I Älvan och jordanden skildrade Tuva Korsström sina föräldrars Mirjam Tuominens och Torsten Korsströms äktenskap och liv, men kom samtidigt att skildra släkten, Finlands politiska och litterära historia, och upptäcka sig själv som den tänkande varelsen i mitten av berättelsen.
– Ursprungligen ville jag skriva en bok om båda mina föräldrar och deras äktenskap, med baktanken att skriva om min och min systers barndom som var ganska exceptionell. Men från mitten av berättelsen dök en figur fram som hette Tuva. Jag såg den här flickan, och hon hade också en egen röst, berättar Tuva Korsström.
Den första biografin om Korsströms mor Mirjam Tuominen skrevs av Ghita Barck år 1983, men Korsström kände ett behov att berätta historien på sitt eget sätt.
– Barck berättar samma historia som jag berättar i Älvan och jordanden, och hon gör bra analyser och lyfter fram det intressanta med Mirjam Tuominen. Hon gör det med sin egen vinkel som är lite sentimental, vilket är lätt då det är en ryslig historia. Men efter alla år behövde jag berätta historien om mina föräldrar på ett handfast, realistiskt och ibland rentav lite fräckt sätt. Man behöver inte vara så finkänslig som hon var.
Krigsbröllop
Historien är förvisso ganska ryslig.
Från första början drunknade Tuva Korsström i material. Korrespondens fanns bevarad redan från föräldrarnas ungdom, och Mirjam Tuominen förde dagbok sedan hon var ganska liten. Även om de flesta av dem förstörts finns vissa hela perioder bevarade. Och därtill fanns farföräldrarnas och släktens brev i ett tjugotal stora välordnade mappar.
– Mina föräldrar träffades i slutet av 1920-talet då mamma var sexton och pappa lite på tjugo, och de blev väldigt förälskade i varandra. De kunde inte bestämma sig under tio års tid medan pappa studerade till teckningslärare och mamma blev magister och författare. Hon åkte också på sitt livs stora resor till Nordafrika och till Paris, säger Korsström.
De gifte sig på tröskeln till vinterkriget. Han skulle rycka ut i kriget och hon reste till Tavastehus där han var förlagd, och där vigdes de. Storasystern Kyra föddes mellan krigen.
– Båda mina föräldrar var klart emot Hitler och antifascister, deras brev under kriget är väldigt intressanta och utandas en stor kärlek och ett stort känsloliv, säger Korsström.
Tuominen var litterärt produktiv under kriget och gav ut flera novellsamlingar.
– Hennes krigstida noveller hör till de ganska få beskrivningarna av kvinnors liv under kriget, där krigets problematik skildras genom tillvaron på hemmafronten, säger Korsström.
Skilsmässa
Under fortsättningskriget bodde Tuominen i Nykarleby med dottern Kyra. Det var en olycklig och isolerad situation för henne tills maken kom tillbaka från kriget. År 1946 föddes Tuva, men äktenskapet blev aldrig särskilt lyckligt. 1949 var skilsmässan ett faktum, och Tuominen flyttade till Helsingfors med Tuva, medan Kyra stannade kvar med sin pappa i Nykarleby.
– Efter skilsmässan flyttade mamma och jag, och småningom också Kyra till Helsingfors, där vi bodde med mormor och mostrar, och någonstans där träder jag själv in i berättelsen som ett tänkande subjekt, berättar Korsström.
Somrarna tillbringade systrarna på familjens sommarställe i Korpo med sin pappa och farföräldrarna. Det var en paradisisk tillvaro för barnen, och långa sommarlov med pappa ingick i föräldrarnas överenskommelse efter skilsmässan.
– Allt gick någorlunda bra så länge vi hade säkerheten som skilsmässokontraktet gav oss. Men 1954–55 blev min mamma väldigt psykiskt obalanserad. Hon insjuknade i en psykos som är svår att förklara, säger Korsström.
Psykiskt sammanbrott
Allt borde egentligen ha varit ganska bra för Mirjam Tuominen. Hon hade äntligen flyttat bort från Nykarleby där hon vantrivdes, hon hade hittat en lägenhet i ett av stadens nybyggda hus i Kottby, och den nya miljön gav henne nya teman för sitt skrivande. Hon kunde träffa sina författarvänner. Men där bröt hon ihop.
– Min mamma var alltid psykiskt labil och sjuklig, och styrkan i det hon skrev kom ur att hon var nära både döden och vansinnet. Fram tills dess hade hon hållits på rätt sida av dem, hon varken dog eller blev galen, men hon såg sådant som få människor ser, och kunde beskriva det, säger Korsström.
