– Bara jag får ihop lite slantar skall jag köpa en skrivmaskin. Sen ska du få se på böcker.

– Vad skall du skriva om?

– Arbetarnas plågor. Jag skall bli en arbetarförfattare som Fridegård och Moberg.

– Och sen när du har skrivit några böcker får du Nobelpriset.

– Klart.

Dialogen förs mellan två bröder i Erik Ågrens roman Edvin. Det är sent 40-tal. Bröderna har flytt Efterkrigsfinlands knapphet. De befinner sig i Stockholm och jobbar som diskare på Mjölkcentralen. För första gången i sitt liv möter de en relativ välfärd och frihet. Framtiden står öppen för dem.

Erik Ågrens roman är verklighetsförankrad – just så kunde hans två yngre bröder Edvin och Leo Ågren ha samtalat när de kamperade ihop under sin första Sverigevistelse, innan Edvin styrde mot det förlovade landet Kanada och Leo mot den författarbana han med sådan självklarhet talar om. Men så kom Leo också från vad den yngste brodern, Gösta Ågren, har kallat ”ett i djupaste mening bildat hem”. Fyra av den österbottniske backstugusittaren Rudolf Ågrens och hans hustru Olgas sju barn blev författare.

Det var ett bildat hem vi växte upp i. Far och mor läste böcker, och diskuterade dem. Barnen följde i deras fotspår. Så är det, vanligen.

Några utbildningsmöjligheter fanns inte och så blev författarskapet det yrke, som var lättast att erövra: man kunde utbilda sig själv. Jag tror att det här är en sanning för många proletärförfattare.

En stor del av vår läsning var naturligtvis eskapistisk. Med böckernas hjälp skapade vi en värld, som på många sätt var verkligare än den riktiga världens hunger, köld och förtryck. Vi gav den andra, inre världen mycket mer av oss själva, våra drömmar, vår längtan – varför inte vår själ. Den riktiga världen fick bara en kropp, motvilligt kämpande sig framåt.

Så skriver Gösta Ågren i sin bok om brodern Leo, En man gick genom stormen.

Det är inte svårt att gissa sig fram till att en av mor Olgas favoritböcker var Harry Martinsons Nässlorna blomma. Inte heller är det svårt att med facit i hand se syskonen Ågren som konsekventa och ändå självständiga efterföljare till de svenska proletärförfattarna. Deras kollektiva och märkliga styrka som litterär familj har hittills varit rätt förbisedd inom finlandssvensk litteraturhistorieskrivning. Detsamma gäller för övrigt den litterärt begåvade proletärfamiljen Salminen-Nordgren med rötter på Åland.

När man läser syskonen Ågrens omfattande produktion är det fascinerande att se hur familjeberättelsen omhuldas och omvandlas av fyra olika författartemperament. Moderns och faderns väg längs Nykarleby älv från farföräldrarnas bondehemman till morföräldrarnas backstuga i Lippjärv, barndomens armod och förnedring, syskonens livsöden formas till en familjekrönika med nästan mytiska drag.

Leo – det stora löftet

Det självklara författarämnet var Leo Ågren

(1928–84), den tredje brodern, som till skillnad från de två äldre fick gå i läroverk – fyra klasser i mellanskola innan familjens dåliga ekonomi tvang honom in i förvärvslivet. Redan som tolvåring hade han emellertid beslutat sig för att bli författare. Bror Gösta minns manuskriptdrivorna på vinden och sin egen fascination av Leos skrivande.

Under fjorton läroår läste och skrev Leo kopiösa mängder. Endast några få noveller blev publicerade, åtminstone ett romanmanus refuserades. Alla försöken har försvunnit. Han gjorde militärtjänst, ströjobbade i Sverige, gifte sig, tog anställning som typograf i Jakobstad, fick två barn. Men, konstaterar brodern, han fortsatte hela tiden att utbilda sig för sitt verkliga yrke, författarens: ”När han slutligen debuterar är han – inte förvånande – en av de mest ’färdiga’, mest mogna, debutanterna på år och dag. Yrkesdrömmens väldighet, proletärarvets mindervärdeskomplex – allt har tvingat honom att satsa allt, år och timmar, arbete och vilja, på att LÄRA SIG”, skriver Gösta.

