Värdefullt arv från krigshärjade själar

av Camilla Lindberg

I dubbelbiografin Älvan och jordanden ger Tuva Korsström ett både gripande och nyanserat porträtt av de framstående konstnärsföräldrarna Mirjam Tuominen och Torsten Korsström.

Mirjam Tuominens författarskap liknar ingenting annat i den svenskspråkiga litteraturen” skriver det rikssvenska förlaget Modernista som nyligen gett ut en del av författarens noveller i nyproduktion.

Trots att den finlandssvenska författaren som levde 1913–1967 hann lämna efter sig en gedigen produktion, har hennes litteratur varit relativt okänd för den breda allmänheten.

Det har gjorts olika sporadiska och betydelsefulla försök att lyfta fram den suveräna begåvning som redan Hagar Olsson på sin tid uppmärksammade i offentligheten. Men kanske är det först nu genom dottern Tuva Korsströms sällsynt omfattande dubbelbiografi som helheten, person och verk, blir synlig.

Älvan och jordanden är lika mycket en biografi om fadern Torsten Korsström, även om hans konstnärskap för ovanlighetens skull har kommit att hamna i skymundan av en kvinnas.

I biografin ges han nu plats och synlighet, och framträder som en varm och närvarande far, inledningsvis en glad och utsvävande ung man med både brister och förtjänster.

Mirjam Tuominens privata liv och konstnärskap är svåra att åtskilja. Redan tidigt blev hon trogen sitt skrivande, trots att det åsamkade henne en kontinuerlig ambivalens av repetitiv smärta, kontra lite lindring för stunden.

Livssmärtan, ångesten fanns där från tidig ålder ända fram till döden. Den fick senare i livet följe av en tilltagande paranoia och häftiga raseriutbrott som främst drabbade hennes närmaste, döttrarna Kyra och Tuva.

Men ändå fanns överlåtelsen till livsverket här, ända till det bittra slutet. Det skedde kanske inte alltid medvetet, snarare var det ofrånkomligt och Mirjam Tuominen platsar väl in i plattityden ”en sann konstnärssjäl”. Hon var ”skörstark” som det heter i våra nyord i svenska språket. Företeelsen är långt ifrån ny. Också ”Sjukdomen” var hennes ständiga följeslagare.

Vem var då denna Mirjam Tuominen som hade ett öde som både berör och upprör? Som barn växte hon upp i Helsingfors och drabbades tidigt av en stor förlust i och med faderns död. Hon växte därefter upp med mor och tre systrar. Hon skrev studenten 1931, blev filosofie magister och studerade franska och litteratur i Paris. Vistelsen gav inte hennes drömmar full utdelning, men redan 1938 debuterade hon med Tidig tvekan som väckte stort intresse på grund av sin unika karaktär.

I hennes flitiga författarskap syns förbindelser och uppgörelser med olika -ismer, som kommunismen, nazismen och slutligen katolicismen som i biografin får en betydande plats, där författarens överraskande, och på gränsen till maniska religiösa uppvaknande skildras.

Dubbelbiografin, som i nästan lika hög grad inkluderar Mirjams make, lektorn och konstnären Torsten Korsström, är samtidigt en 1900-talsskildring av en familj och två släkter som präglades starkt av krigstiden. Den Korsströmska släktens glada skärgårdsperspektiv med Korpo som bas, förenas med infallsvinkeln från Tuominens mer isolerade storstadsliv.

Det är på flera vis en omöjlig förening och tvekamp. Samtidigt är det kanske just det här perspektivbytet som behövs i biografin, i den stora berättelsen – men också i det verkliga livet, för att de två döttrarna inte helt skall förtvina under moderns stundvis tyranniska kontrollbehov.

Det finns alltid ett parallellt liv att längta till och sikta mot. Sommarkorpo där farföräldrarna och faderns finns, men också Karleby där Torsten Korsström bosätter sig efter den slitsamma men föga översakande skilsmässan. Det här står i bjärt kontrast till den övriga familjens liv på Pohjolagatan i Kottby. Läsaren inbjuds som en utomstående betraktare av ett tittskåp.

De nästan 500 sidorna omfattar fragment ur de olika ”huvudpersonernas” livfulla och ovanligt ymniga brevkorrespondens och dagböcker, samt långa textutdrag ur Mirjam Tuominens produktion och litterära korrespondens. Allt det här vävs ihop med en konkret och jordnära kronologisk skildring av vardagslivet som löper där vid sidan om som en trogen tilltufsad hund.

Här finns barn som ska fostras, tas om hand och ges mat. Här finns barn som tröstar varandra, som far illa, men ändå reser sig och överlever.

Det är kanske överlevnaden som framstår som det mest centrala i boken, vid sidan om andra angelägna ämnen som avsked och omöjliga avslut, beroende- och medberoendeskap. Den mentala sjukdomen får oanade konsekvenser för de närmaste och vem är den som kan ingripa när barn far illa? Här finns föräldrar som vill men ändå inte förmår. Släkten som visserligen förmår men inte får. Ett högaktuellt ämne gestaltas.

Det är ändå ingen ful skildring av ett tvetydigt moderskap, snarare tvärtom. De många släkttrådarna i boken bildar en trygg bottenväv som antyder att det finns ett före, och därför också ett efter.

För ingenstans i biografin kan man hos författaren ana någon bitterhet, eller vilja till uppgörelse, i motsats till mycket av den uppgörelselitteratur som utkommit på senare år. Det här gigantiska livsprojektet handlar snarare om en uppriktig vilja att utforska och skärskåda. En beredskap att ompröva och omvärdera, för det här är också berättelsen om Tuva.

Texten är sakligt beskrivande, opartisk, synnerligen uttömmande, på gränsen till övermäktig för en utomstående, men aldrig skoningslöst utlämnande.

Det kan ännu sägas att det tenderar gå en förenande blodslinje mellan flera av 1900-talets stora odödliga konstnärsnamn, trots att deras livsval, ståndpunkter och produktion i slutändan inte uppvisar särskilt många gemensamma drag.

Också konstnären Helene ­Schjerf­-
beck (1862–1946) och författaren Göran­ Schildt (1917–2009), som delvis var samtida med Tuominen, upplevde krig och stora förluster i sina liv. Bägge tvingades leva med olika begränsande handikapp, och Schildt förlorade också sin far i ung ålder, vilket sannolikt utgjorde en av orsaksgrunderna till själva författarskapet.

Alla studerade i Paris i sin ungdom och inhämtade, i likhet med flera av sina vänner, välbehövlig stimulans till ett krigshärjat land som ändå bjöd på växtmöjligheter och utrymme. Dessa liv väcker frågor och förundran.

Fanns det på den tiden överlag en större beredskap än i dagens bildningsfientliga Finland att fånga upp unga tänkare som önskade få bearbeta sina liv och sina krig genom konsten?

Kan man på basen av dessa 1900-tals gestalter ställa sig frågan om odödlig konst överhuvudtaget är möjlig utan inre och yttre krig, kval som gränsar till det outhärdliga?

Tuva Korsström: Älvan och jordanden. En biografi om Mirjam Tuominen och Torsten Korsström.
Schildts & Söderströms, 2018

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.