Men nu blev hon riktigt sjuk. Släkten med särskilt mormor som drivande kraft såg till att hon kom på Lappvikens mentalsjukhus. Tuominen lades in i två rätt korta perioder, men medan den första intagningen skedde med ett visst samtyckte så var den andra perioden väldigt mycket en tvångsintagning. Även om hon bara tillbringade två veckor på Lappviken förstörde det hennes relationer till sina närmaste.
– Hon fick ingen riktig vård utan kom ut i stort sett i samma tillstånd som hon tagits in, så hon upplevde det som förnedrande och meningslöst. Men nu hade hon en orsak att vara paranoid och misstänksam, och ville aldrig träffa sina närmaste anhöriga igen. Jag fick inte heller träffa dem, utan jag var ensam med henne i våningen i Kottby. Då var jag nio år gammal, berättar Korsström.
Kyra, som befann sig i en väldigt svår pubertetsålder reste till sin pappa i Nykarleby.
Ville vara vanlig
– Jag tror knappast att det numera skulle tillåtas, situationen var ju potentiellt farlig för mig. Men hon var bara kolerisk och paranoid och hindrade mig från att göra allt tänkbart. Jag fick inte träffa pappa eller andra släktingar. Jag gick i skolan, fick kläder och mat, och den praktiska funktionen höll mamma samman.
Även om femtiotalet var olyckliga år för Tuominen var hon oerhört produktiv. Hon utvecklade ett nytt poetiskt språk och började skriva diktsamlingar, samt översatte Rainer- Maria Rilkes brev och Orfeussonetter till svenska.
– Jag såg snabbt den där intressanta lilla rösten i mig. Det där barnet insåg att hennes mamma har makten, hon dikterar allt och alla är rädda för henne. Ingen vågade ändra på något för de var rädda att hon skulle bli verkligt sjuk eller gå under om de tog mig därifrån. När jag tänker på det nu efteråt kan jag vara glad att jag hade en andel i att hon hölls ihop, säger Korsström.
Hennes oroliga moster hörde sig för med lärarna, som berättade att Tuva verkade alldeles nöjd och glad i skolan.
– Det var min ambition att verka vanlig, och att ingen skulle veta något om hur det var där hemma. Den här strävan, att vara glad, vanlig, och ta det lugnt, den höll ihop mig. Men det var hemskt de där fyra åren då jag inte fick se min pappa.
Han skrev rörande brev till henne, medan hon själv skrev prydliga och intetsägande brev tillbaka.
– Han var lekfull och påhittig, därför var han också älskad som lärare. Han skrev att han hade en lek där han reste från Nykarleby till Jakobstads tågstationen och gick till spåret då ett tåg anlände från Helsingfors. Och så lekte han att jag kom på besök och han mötte mig vid tåget, och att vi gick till ett konditori och åt glass tillsammans. Det är ju hjärtskärande när man tänker på det nu, säger hon.
Och trots avståndet berättar Korsström att hon ändå alltid hade känslan av att han var totalt närvarande.
– Det var den historien jag ville berätta. En historia om relationer, dels med en mamma som var så svår och galen, och med en så underbar pappa som han var.
Återförening
Tuva Korsström träffade sin far först fyra år senare 1959, då Kyra tog studenten i Helsingfors. Då kom deras pappa, moster och mormor på studentdimissionen då de visste att Mirjam Tuominen inte skulle vara på plats. Efter det började de träffas i hemlighet på jul- och sommarloven då deras pappa hyrde in sig på något billigt hotell i Helsingfors, ofta kristna hospis. Han hyrde ett stort rum och inredde det som ett hem, och hämtade ibland en skivspelare och skivor.
– Han älskade klassisk musik och köpte nya skivor. Vi hängde upp långa rullar av hans elevers teckningar på väggarna. Vi åt ute, först åt vi dyrt, men sedan billigare och billigare när han fick ont om pengar. Jag var socialt aktiv, men när pappa var i stan hade ingen av mina vänner eller pojkvänner någon chans. Pappa var det roligaste och gick före allt annat, berättar Korsström.
Fem år senare 1964 nåddes Korsström av den tragiska nyheten att hennes pappa hittats död i hjärtsvikt i sin våning i Nykarleby. Det året skulle han fylla 55.
– Det var en stor sorg för min syster och mig, och vi kom aldrig över att han dog så tidigt. Kyra hade om somrarna sett tecken på att han hade hjärtproblem. Han hade en energisk period just då, var konstnärligt produktiv och inspirerad i undervisningen. Han hade säkert brist på sömn och ordentlig mat. Han rökte och levde ett slarvigt ungkarlsliv, säger Korsström.
Mirjam Tuominen levde inte mycket längre själv. Hon dog 1967.
– Då var jag själv så ung att jag trodde de var gamla, men det var de ju inte alls. Särskilt pappa hade haft en expansiv period framför sig om han fått leva vidare. Han var intresserad av mer demokratiska undervisningsformer och grundskolan som höll på att utvecklas i Finland, så han hade uppskattat den kommande tiden inom den finländska skolan.