Hösten 1954 utkom romanen Hunger i skördetid. Den fick ett entusiastiskt kritikermottagande, trycktes i en andra upplaga och utkom även i Sverige. Den karaktäriserades som en lyckad ”folklivsskildring” av en lovande ung ”bygdeförfattare” – i grunden nedvärderande termer som bröderna Ågren och andra representanter för det österbottniska litterära uppvaknandet några år senare skulle reagera mot. Men också den finlandssvenska arbetarrörelsen såg Leo Ågrens betydelse som en ny röst i den sparsmakade arbetarlitteraturen.

Hunger i skördetid handlar om pojken Jan, hans föräldrar och hans många syskon i en österbottnisk by med dess mer eller mindre originella invånare, dess klasskillnader och hierarkier. Lägst på rangskalan befinner sig Jans far, byns enda riktiga fattiglapp men också ett slags saktmodets hjälte i kontrast till sin temperamentsfulla hustru, bokens hjältinna.

Hunger i skördetid är varken eländesskildring eller bekännelselitteratur. Leo Ågren närmar sig den egna barndomen med den professionella författarens ironiska distans. Han gör sina föräldrar till huvudpersoner i en burlesk som har mera drag av Nilsson Piraten än av Harry Martinson.

Romanen Motsols utkom följande år och är ytterligare ett bidrag till familjesagan. Leo Ågren går tillbaka till dess början och till det första skedet av föräldrarnas äktenskap. På romanens första sida träder det unga paret Jott och Lisa ut på prästgårdens trappa. De har nyss blivit vigda. Lisa är gravid. Det blir en ynklig bröllopsfest och ett hårt liv för Lisa som bondmora. Till slut avstår det unga paret från hemmanet och väljer vad de tror är friheten. I själva verket har de valt de egendomslösas utsatthet. Deras lilla barn dör och Lisa lär känna sorgen.

Lisas kvinnoperspektiv gör Motsols till en mörkare och bittrare men också sannare och mindre distanserad bok än Hunger i skördetid. Som Gösta Ågren påpekar i sin biografi lärde Leo själv under skrivprocessen känna sorgen; hans lilla dotter visade sig vara utvecklingsstörd och under de följande åren utvecklades hustruns schizofreni. Leo blev i praktiken ensamförsörjare. Det var under ekonomisk och psykisk press som han skrev sin stora historiska romansvit: Kungsådern (1957), När gudarna dör (1959) och Fädrens blod (1961), där han följer  den bittra klasskampen mellan  jordägande och  jordlösa från 1700-talets början till inbördeskriget och dess efterdyningar.

Kortromanen Ballad (1962) förstärker Leo Ågrens roll som en starkt etisk skildrare av samtidshistorien. Det är en poetisk och grym text om ett kryptofascistiskt samhälle – vilket kan tolkas som Lappotidens Finland – där några kommunister flytt undan sina bödlar till byns kyrka.

Den förtätade berättelsen slutar liksom Fädrens blod med ett kärleksbudskap.

Ett stort författarskap och sju betydande böcker komprimeras under en skrivperiod på åtta år. Efter Ballad utgav Leo Ågren endast Krigshistoria, en lågmält pacifistiskt skildring av en sovjetisk krigsfånges vistelse i Österbotten. Krigshistoria refuserades under sextiotalet liksom andra av Leo Ågrens manus. Den utkom 1971 på det svenska författarförlaget. Leo Ågren hade flyttat till Sverige och in i ett nytt äktenskap.

Leo lämnar efter sina två första böcker familjetemat. Efter att han tystnat som författare blir han i stället en gestalt i familjemyten. Gösta Ågren lyfter med En man gick genom stormen fram broderns litterära produktion ur glömskan. Leo blir hjälten som genomför det hart när omöjliga. Efter sin komprimerade livsgärning är han helt enkelt slut som författare. ”Hans tystnad efter Ballad behöver inte ses ur någon tragisk synvinkel”, hävdar Gösta Ågren.

