändighet på själva övergångarna och förflyttningarna inom dikten och språket. Inte minst idiomets särskilda form för inomspråklig översättning har en framträdande funktion. Outtröttligt uppbrutet och hopfogat igen tar det gestalten av en modersmålets fantom(smärta).

Så etableras i Eterniten, på en rent språklig nivå, ett för författarskapet centralt gränsland, där kollektiva myter om tillhörighet, ursprung och hemkomst, såväl som föreställningen om en stabil språklig och kulturell identitet undersöks och utmanas. Stämningsläget är bistert humoristiskt, muntert elegiskt.

Ett exempel, till sist: ”Grålltid”, en Markovkedja av några kända verser ur Predikaren, de som börjar med det så gott som idiomatiska uttrycket ”Allting har sin tid”. Titelns märkliga aggregat återkommer kursiverat på fyra ställen i dikten varefter texten accelererar mot ett alltmer oöversättbart brus. Metoden, bruket av Markovegenskapen (det att det följande endast beror av det som är just nu) talar med ursprungstexten, vars formelartade kadens dröjer i de stammande återkomsterna av orden ”sin tid”. Kanske är det här främst en utsaga om ”tiden”, vår så kallade samtids kortsynthet, som i sin tur samspråkar med bokens motto: allt är förgänglighet, människan är boskap och språket mimar döden. Eller, mer optimistiskt utryckt, ur den inledningsvis citerade dikten ”Kyoto är ett anagram av Tokyo”:

Dödsångest är nu framförhållning.

Framförhållning är nu mållöshet.

Hanna Riisager

Ralf Andtbacka: Eterniten. Duck Press, 2017.

Donner skriver blodigt gränsdrama

Jörn Donners senaste roman Blod är tunnare än vatten utspelar sig år 1918 i Terijoki, tätt intill den nya gränsen mellan det nyligen självständiga Finland – inbegripet i ett bittert och blodigt inbördeskrig där de borgerliga styrkorna med tysk hjälp mosar de sista resterna av sina röda motståndare – och Ryssland där tsaren nyligen avrättats och i vars inbördeskrig den röda sidan sakta befäster sin dominans. Mellan länderna råder ett svajigt och spänt fredstillstånd, och inom länderna ett blodigt kaos där väpnade skaror utövar ett godtyckligt envälde över civilbefolkningen.

Över floden Systerbäck till den finska sidan kommer den rysk-judiska flyktingen Alexander med roddbåt, och efter en blöt landstigning tar han sig stelfrusen och utsvulten fram till sitt eget hem, en datja på Näset. Där väntar honom en överraskning – huset är redan bebott av en kvinna som hotar honom med en pistol. Efter deras inledande konfrontation finner sig Alexander och Anna, som hon heter, tvungna att acceptera varandras närvaro. Läget är prekärt. Det vimlar av röda soldater på flykt, de vita styrkorna beter sig som en plundrande rövarhop, och de vita myndigheterna förpassar så många ryska flyktingar som möjligt tillbaka över gränsen till livshotande omständigheter. En slags makt- och kärlekstriangel utvecklas mellan den företagsamma Anna, Alexander, och Kaptenen, den vita kommendanten i Terijoki.

Det historiska bakgrundsarbetet är imponerande och skapar en stark känsla för den tid då romanen utspelar sig. Huvudpersonerna förblir däremot tunna och verket liknar mest ett slags idédrama där karaktärerna får representera olika positioner inom det historiska skeendet. Handlingen arbetar sig fram till en rad avslöjanden som känns en smula påklistrade.

Boken utkommer tätt efter Donners och Samu- Nyströms faktabok Märklig är nu världens gång (Schildts & Söderströms, 2017) som i ett urval av dagboksanteckningar och annat källmaterial skildrar Helsingfors under den tumultartade perioden 1917–1918. Blod är tunnare än vatten kunde betraktas som en slags spin-off i romanform till denna.

