PRINSESSAN RÄDDAR PRINSEN, MEN VEM SKA RÄDDA BOKEN?
Visst kan flickor också! Det är utgångspunkten i bilderboksdebutanterna Lena Frölander-Ulfs och Hannele Mikaela Taivassalos lilla bok Sagan om prinsessan Bulleribång. Det är en bok som vänder på det traditionella sagotemat, för här är det prinsessan som räddar prinsen i tornet. Efter att ha övervunnit draken klättrar hon upp i tornet, naturligtvis inte längs långa flätor, utan prinsens långa skägg. Bulleribång, med det talande namnet, är en modig och envis flicka, som trotsar alla faror för att rädda sin kärlek.
SKYMNINGSBERÄTTELSER SOM GER RYSNINGAR
De korta berättelserna kan avnjutas en och en eller slukas efter varandra, men man vill kanske inte läsa dem precis innan läggdags.
Ibland måste man se sig besegrad av sin tonåriga son. Det hände mig senast när jag en söndagskväll satt i soffan och läste Yvonne Hoffmans bok Pojken i dimman och andra skymningsberättelser. Sonen dråsade ner bredvid mig i och frågade vad jag läser. Jag visade honom boken och sa att det här är en spännande bok som också han kunde läsa. Bara för att en stund senare upptäcka att jag hade börjat lösa sudoku och han satt fördjupad över boken. Hur gick det så här?
Yvonne Hoffman är i sitt element när hon berättar skymningsberättelser. De är inga traditionella spökhistorier, utan oförklarliga, kusliga händelser, som inträffar i en vardag var som helst. Hoffman behärskar spänningsskapandets olika moment. Berättelserna utspelar sig i situationer och miljöer, som i vårt undermedvetna ofta förknippas med rädsla, såsom övergivna hus och herrgårdar, källare, kyrkor, tomma parkeringshallar, öde skogar och mossar. Det kan vara natt eller dimma. Svarta kråkor skrämmer och smygande ljud och otydliga varelser närmar sig. Kyrkklockor spelar av sig själva. Geografiskt förflyttar berättelserna sig från Lappvik över Vasa och Visby till Tasmanien.
Yvonne Hoffman är i sitt element när hon berättar skymningsberättelser. De är inga traditionella spökhistorier, utan oförklarliga, kusliga händelser, som inträffar i en vardag var som helst. Hoffman behärskar spänningsskapandets olika moment. Berättelserna utspelar sig i situationer och miljöer, som i vårt undermedvetna ofta förknippas med rädsla, såsom övergivna hus och herrgårdar, källare, kyrkor, tomma parkeringshallar, öde skogar och mossar. Det kan vara natt eller dimma. Svarta kråkor skrämmer och smygande ljud och otydliga varelser närmar sig. Kyrkklockor spelar av sig själva. Geografiskt förflyttar berättelserna sig från Lappvik över Vasa och Visby till Tasmanien.
TIDSRESOR FÖR MELLANÅLDERNS LÄSARE
Resor i tid och rum är dagens melodi inom barn- och ungdomslitteraturen. Så också i Dorrit Krooks, Yvonne Hoffmans och Christina Anderssons nya böcker.
Dorrit Krooks Solbrädet är en välskriven och -berättad bok om en ensam pojkes sommarlov och hans möten med en livslevande viking. Tioåriga Micke bor i Helsingfors men hyr med sin mamma ett sommarställe vid havet. Micke är ensam i stugan om dagarna, om han inte är på pensionatet där mamma arbetar över sommaren. På pensionatet lär han känna den gamla mystiska fröken Minelli. När han är ensam på stugan träffar han däremot vikingen Ulv, som blir hans vän. Det visar sig också att det finns ett samband mellan fröken Minelli och Ulv. Micke är rädd för vatten och skäms för att han ännu inte lärt sig simma, men det löser sig tack vare Ulv, som fungerar som ett slags övergångsobjekt. Och en dag har Ulv seglat bort med ett vikingaskepp, men han har lämnat kvar något till Micke.
JAG ÖNSKAR JAG VORE DÄR
Riitta Jalonen och Kristiina Louhi har på ett finstämt sätt lyckats förmedla känslan av att vara ett med naturen, rymden, alltet.
Riitta Jalonens och Kristiina Louhis nya bilderbok Norrskenssnö är den avslutande delen i en trilogi, varav den första belönades med Finlandia Junior-priset år 2004.Det är den lilla flickan Sari som på självaste julafton skidar genom ett snöigt landskap. Under sin färd minns hon, funderar och betraktar, och texten följer hennes tankar. Hon minns en annan sjö, där hon skrinnat med mamma och pappa på den genomskinliga isen med ett lakan uppspänt mellan dem. Hur blåsten hade gett vind i lakanet och med fart fört dem till andra sidan av sjön. Hur hon hade tänkt på fiskarna under det glasliknande locket och undrat om de väntade på sommaren och varmare badvatten. Hon skidar vidare till en övergiven stuga och till grottan i klippan och till slut fäster hon en röd julklocka i grenen på den stora granen.
I SMÅFOLKETS VÄRLD
Det råder en vänlig mumindalsstäming över Johan Bargums första barnbok. Den första snön är en berättelse i litet och vackert format som lämpar sig väl som högläsningsbok för olika åldrar.
Boken har ett inledande avsnitt om en pojke som heter Daniel, som blir sjuk och får gå hem från skolan. Han har feber och lägger sig i sängen, blundar. Därefter fortsätter boken ur ett uppifrånperspektiv med solen, som letar sig fram till en liten ensam ö långt ute i havsbandet. Här bor Bortomborna. De är Daniel och Dittan, Frida, Charlie, Blomberg och Bossen, alla sina egna karaktärer: egensinniga, påhittiga, fåfänga, rädda eller beskyddande. Allting på dem är litet, de är inte större än en vuxen människas fot, de är hjulbenta och har korta halsar. De bor i hyddor och lever sitt lugna liv, pysslande i sin miniatyrvärld.Farorna för Bortomborna utgörs av Svarta skuggan, som kommer farande över ön och den första snön, som väntas komma. Då måste de söka skydd inne i berget. Rädsla uppstår också när saker plötsligt börjar försvinna och en främling kommer till ön. En främling medför alltid förändringar, också i denna isolerade värld.