Leos andra hustru, Britt Ågren, ser däremot äktenskapet, skilsmässan och exmakens sista år ur en djupt tragisk synvinkel i En bok om Leo (1996).  Leo blev inte den förutspått representative författaren med proletära rötter i det exotiska grannlandet i öst. Berövad sin egen miljö tystnade han som författare, slöt sig inom sig själv och gick in i alkoholism, psykiskt och fysiskt förfall. I början av 70-talet lämnade han sin svenska familj och fjorton år senare dog han vid 56 års ålder, en i förtid åldrad gubbe.

Britt Ågrens En bok om Leo är på ett annat sätt än Gösta Ågrens bok intim och utlämnande. Hon avslöjar svagheter och skamkänslor, hon drar sig inte för att in extenso citera socialmyndigheternas utlåtande om den förfallne alkoholistens sista år. I sin helhet citerar hon ett brev från Leo om smutsen och slarvet i stugan i Lippjärv, en text som klär av familjemyten dess heroiska fattigdom. Men Britt Ågren utlämnar också sig själv på ett sätt som föregriper den nya bekännelselitteraturen och klassdiskussionen under 2000-talets första decennium.

Hon slutar med ett långt citat av Mauritz Edströms recension av Krigshistoria. Den svenska recensenten ställer med neutral objektivitet Leo Ågrens författarskap i paritet med Paavo Rintalas och Väinö Linnas – något som det finländska litterära etablissemanget försummat att göra. Inte en enda av Leos böcker finns översatt till finska.

Inga – den tidigt döda

Inga Ågren (1932-65) var syskonskarans enda flicka, med undantag av den förstfödda Greta som dog i spädbarnsåldern. Inga var, enligt Gösta Ågren, ett sjukligt barn. Som ung vuxen sökte hon sig till Stockholm, arbetade ett halvår på kafé och drevs av ensamhet och hemlängtan tillbaka till stugan i Lippjärv, skriver Gösta i förordet till Liv. Inga Ågrens samlade dikter. Han fortsätter beskrivningen av det tidiga femtiotalet i Lippjärv:

Där hade hästen Bläsen, kor, får och kalvar i förening med jordarrende skapat ett relativt välstånd, men nu låg Olga sjuk i lungsot. Hon hamnade snart på sanatorium i Jakobstad, ett av folksjukdomens sista offer.

Rudolf sålde gården och flyttade med de två hemmavarande barnen, Inga och Gösta, till en stuga på Fårholmen utanför Jakobstad. Sommaren 1953 dog Olga. Moderns död, förlusten av barndomshemmet, en olycklig kärlekshistoria och en olycka på arbetsplatsen – allt detta ackumulerades i Ingas medvetande. Hon insjuknade i schizofreni. ”Världen blev en illusion, en kuliss, bakom vilken det verkliga lurade med mörka försåt. Allt var där en symbol, allt var ett bedrägeri, ett altare, där hon skulle offras”, berättar brodern.

Sjukdomen avbröts dock av klara perioder och det förlöste diktaren i Inga Ågren. Hon var, liksom hela familjen, en bokslukare. Edith Södergran hade från mitten av femtiotalet varit hennes käraste läsning. Både hennes enda utgivna diktsamling Livet som är och förblir (1963) och hennes postuma dikter är på ett litet olyckligt sätt präglade av Södergrans extatiska skönhetsdyrkan … Men Inga Ågren kan också måla egna motiv, som här i en dikt om byn:

I de tysta torpen

nära skogen

där mörka moln

seglar mot havet

av viol

Inga Ågren drabbades dessutom av lungsot och kurerades med starka mediciner som angrep hennes njurar. Hon dog i uremi, njurförgiftning, 33 år gammal. Hon sällade sig till familjemyten i egenskap av den unga döda diktarinnan som inte helt hann finna det rena, självständiga uttryck hon bar inom sig.

