Visst kan flickor också! Det är utgångspunkten i bilderboksdebutanterna Lena Frölander-Ulfs och Hannele Mikaela Taivassalos lilla bok Sagan om prinsessan Bulleribång. Det är en bok som vänder på det traditionella sagotemat, för här är det prinsessan som räddar prinsen i tornet. Efter att ha övervunnit draken klättrar hon upp i tornet, naturligtvis inte längs långa flätor, utan prinsens långa skägg. Bulleribång, med det talande namnet, är en modig och envis flicka, som trotsar alla faror för att rädda sin kärlek.


Boken är som en feministisk bilderbok för små flickor och pojkar. Den lär att också flickor kan och vågar och att också pojkar behöver bli hjälpta ibland. Omvända könsroller förekommer nu och då i barnlitteraturen. Trots att det inte längre är så ovanligt, är det ändå välkommet eftersom det finns utrymme för variation. Men i det här fallet räcker inte ämnesvalet i sig, när boken har uppenbarliga problem med text och bild. Texten innehåller en del finurliga ordval, nyskapelser och roliga namn. Men eftersom texten binds starkt av att den går på rimmad vers, blir den tillsammans med de krångliga orden svårforcerad, både för barn och en högläsande vuxen. Versmåttet gör det svårt för en högläsare att variera tempo och uttryck och högläsningen blir lätt tradig, tada-tada-tada. Kanske hade den fungerat bättre som löpande text.
Bilduppslagen är färggranna men bilderna på något sätt halvfärdiga. Man saknar intressanta detaljer att upptäcka och nyanser i färgvalen. En del bilder är så otydliga att de är svåra uppfatta, till exempel draken som en drake, fast sagornas drakar kan ju se ut på de mest olika sätt. Prinsen i sitt långa vita skägg är inte heller så eftertraktansvärd, han liknar mera en gammal kung eller julgubbe. Helhetsintrycket av boken är ett nja och en axelryckning. Den bara fattas någonting, uttryck och egenart.

Susanne Ahlroth

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.