Donners bok blandar partier ur arkivdokument och dagböcker med den fiktiva handlingen, och bokens starkaste behållning är känslan av en vid omvärld. Romanen är en medryckande skildring av en liten avkrok av världen som ruskas om av väldiga historiska förlopp. Donner beskriver på ett närmast äckelrealistiskt vis det hårresande våld som döljer sig bakom historieskrivningen om den ryska revolutionen och inbördeskriget. Boken kommer lämpligt till jubileumsåret 1918, och kan läsas som en uppgörelse med en borgerlig historieskrivning som gjort sitt bästa för att hölja inbördeskrigets segrare i ett romantiskt skimmer. Sin vana trogen sparkar Donner jämlikt både höger- och vänsterut, men lägger sina egna synpunkter lite väl direkt i huvudpersonen Alexanders mun, vilket skapar en anakronistisk bild av en livrädd men småsur flykting som sitter med världshistoriens facit på hand.

Lasse Garoff

Jörn Donner: Blod är tunnare än vatten.
Förlaget, 2018.

En popkulturell Fågel Fenix

Popkulturens död skiljer sig  från de flesta böcker som skrivits om popkultur eftersom den redan i titeln förkunnar sitt objekts död och avslutar med två ikoniskt klingande meningar: Popkulturen är död, länge leve popkulturen.

Men vad är denna kultur för någonting, hur ska den förstås och ur vilken position är det man vill säga någonting om den?

För Martin Aagård och Natalia Kazmierska, som skrivit Popkulturens död, är popkulturen framför allt någonting som hänger samman med det underordnade, det underklassiga, det i positiv mening skräpiga, skräpkulturen när den är som mest utmanande.

Det är när de beskriver sådana delar av det de kallar popkultur som de lyckas allra bäst. Det gäller avsnitten om skvallerjournalistiken i den elektroniska tidsåldern, om de döende shoppingcentren, om den utpräglat lågkulturella formen av pop, disco polo, som utvecklades i Polen på 1980- och 90-talen i skarven mellan kommunism och kapitalism, om dokusåpornas värld. De här avsnitten bjuder på lysande kulturjournalistik, skriven med ett engagemang som är starkt och därmed svårt att inte bli berörd av. Det är skildringar av verkligheter som sällan getts den här synligheten och det här respektfulla sättet att behandlas på. De här kapitlen lyser också för att författarduon drar nytta av sina egna erfarenheter av att ha varit ”mallrats” i sin ungdom, alltså ungdomar som hängde i köpcenter ”i brist på något bättre att göra”, eller för att de bygger på en faibless för rykten och skvaller. Just avsnittet om skandal- och skvallerskribenter tillhör bokens viktigaste bidrag till en samtidsdiskussion.

Starkt om dokusåpor

Avsnittet om dokusåporna är också det välskrivet och spännande och har liksom flera av kapitlen en historisk länk bakåt, i det här fallet till det som brukar kallas den första moderna dokusåpan (även om den kanske mer liknar cinéma vérité), tv-serien från 70-talet om den amerikanska medelklassfamiljen Loud i Santa Barbara, Kalifornien, An American Family. Därifrån tas sedan ett ganska snabbt steg över till den dokusåpa som enligt Aagård och Kazmierska dödade hela genren, möjligen hela det kulturfält som de kallar popkultur, nämligen Donald Trumps dokusåpa The Apprentice.

Popkulturens död är alldeles tydligt skriven i ett tillstånd av uppdämd vrede över hur världen ser ut i dag. Det gäller speciellt det författarna uppfattar som en omkramning av popkulturen av överklassen och den högre medelklassen, en omkramning som tar livet ur allt det spontana, glada och subversiva i popen, genom en omfattande gentrifieringsprocess.

Pamela Anderson utnämns till den sista skandaldrottningen, numera approprierad av konstetablissemanget: ”Finkulturens rovdrift på blondinerna handlar ju lika mycket om fascinationen för råsnygga tjejer som om borgerlig skräck för deras ytliga, vulgära och utmanande leverne.”

Tvärsäkert men tudelat

Men tyvärr är det korta steget från det man kan se som en berättigad indignation till en oreflekterad och starkt förenklande aggressivitet någonting som utmärker flera av texterna och gör att intrycket av boken blir ytterst tudelat. För samtidigt som boken innehåller starka texter av kulturreportagekaraktär innehåller den också ett antal mindre lyckade grepp.