Erik – iakttagare

och dokumentarist

Erik Ågren (1924–2008), den äldste brodern, var den sista debutanten i den skrivande syskonskaran. Som 13-åring blev han skogshuggare, hamnade ut i kriget och jobbade sedan 33 år som gjutare hos Wärtsilä i Jakobstad. Egentligen debuterade han som pjäsförfattare med Vad söker du broder, ett skådespel om emigrationen, uppfört på Wasa Teater 1971. Samma år lämnade han gjuteriet för att bli fri författare. Som sådan blev Erik Ågren produktiv. Han skrev artiklar, kåserier, hörspel, pjäser, berättelser, romaner och dikter med sitt arbetsliv och sin barn- och ungdom som huvudmotiv.

År 1974 utkom Sårad. Boken hade refuserats av Helsingforsförlagen och var en av de böcker som gav anledning till grundandet av Författarnas Andelslag. I efterskott ter sig refuseringen obegriplig. Sårad är en obönhörligt uppriktig och nödvändig krigsskildring.

Romanen är skriven i du-form. Erik Ågren för en dialog med sitt unga jag, en av de pojkar – nästan barn – som skickades ut i fortsättningskriget. Han går ett steg längre i antiheroism än Väinö Linna. Linna skapade med Okänd soldat gemytliga och älskansvärda antihjältar typ Rokka, som inser krigets meningslöshet men ändå manligt och sakligt mejar ner fiendebataljoner. Erik Ågrens ”du” är en skrämd pojke omgiven av likhögar, ett vittne till våldtäkter och massakrer, ett offer för befälets godtycke. Ynglingen är livrädd genom hela kriget. Han förnekar krigets huvudprincip, legitimiteten att döda. När han under en vakttur råkar skjuta ihjäl fem ryssar, vägrar han att ta på sig hjälteglorian och drömmer mardrömmar om dem han mördat under resten av sitt liv.

Erik Ågrens följande roman, Arbetslust, handlar om gjuteriarbetarens slitsamma arbete sett ur en grans perspektiv. Granen står där som en symbol för arbetarrörelsen och iakttar fakta: gjuteriet är av äldre modell med dålig luftventilation, mycket rök, damm och gaser. Ingen som i hela sitt liv stått i gjuteriet har nått pensionsåldern. Huvudpersonen är Jan, en gjuteriarbetare i tjugoårsåldern som ställer frågor både om arbetsförhållandena och om arbetarrörelsen. Han återkommer i romanen Modellfilaren, där han ställer ännu mer långtgående frågor om industrikapitalismen. Jan tror sig hoppa av kapitalismens ekorrhjul när han grundar ”eget” och startar ett företag för tillverkning av biologiska torrdass. Hans gamla arbetsgivare stjäl idén och konkurrerar ut utbrytaren. Kapitalismen och partipamparna vinner. Arbetarna förlorar.

Anna-Lisa Sahlström, som skriver om Erik Ågrens författarskap i boken Två berättare, jämför romanen med Stig Dagermans Streber, med den skillnaden att Erik Ågren inte delar Dagermans bitterhet och pessimism. Mot alla odds finns det livsglädje och humor i Ågrens arbetarskildringar och han bär det med sig i sitt fortsatta författarskap.

Med dikt- och prosasamlingen Sången om byn kommer Erik Ågren tillbaka till byn och familjen. Borta är den svarta förtvivlan över hemmets förödmjukande armod som pojksoldaten känner i Sårad. Modern beskrivs som den trygga och kärleksfulla: ”Mor hade svart hår / och grönskimrande ögon. / Hennes skratt var / ejderdunsskönt och sommarvarmt.” Men hon är också kapabel till stor vrede. Hon slår Erik när han som tioåring vill bli skyddskårist och få en blå rock med blanka knappar. Hon inplanterar pacifismens och kommunismens frö i sina barn. Och hon läser böcker.

Edvin (1991) är Erik Ågrens kanske mest ambitiösa roman. I finlandssvensk litteratur är den med sin blandning av rättframt berättande och underfundig humor unik som barndoms- och miljöskildring. Erik och brodern Edvin var parhästar under uppväxten och det är med kärlek och beundran som Erik förankrar sina barndomsminnen i Edvins medvetande.

