Brechts satir riktad mot regimen i DDR
Är det vänstern eller folket det är fel på, undrar Claes Andersson (Ny Tid 22/2013) och hänvisar i det sammanhanget till en dikt av Bertolt Brecht. Frågan är viktig och dikten passar bra in, men Andersson daterar den fel. Den är inte skriven under Brechts tid som flykting i Finland på 1940-talet, utan drygt tio år senare, och satiren är inte riktad mot nazisterna utan mot den realsocialistiska regimen i DDR. Det gör att den fortfarande svider i den politiska vänsterns samvete. Eller borde göra det. Dikten heter En lösning och så här lyder den i Erwin Leisers översättning:
Nationalism är inte fascism
Det nationella spåret i jakten på fascismen är ett stickspår, skriver Anders Björnsson i en kommentar till Sebastian Bergholms recension av Henrik Arnstads bok Älskade fascism.
Fascismen är inte ett oskrivet blad, vilket man lätt kan få intrycket av när man studerar mottagandet av journalisten Henrik Arnstads bok Älskade fascism. Många tycks helt enkelt ha blivit häftigt förälskade i den och bringats att tro att den fyller en lucka i litteraturen. De har glömt att det på svenska språket finns en rad lättillgängliga arbeten om de fascistiska rörelserna, till exempel av statsvetaren Herbert Tingsten under mellankrigstiden och historikern Alf W. Johanssons bok från åttiotalet, Den nazistiska utmaningen, vilken har kommit ut i nio upplagor sedan dess.
Svar till Hertzberg
Det handlar om en förtvivlan över svårigheten att nå en annan människa, skriver Joel Backström i sitt debattsvar.
Fredrik Hertzberg formulerar sitt svar (Ny Tid 21/2013) på min kolumn om kollektivism (Ny Tid 20/2013) som en invändning, men jag ser det mer som en illustration på problemet jag försökte lyfta fram. Jag håller med om att massfenomen erbjuder ”ett dåligt utlopp för ett reellt behov”, nämligen behovet av beröring med andra människor, som vi både längtar efter och är rädda för, och om att kollektiv hänförelse handlar om ”lättnaden” när man uppgår i gruppen och rädslan släpper. Men Hertzberg fastnar i precis det missförstånd jag ville åt, när han ändå presenterar kollektivism och individualism som de enda alternativen. Hans ideal tycks vara en lämplig mix av dem båda, men jag ville just peka på det destruktiva och utsiktslösa i pendlingen mellan önskan att försvinna i gruppen, att bli ”en av oss”, och viljan att isolera sig från ”de andra” – en vilja som kan visa sig som övergivenhetens förtvivlan, men också som arrogant trots (”Jag mot världen”) eller som misstänksamt kalkylerande själviskhet (”Man står sig själv närmast”).
Problematisk historielöshet
Med historiska kunskaper kan vi orientera oss i tiden och slå undan benen på högerkrafternas halvsanningar, skriver Ulf Modin.
Det är många som vill vara bildade människor, men renässansens ideal om människan som behärskar hela sin tids vetande kan vi i dag inte upprätthålla, eftersom kunskapsvolymen har blivit alltför stor och växer alltför snabbt. Samtidigt finns det i dag ett tydligt behov av att specialisera sig. I medlet av 1800-talet var vetenskapsmännen fortfarande bekanta med tidens vetenskaper, och in på 19oo-talet kunde en människa ha en sorts överblick över sin tids vetande. I dag är detta inte möjligt.
”Vi behöver något av kollektivismens lustgas”
Joel Backström presenterar, i Ny Tid 20/2013 under rubriken ”Barberare Hynkel säljer lustgas”, en tänkvärd läsning av slutscenen i Chaplins Diktatorn, där filmens judiske barberare efter sitt humanistiska tal till mänskligheten blir betänksam över massans gensvar.