För Tuominen var hennes sista år de olyckligaste. Hon hade blivit katolik och utforskade religiösa upplevelser och mysticism i sitt konstnärskap, vilket gjorde det svårare för henne att publicera sina verk.
– Hennes sista bok Gud är närvarande är en fin religiös betraktelsebok. Hon är väldigt intressant som religiös, hon satte in sig i mystikerna och hade själv visioner. Det är inga kristna klichéer och inget konventionellt med hennes tro. Tuominen försökte erbjuda sina dikter till katolska publikationer men de ville inte ha dem, eftersom hennes teologi gjorde dem tveksamma, säger Korsström.
Tuominens två sista manuskript var religiösa diktverk med kantater och hymner, och dem ville hennes förlag Söderströms inte publicera.
– Det var dödsstöten för henne. Hennes sköra, sköra livstråd hade hållits samman av hennes skapande, och när hon inte längre fick publicera var det en mur som kom emot, och hon blev alldeles förtvivlad. De sista åren var hon hemskt olycklig och frustrerad, säger Korsström.
Sommaren 1967 drabbades Tuominen av en hjärnblödning. Hon hittades antingen på gatan eller i en spårvagn, beroende på vittnesmålen. Hon dog på sjukhus en vecka senare.
– Och där slutar berättelsen om mina föräldrar, med att de båda dör i ung ålder.
Renässanser
Mirjam Tuominens konstnärskap har upplevt flera postuma renässanser. Den första fick sin början på 1980-talet då den något skandalomsusade kulturpersonlighten Ghita Barck tog kontakt med anledning att Korsström annonserat efter en barnvakt. Barck började vakta hennes två söner om eftermiddagarna, och kedjerökande i soffan i det Korsströmska hemmet fördjupade hon sig i Mirjam Tuominens litterära kvarlåtenskap, som ännu inte fanns deponerad vid något arkiv. Det resulterade i att Barck 1983 gav ut Boken om Mirjam på Söderströms förlag, den första biografin om Tuominen. Det väckte en våg av intresse för Tuominens verk, med nyutgivningar och översättningar till finska och engelska.
Följande våg kom kring 2015 då förlaget Eskaton i Sverige började ge ut Tuominens verk och Korsström såg till att de använde hennes målningar som omslagsbilder. Eskatons utgivning kommer att omfatta också de opublicerade verken. Nyligen utgav förlaget Modernista en komplett utgåva av Tuominens noveller.
– Det kommer vågor av stort intresse, nya utgåvor och översättningar, och sedan blir det tyst. Och sedan kommer det nya vågor, säger Korsström.
Korsström hänvisar till akademiledamoten Anders Olsson, som i studien Läsningar av Intet skrev att Tuominen är en författare som kommer upp i svåra tider eftersom hon behövs. Tuominen är akut medveten om vad som är rätt och fel, och i tider som vår då allt känns som en enda röra behövs människor som kan säga det.
– Hon insåg tidigt vad Hitler och fascismen ledde till, men också Stalin,- och hon var kritisk mot båda. Hon hade insett mycket av det som Hannah Arendt skrev om senare. När koncentrationslägren öppnades fick världen se vad som hade hänt, och den händelsen hämtade hon sig aldrig riktigt från, hon blev helt hudlös mot omvärlden. Vi kunde inte längre ha en dagstidning hemma för hon blev så upprörd av det som skrevs. Lika upprörda borde ju vi alla bli, men vi är inte hudlösa som hon, säger Korsström.
Ansvar att berätta
Under Tuominens sena tonår, då hon och Torsten Korsström var nyförälskade, skrev hon i sina brev om hur kolerisk och argsint hon var, medan han tog allt så lugnt och kom överens med alla.
– En litterär figur som hon älskade över alla andra var häxan som längtar till elden för förinta sig och göra sig själv olycklig, och sådan var hon själv. Det handlade inte om att slå sig ner och ha det trevligt. Den människan blev min pappa så besinningslöst förälskad i, säger Tuva Korsström.
En insikt kom då Korsström läste Suzanne Ostens bok Flickan, mamman och soporna om att växa upp med en mamma som är psykiskt väldigt sjuk.
– Då tänkte jag att om man överlevt en sådan barndom med sina sinnens fulla bruk, då har man ett ansvar att berätta om det. Det finns så många barn som lever så, men som inte kan berätta själva. Barn som är väldigt olyckliga och rädda men samtidigt väldigt solidariska. Om någon frågar hur man har det svarar man ingenting eller tack, allt är bra. Man smiter inte hemifrån. Men man är nog hemskt hjälplös också. N
Foto: Lasse Garoff