Erik Ågren beskriver syskonskaran: den självskrivne ledaren Erik, den uppkäftige och småsvärande Edvin, den frånvarande och boklärde Leo, den satte och originelle Ernst, den ganska anonyma Inga och den svartlockige minstingen Gösta. Deras vilda lekar utspelar sig i ett magiskt nu, men med skolan börjar helvetet. Samhället drabbar bröderna i form av mobbning och klasstänkande.

Läraren ignorerar dessa pissluktande lössbärare, också om det är uppenbart att de är begåvade. Sådana som de ska inte aspirera på läroverket.

När Edvin växer till sig inser han att han har ärvt sin döda farmors synska egenskaper. Farmor, byns forna häxa, uppenbarar sig för honom som en drastisk och humoristisk gengångare. Hon ger honom råd om hur man botar sjukdomar och hur han ska ge fadern och brodern en trolldryck som för den hem helbrägda från kriget. Farmor ser också till att Edvin inte binder sig vid fel flickor när han tidigt kommer ut i arbetslivet.

Efter ett arbetspass i Sverige beslutar sig Edvin för att emigrera till Kanada. På tåget till Åbo lämnar Erik Ågren sin bror för att aldrig mera återse honom. Också farmor är försvunnen. Edvin fortsätter sin resa mot ensamheten …

Erik Ågren återvände till familjetemat i sin sista bok Olga. Historien om en mor (2004). I egenskap av äldste sonen var han moderns förtrogna och han försöker nu rekonstruera moderns liv från de allra tidigaste minnena till döden, så neutralt och lidelsefritt som möjligt.

Olga växer upp i torpet i Lippjärv som enda dotter och som sin storebror Oskars ögonsten. Hon är ett läshungrigt barn och i vilket väder som helst tar hon sig till Nykarleby och biblioteket. Allt hon kommer över läser hon, också Marx Kapitalet. Trots att hon har så uppenbart gott läshuvud anses hon inte ha tillräckligt goda betyg för läroverket. Som torparbarn duger hon heller inte åt stadspojken och skyddskåristen Sven och nöjer sig med den sävlige och kortvuxne bondsonen Rudolf.

Bröllopet är just så blygsamt som sonen Leo framställt det i Motsols, men på det hela taget är Olga. Historien om en mor ingen eländesskildring. Olga sörjer visserligen djupt sitt första barns död och när det unga paret tvingas gå från gård och grund är det slut på Olgas ”lätta liv”. Genom hela boken betonas dock hennes rådighet, flit och omsorg om hemmet och barnen. Detta sker på bekostnad av temperamentsfullheten som i andra skildringar varit dominerande. Olga framställs inte som den blodfulla, hetsiga kvinna som Erik Ågren själv beskrev i Sången om byn och Edvin.

På en punkt sammanfaller alla framställningar om Olga. Hennes intresse för läsning var allt överskuggande och hon förde det vidare till alla sina barn. När pojkarna växte, rusade de förbi henne också i valet av böcker:

På något sätt låg det stil i att se dessa barn, klädda i knälånga lappade byxor, barfota, med skjortor eller utan, brunbrända och håret vitblekt av sol. Se dessa barn sitta och diskutera världslitteraturens klassiker …

När Leo som åttaåring börjar skriva böcker, läser och kommenterar Olga allt. Hon har drömt om författarbanan för sina barn och Leo förverkligar hennes dröm. Strax före sin död upplever hon att Leos roman Hunger i Skördetid blir antagen för publicering. Den färdiga boken ser hon aldrig.

Gösta – han

som lyckades

Gösta Ågren (f. 1936), den yngsta i syskonskaran, begick en brådmogen debut med diktsamlingen Kraft och tanke (1955). Före det hade han hunnit avlägga realexamen vid Nykarleby samskola och jobba ett år som fabriksarbetare i Jakobstad. Som sjuttonåring lämnade han hemmet i Lippjärv för att arbeta vid Ny Tids redaktion i Helsingfors.