Den andra sidan i denna Jekyll & Hyde-artade historieskrivning (om man får kalla den så, pamflett är kanske ett bättre ord) är den aggressivitet boken förmedlar gentemot vissa personer, grupper, kulturer, och i ett fall ett helt land, Danmark, som utpekas som ett land vars kulturliv alltid präglats av småborgerlighet, konsensustänkande och menlöshet. Man tycker att författarna kunde ha kollat lite noggrannare i spegeln hur det ser ut på deras sida av sundet vad gäller kultur, kommers och konsensustänkande. Visserligen ger man risbastu åt den gentrifieringsprocess som man menar drabbat den svenska popkulturen – Göteborgsduon The Knife (bestående av syskonen Karin och Olof Dreijer) är här paradexemplet på allt som gått fel vad gäller ärlighet, uppkäftighet och ”autenticitet” i popmusiken. Men man ser inte hur väl ”den svenska modellen” på kulturens och kulturexportens område är anpassad för olika samhällssystem och situationer, också de mer renodlat kapitalistiska som USA. Inte minst inom det som brukar betecknas som underhållnings- och upplevelsesektorn. Kan den svenska anpassningsförmågan ha något att göra med svenskarnas skicklighet att skapa nätverk, viljan att vara omtyckta? 

Inga hipsters, tack

Andra Aagård och Kazmierska ogillar är skäggiga hipsters och nörd- och hippie-entreprenörerna i Silicon Valley som blir lockande att använda som enkla, tydliga symboler för det nya gentrifierade, kommersiella och tekniknördiga samhällsideal som författarna mer än något avskyr. Arketypen för en girig hippie är Steve Jobs. I sann rock’n’roll-anda sägs att Little Richards betydelse för 1900-talets musik är långt större än Frank Sinatras. Från Little Richards överträdelser på en herrtoalett i Macon, Georgia kan man nämligen enligt boken rita upp ett perfekt släktträd över rockens utveckling, via Jimi Hendrix, James Brown – och något överraskande – fram till Paul McCartney (i Hamburg-fasen) och Elton John. Viljan att skapa en sådan ”perfekt” rockgeneralogi gör att alla tankar på alternativa linjer försvinner, linjer där andra egenskaper än det fräna, det våldsamma och omtumlande premieras. En starkt romantiserande, heroiserande och nostalgiserande hållning driver hela bokprojektet. Världen var bättre förr, när samhällsomvandlingen leddes av pop- och rockstjärnor, seriemagasin, det lågklassiga överlag. ”Popkulturens viktigaste egenskap var att den var tillgänglig för alla. Den var en masskultur, till stora delar gratis. Den erbjöd kunskaper, bildning och frigörelse från den identitet du tvingats in i av det omgivande samhället.”

När författarna tror sig citera den italienske neo-marxisten Antonio Gramsci är det i själva verket den tyske radikale studentpolitikern Rudi Dutschke de citerar (”marschen genom institutionerna”). Att som Aagård och Kazmierska gör säga att ordet underground började användas mer allmänt om kulturfältet först under det sena 80-talet är knappast korrekt. 1968 och 60-talets ”revolutionära rytmer” (för att parafrasera titeln på en ny bok av sociologen Håkan Thörn) kan inte förstås utan att begreppet underground finns med i bilden (tänk Velvet Underground, Frank Zappa, tidningen Oz, i Finland rockpoeter som Markku Into, Jarkko Laine, M. A. Numminen).

Definition som glömdes bort

Det här är en bok som är skriven i ett merkuriskt nu, med en energi, ett driv i beskrivningarna som gör att läsningen löper fint. Det innebär att boken av allt att döma kommer att kunna fungera som ett viktigt tidsdokument om hur två framstående svenska kulturjournalister tänkte om pop, rock, klass och genus mot slutet av tiotalet. Men den kommer knappast att hålla speciellt länge som ett redskap för att förstå de processer som är involverade i de här transformationerna. Därtill är analyserna alldeles för trubbiga, tvärsäkra eller obefintliga. Det handlar både om självförståelsen och förståelsen av det beskrivna objektet. Vilket är det egentligen? Popens död genom gentrifiering, dess vildvuxna korta liv som ”avarter”, ”provokationer”, ”smaklösheter” sedda från medelklassens, mainstreamens horisont?

