En familj av författare, hjältar och hjältinnor
– Bara jag får ihop lite slantar skall jag köpa en skrivmaskin. Sen ska du få se på böcker.
– Vad skall du skriva om?
– Arbetarnas plågor. Jag skall bli en arbetarförfattare som Fridegård och Moberg.
– Och sen när du har skrivit några böcker får du Nobelpriset.
– Klart.
Det gör så ont…
När Bengt Ahlfors efter en paus på nästan två decennier gör come back på Svenska Teatern gör han det med besked, som huvudrollsinnehavare i en egenhändigt skriven pjäs i halvt egen regi. Tuppens hjärta är enligt Ahlfors själv det mest finlandssvenska han någonsin har skrivit. Och det är så sant som det är sagt.
På rymmen i sagans land
Teater Viirus Farbror Fedja är en lyckad utfärd till fantasins värld där de talande djuren har initiativet – ända tills illusionen bryts.
En måttstock för en lyckad barnföreställning är publikens skratt. På förhandsföreställningen av Farbror Fedja, katten och hunden, som jag såg dagen före premiären, skrattades det mycket. Barnen – också de som klart befann sig under den rekommenderade femårsgränsen – skrattade. Och de vuxna skrattade. Farbror Fedja, katten och hunden är glad, riktigt äkta barnslig barnteater.Och ändå har Eduard Uspenskijs barnbok från det tidiga sjuttiotalets Sovjetunion ett sorgligt och subversivt tema: barns ensamhet och uppror. Med sin försynta men bitande kritik av Sovjetsamhället förpassades Uspenskij därför ut i kylan och fick inte publicera nya barnböcker under en period på mer än tio år. Däremot tilläts han göra dockteater, film och tv och hans gestalter, framför allt Drutten (Tjeburasjka) och krokodilen Gena, blev mäkta populära och internationellt kända.
Varsågoda och ta för er då …
Elsa Beskows bilderböcker svarar mot ett nygammalt behov av en vacker, välordnad värld.
Allt ska börja med Kihlman
Den första mars 2009 pensionerade sig f.d. kulturchefen Tuva Korsström från Hufvudstadsbladet och satte igång med nästa stora projekt, en bok om finlandssvensk litteratur under perioden 1960–2010. Ny Tid bad Korsström föra dagbok under det första halvåret som arbetande pensionär.
6 mars
Min sista ledare med den hov-samma rubriken ”Kultursidan – en plats för tanken” ansågs vara för brännbar för ledarsidan. Jag förklarade att Ny Tid säkert gärna publicerar texten, efter vilket Hbl tog in den men den förvandlades till en mera undanskymd kulturkommentar i stället. Det tycks bli debatt i alla fall. Klart att jag inte skulle lämna Husis utan en liten smäll. Det får tidningsägaren och ledningen ta, sen blir det kanske lugnt och stillsamt när den bråkiga generationen gjort sorti.