Gösta Ågren har tagit avstånd från stora delar av sin tidiga produktion och brukar räkna diktsamlingen Molnsommar (1978) som sin egentliga lyriska debut. I en enkätserie om författares förstlingsverk karaktäriserar han Kraft och tanke som en ”rörande och eländig bok”, alltför dominerad av Walt Whitman och Elmer Diktonius, de två poeter han då beundrade mest. Han beskriver sitt unga diktarjag: ”Mellan den första dikten, ’Efter Hiroshima’, och den sista, ’Tankarna överlevde’, breder nittonåringen ut sin klumpiga matta av plågsamma minnen och tillkämpat hopp. Han är pinad, rädd – men beslutsamt vänd mot en ljusare framtid. Alltsammans skramlar emellertid något förfärligt.”

Inte desto mindre fick Kraft och tanke ett välvilligt mottagande och redan följande år var Gösta Ågren redo för sin prosadebut med kortromanen Jordlös bonde, berättelsen om en skogshuggare som hugger sig i benet och trots skadan måste fortsätta att arbeta för att den stora barnaskaran och den utslitna, astmatiska hustrun inte ska svälta ihjäl. I slutet går alter egot, den yngste sonen, till skogen med yxan på axeln – reslig och vuxen bredvid den halte fadern.

Efter debuterna kommer böckerna i en jämn ström. Under femtio- och sextiotalet varvar Gösta Ågren lyriksamlingar med dramatik, främst i form av hörspel. Han närmar sig gradvis en egen avklarnad stil och en egen poetik. Whitman och Neruda byts ut mot stramare läromästare som

T.S. Eliot och Rabbe Enckell. Han odlar aforismen och paradoxen, som kommer att bli hans särpräglade uttryckssätt. Det är i samlingen Ågren han myntar de ofta citerade raderna ”Oroa dig inte. Det ordnar sig aldrig”. I samma samling formulerar han en dikt om sin ungdoms brinnande kunskapstörst:

Jag drack böcker

ro för själen.

Och denna själ blev hög som en borg

Jag bleknade, gled undvikande

Genom fattigdomen.

De onda människorna såg mig se.

De visste inte

Men jag var aldrig där.

Liksom sin bror Leo ådagalade Gösta Ågren en oerhörd ambition – med den skillnaden att den yngste brodern förefaller ha lyckats mer eller mindre med allt han företagit sig. Detta innebär dock inte att omvärlden eller han själv skulle ha gjort framgångarna lättvunna. I ett borgerligt och huvudstadsdominerat kulturklimat har han aldrig stuckit under stol med att han är marxist, pacifist och regionalist.

År 1960 blev Gösta Ågren fri författare. Vid sidan om författarskapet studerade han filmregi och litteratur i Stockholm, där han upplevde det sena sextiotalets revolutionära år. Resultatet av filmstudierna blev bland annat en filmatisering av Leo Ågrens roman Ballad och emigranteposet Amirika i samarbete med Lars Huldén. År 1971 doktorerade Gösta Ågren – efter många turer och motgångar – vid Stockholms universitet med en idéhistorisk avhandling om Dan Anderssons diktning, Kärlek som i allting bor.

70-talet och 80-talets första hälft blev för Gösta Ågrens del en period av febril aktivitet. Han hade tillsammans med Leo deltagit i den litterära frigörelse som Evert Huldén initierade med grundandet av Österbottens litteraturförening år 1950. Bröderna var också medlemmar i Liftraser-gruppen som i slutet av 50-talet offentligt tog avstånd från den förklenande benämningen ”bygdeförfattare”. På 70-talet blåste en minoritetskulturernas vind över västvärlden och Gösta Ågren fann sig efter sin hemkomst från Stockholm inbegripen i en regional revoltrörelse. I ännu högre grad än på 50-talet gällde det att frigöra sig från den kulturella och borgerliga centralstyrningen från Helsingfors.

För de österbottniska författarna föreföll den mest radikala handlingen vara att ta bokproduktionen i egna händer. Den första april 1973 grundades Författarnas Andelslag i Wava Stürmers skrivarstuga i Jakobstad. Under årens lopp tillkom flera alternativa och lokala förlag: Boklaget i södra Finland, Gösta Ågrens eget förlag Skrivor, Sahlgrens förlag, Erik Ågrens och Carita Nyströms Hantverk, Scriptum, åländska Abacus och PQR … Småförlagen innebar en demokratisering av bokutgivningen och en uppblomstring för regionala författare.