Men vad är popkultur? Problemet med Popkulturens död är att man aldrig gör ens ett försök att ringa in själva begreppet popkultur, vilket, det ska erkännas, är svårt. Något som kulturforskarna lärt sig alltid måste ske i relation till någon annan form av kultur, antingen då högkultur, finkultur, överklasskultur, medelklasskultur eller skräpkultur. Ordet popkultur, som boken överflödar av, används parallellt med det längre populärkultur. Ändå täcker de två orden inte riktigt samma fält. Popkultur känns snävare, mer inriktat på musik och konst, populärkultur förefaller bredare.

Popkulturkritik har alltid först och främst handlat om att vara snabbast med att dödförklara ny och spännande kultur, menar Aagård och Kazmierska. Bara genom att omedelbart riva ner och bränna det gamla kan man skapa den fertila mylla där ny och spännande popkultur kan spira och gro. För likt en Fågel Fenix ska den hädangångna popkulturen resa sig ur askan, ”större, mer vansinnig, feministisk, mångkulturell och demokratisk än någonsin”. En tanke som är lika vacker som den är ostrukturerad och utopisk.

Sven-Erik Klinkmann

Martin Aagård & Natalia Kazmierska: Popkulturens död. Atlas, 2018.

Färgrik beskrivning av saknad

I den nyutkomna bilderboken Skuggorna av Maija Hurme och Anssi Hurme skildras saknad genom ett känslosamt och lärorikt bildspråk. Maija och Anssi Hurme har tidigare samarbetat i bilderböckerna Under täcket- (2012) och Fladdermuspojken (2014). Maija Hurme är aktiv illustratör och tar verkligen ut sin färganvändning på ett sätt som gynnar både handling och miljö i Skuggorna.

Huvudpersonen i Skuggorna är ett barn i dagisåldern som känner ångest och saknad. En saknad som visar sig i form av en skugga i barnets sovrum. Barnet frågar varelsen: ” – Har du sett min mamma?”. Mammans frånvaro kommenteras diskret längs med bokens gång som en undangömd påminnelse. Till en början besväras endast barnet av en skugga men sedan dyker även en till skuggvarelse upp som börjar följa barnets pappa. Barnet klarar inte av att leka på dagis på grund av skuggan och pappan tappar bort sin väska på grund av skuggan. Skuggornas utseende går i stiltyp med japanska Studio Ghiblis karaktärer och skuggorna kan till en början uppfattas som skrämmande och besynnerliga. Under handlingens gång förändras skuggornas symboliska värde från ångest till en mer beskyddande och frigörande roll i saknadsprocessen. Mot slutet får skuggorna en roll som beskyddare och barnet accepterar saknadens innebörd.

Bilderboken speglar olika känsloslägen i tematiska färger: marinblått, gröngrått och senapsgult. Vid mer känslosamma och avgörande händelser används mörka och dramatiska färger som ofta tar upp hela uppslag. De mer alldagliga händelserna har vitt som bakgrundsfärg och där utspelas flera händelser under ett och samma uppslag. De dramatiska och intensiva bilderna varvas med de vita uppslagen, vilket leder till en växelverkande berättandestil. Vid handlingens vändpunkt sker en frigörelse från skuggorna varpå färgpaletten expanderar till mer behagliga färgtoner. Huvudkaraktärens känslor går hand i hand med bildfärgerna som förmedlar handlingen till perfektion.

Bild och text smälter dessutom samman och kompletterar varandra genom att fungera i samspel, som en bra modern bilderbok bör göra. Från en ångestfylld dag på dagis med skuggan kommer huvudkaraktären hem tillsammans med pappan. Då följer följande text: ” – Det gör ingenting, sa pappa och hämtade torra kläder åt mig.” Bilden bredvid texten visar att huvudkaraktären kissat ner sig på grund av att skuggan ockuperat toaletten. Här formas ett stadigt samspel mellan bild och text som inte fungerar utan varandra.

Skuggorna är en lärorik och starkt känslosam bilderbok som lämpar sig för många åldrar. De minsta kanske inte greppar handlingens symbolik men bilderboken kan fungera som ett hjälpmedel för att förklara känslor som saknad. Boken är tillägnad ”till de saknade” men det är den andra sidan som förmedlas i boken, den sida som saknar. Med sin djupa tematik och taktfasta färganvändning förmedlar Maija och Anssi Hurme en berättelse som fungerar både för barn och vuxna, som kan ge ett grepp om hur saknad kan se ut.

