Det råder en vänlig mumindalsstäming över Johan Bargums första barnbok. Den första snön är en berättelse i litet och vackert format som lämpar sig väl som högläsningsbok för olika åldrar.

Boken har ett inledande avsnitt om en pojke som heter Daniel, som blir sjuk och får gå hem från skolan. Han har feber och lägger sig i sängen, blundar. Därefter fortsätter boken ur ett uppifrånperspektiv med solen, som letar sig fram till en liten ensam ö långt ute i havsbandet. Här bor Bortomborna. De är Daniel och Dittan, Frida, Charlie, Blomberg och Bossen, alla sina egna karaktärer: egensinniga, påhittiga, fåfänga, rädda eller beskyddande. Allting på dem är litet, de är inte större än en vuxen människas fot, de är hjulbenta och har korta halsar. De bor i hyddor och lever sitt lugna liv, pysslande i sin miniatyrvärld.Farorna för Bortomborna utgörs av Svarta skuggan, som kommer farande över ön och den första snön, som väntas komma. Då måste de söka skydd inne i berget. Rädsla uppstår också när saker plötsligt börjar försvinna och en främling kommer till ön. En främling medför alltid förändringar, också i denna isolerade värld.

Den här främlingen kommer från andra stranden, vad finns där? Det vet Bortomborna inte, för ingen av dem har någonsin varit där, men den gör en del av dem nyfikna. I slutet sveper blicken igen över den oansenliga lilla ön ute i havsbandet där snön nu har lagt sig i drivor och där två varelser på en flotte driver allt längre bort ifrån ön.
Det finns en del komik i den här berättelsen, speciellt i Bortombornas möte med främlingen. Men framför allt utmärks den av den fina stämningen, som uttrycks i ett lugnt tempo och på ett ledigt, vackert språk. Jag hade gärna läst lite mera om detta småfolk, som författaren fantiserat fram åt oss. Nu tar det slut lite plötsligt. Precis när man presenterats för de olika personerna och följt dem en bit, måste man ta avsked. Jag trodde först att jag att jag hade fått ett defekt exemplar och bläddrade framåt, men de sista sidorna var och förblev blanka. Det hade alltså funnits ämne att bygga på lite mera. Eller blir det flera delar?
Boken är vackert inbunden och layoutad och pryds av Kristiina Louhis fina små bilder i svartvitt. Bilderna och kapitelnumreringen har naturmotiv som följer berättelsen väl.