”Litteraturen har kommit närmare. Vi har kommit närmare. Det finns redan en generation författare som aldrig fått refuseringsbrev från huvudstaden. De har inte gett sig möjligheten att få sådana brev, de har skrivit sina böcker och de har gett ut dem”, skrev Anna-Lisa Sahlström 1983 i Bokboken, en summering av de alternativa förlagens dittillsvarande verksamhet.

Gösta Ågren var också involverad i den österbottniska hurrarrörelsen. Stridsskriften Hurrarna tillkom som en protest mot det finlandssvenska hukandet i språk- och kulturfrågor. 1977 var Gösta Ågren klar med Vår historia. En krönika om det finlandssvenska folkets öde, en analys av vårt lands historia. Boken var ingenting mer och ingenting mindre än en marxistisk omvärdering av Sveriges och Finlands historia. Vilhelm Mobergs Min svenska historia hade utkommit 1970-71 och det låg i tiden att se historien inte ur maktens perspektiv utan ur de fattigas och förtrycktas. För Gösta Ågren rörde det sig inte om något trendtänkande utan om en djupt känd övertygelse. Signifikativt nog pryddes omslaget av folkets representanter: hans morföräldrar, backstugusittarna Matts och Greta-Lis Rosenblad.

Vår historia är ett av dessa storslagna, nästan megalomaniska projekt som Gösta Ågren har kastat sig in i och även slutfört. Följande år redigerade han i rask takt Dan Anderssons Samlade skrifter i tio band. I utmattningen efter storverken tillkom diktsamlingen Molnsommar, som inleder den del av Gösta Ågrens författarskap som han själv har valt att auktorisera.

”Nu måste han dikta”

—-

Han skrev, att han var rädd för

sitt mod. Nu har han stannat,

en handling, som väntat

som en orörlig klippa. Han kom

inte förbi. Nu måste han

dikta.

(Städren)

Med dikttrilogin Jär tog aktivisten, mångsysslaren Gösta Ågren steget in i en total koncentration på det väsentliga, att dikta. Jär innebar också andra förändringar. Då trilogins första del tilldelades det prestigefyllda Finlandiapriset blev dess upphovsman en nationellt och internationellt uppburen poet, uppskattad också i finskspråkiga kretsar och översatt till ett flertal språk. Med utgångspunkt i barndomshemmet i Lippjärv där han och livspartnern Anna-Lisa Sahlström slagit ner sina bopålar, kan Ågren begrunda sina dikters utfärder i världen. ”Hembygden är den enda trakt, som finns överallt. Modersmålet är det enda språk som alla talar”, skriver han i essän Ett nej.

Trilogin täcker Gösta Ågrens dittillsvarande liv och omformulerar stora delar av innehållet i hans tidigare diktning. Dess sista del, Hid (Hit, 1992), är en lysande, berörande bok om hemkomster. I den sista dikten återvänder diktarens alter ego, Orfeus, till barndomen.

Den mångbesjungna mor Olga har förvandlats till en elegisk symbolgestalt. Familjen Ågrens livsberättelse har blivit storslagen poesi:

Luften är orörlig i stugan.

Långsamt, med rörelse efter

rörelse, skalar mor potatis.

Är det fattigdom och sjukdom

som står stilla härinne?

Nej, men hon kvävs

av en osjungen sång

om sorg, vår möjlighet

att leva.

Den sången värker som ett barn

utan ord. Den är så svår

därför att sorg kräver kärlek,

den väldiga hand

i vårt bröst, som ingen

kan förminska till öde.

Aftonens svarta, vajande

träd är horn på långsamma

hjordar. Obönhörligt

vandrar allt.

Orfeus sjunger

om sorg.

Artikeln är ett omarbetat utdrag ur en kommande bok om nyare finlandssvensk litteratur.