Text Rosanna Fellman
Illustration Maija Hurme

Maija Hurme och Anssi Hurme: Skuggorna. Schildts &
Söderströms, 2018.

Snötyngt familjedrama

Det går snabbt att läsa Karin Erlandssons nya deckare Pojken. Nästan förvånande snabbt för en relativt långsam läsare som jag. Tvärt emot vad som är brukligt för genren, att beskriva långt och ingående, utelämnar Erlandsson mycket. Hon skriver på ett språk som får min blick att rinna igenom texten. Det är utan skavanker, utan onödigheter. Detaljerna är också väl utplacerade, om än få.

Det är nittiotal, men förutom avsaknaden av dagens teknik så hade boken lika gärna kunnat utspela sig idag. Problematiken som kretsar kring isolation, depression och kvinnomisshandel är (tyvärr) tidlös.

Pojken är ingen typisk polisdeckare. Precis som i den första delen i trilogin (Missdåd, 2016) är polisen i den lilla småstaden så gott som frånvarande. Vilket kanske är realistiskt, när man tänker på det. Erlandsson är inte intresserad av polisvardagen med utredningar, förhör och ledtrådar. Istället har hon skrivit en familjetragedi om hur en stor sorg kan lyfta väl dolda hemligheter till ytan. Vad händer med en familj när mamman plötsligt hittas mördad? Det är frågan som ligger och gror i bakgrunden.

Sara Kvist från första boken jobbar ännu som lokaltidningsjournalist i småstaden dit hon flyttade för att komma närmare sin pojkvän. I den här delen är relationen blott ett smärtsamt minne för Sara. Det har blivit vinter. Ett snöoväder drar in över det lilla samhället och klipper av både eltillförsel och telefonförbindelser. Stämningen blir mer och mer klaustrofobisk. Den kalla inramningen fungerar som en metafor för de välbevarade hemligheterna och undertryckta känslorna.

Den döda mamman, Monika, har lämnat efter sig make och två tonårsbarn. Pappan Krister och sonen Jonas reagerar med tystnad. Dottern Kajsa däremot vägrar låta sig stanna upp. Beskrivningen av hur Kajsas depression uttrycker sig i undvikandet är övertygande. Hon fortsätter att gå till skolan som vanligt och sitter och stickar frenetiskt. Handarbetet håller henne sysselsatt och sysslan håller det onda utom räckhåll.

Pappan Krister utgör ännu ett fall av den tysta fadern som dyker upp titt som tätt i (bland annat den finlandssvenska) litteraturen. Jag tänker bland annat på Peter Sandströms Laudatur och Ann-Sofi Carlssons Inget har hänt. Han är är den frånvarande patriarken som finns där utan att agera, men som ligger som en vakande skugga över texten. Efterhand finns Krister knappt. Han blir svag, slutar äta och förlorar sin auktoritet. Ingen vet vad han tänker eller hur mycket han vet. Som läsare hade jag gärna velat veta. Men att utveckla den tysta fadersgestalten som litterär figur är knappast poängen här.

Jag fångas upp av livsödena som berättas växlande från kapitel till kapitel. Erlandsson skriver effektivt, vilket också har sina nackdelar. Mot slutet är jag inte riktigt mätt, många mysterier kvarstår och jag känner mig långt ifrån klar med personerna i boken. Jag tycker också att intrigen är lite väl tunn för att räcka för en fristående roman. Pojken är lite av en mellanbok, en transportsträcka som pekar fram mot del tre. Trots att jag blir mer intresserad av personerna än mordgåtan, hoppas jag att del tre kommer ge läsarna mer att bita på naglarna för.

För den som vill läsa något lättläst men ändå fängslande kan Pojken, trots sin vintriga inramning, fungera som sommarbok. Den är en väl avvägd blandning av lättprocessad avkoppling och mörk familjetragedi.

Elin Rosén

Karin Erlandsson: Pojken.
Schildts & Söderströms, 2018.