Foto: Fredrik Willberg– Sedan länge tror jag på en fri marknad, men det här är ju ingen fri marknad! Här är det bankerna som dikterar villkoren, säger Dennis Kefalakos, chefredaktör för tidningen New Europe i Bryssel.

För strax över ett år sedan, den andra söndagen i maj, hölls ett panikartat möte i Bryssel där EU-ländernas finansministrar inrättade ett finansiellt stabilitetsinstrument. Ifjol höstas gick man in för en permanent stabilitetsmekanism, som ska bygga på den första tillfälliga krislösningen. Däremellan har EU-kommissionen förberett ett program för finanspolitisk styrning som federalismförespråkarna tidigare inte ens kunnat drömma om. Hela debatten kring den ekonomiska krisen har försigått i en glasbur och det förslag om ”korrigering av makroekonomiska obalanser” som man åstadkommit är snarare ett svävande experiment i offentlig förvaltning som inte är förankrat någonstans.

Nu verkar det som om finansministrarnas nödutryckningar snarare fungerat som att kasta sedlarna på elden: lågan har flammat upp snarare än kvävts i sin linda. Ett drygt år efter räddningsbojen till Grekland kastats ut möttes EU-ministrarna igen för att diskutera situationens orimlighet och förbereda fler lån. Varför har nödåtgärderna inte tjänat sina syften?

Bankdemokratin

Vi gick redan för tjugo år sedan in i en tidsålder där vårt samhällssystem fungerar på bankernas villkor och inte tvärtom, d.v.s. bankerna på samhällets. Eller ”marknadskrafterna” som man gärna mytiskt kallar dem. I Finland myntades uttrycket under den senaste depressionen då ansvariga politiker glatt förklarade att man är tvungen att handla på marknadskrafternas villkor och skära i den offentliga budgeten. Samtidigt förklarade politikerna att den tilltagande arbetslösheten inte var något problem för marknadskrafterna, så länge arbetslösheten inte blir ett politiskt problem. Huruvida vårens protestval bottnar i motsättningar som härrör ur de åtgärder som inleddes för över femton år sedan kan man spekulera i. Däremot är det anmärkningsvärt att se att EU står inför samma situation – bankerna utövar det verkliga inflytandet och rent ut sagt idkar utpressning mot regeringarna.

– Jag har aldrig sett något liknande, att bankernas inflytande överskrider demokratin, säger Dennis Kefalakos, debattör och chefredaktör för tidningen New Europe i Bryssel.

– Jag var tidigare mera vänsterinriktad, men sedan länge tror jag på en fri marknad. Men det här är ju ingen fri marknad! Här är det bankerna som dikterar villkoren och de stora bankerna med inflytande i Europa är bara fem, sex stycken, utbrister Kefalakos.

I en debattartikel skriver han att bankernas makt blivit så okontrollerbar att deras finanser är värda mera än regeringars. Kefalakos anklagar centralbankerna, delar av den politiska eliten och media för att backa upp bankerna i det nya maktnätverket i västvärlden. Han anklagar också den europeiska centralbankschefen Jean-Claude Trichet för att ställa sig över politikerna då han kräver en åtstramning av statsfinanserna. Trichets ställning gör att ansatsen till åtstramning, som i sig är ett politiskt val, nu blivit en lösning som inte ifrågasätts.

– Ingen politisk ledare har utmanat Trichet eller krävt att han istället ställer bankerna till svars för den senaste finansiella härdsmältan. Trichet gör i praktiken de politiska valen. Eftersom de största bankerna i västvärlden har övertygat oss om att de inte kan gå i konkurs och att de är ”systemiska” har de överskridit vårt politiska system! Vi står inför ett nytt fenomen, en ”bankdemokrati”.

På den tyska tankesmedjan Berthelsmann Stiftung i Bryssel bekräftar en forskningsledare tankegångarna. Hon konstaterar att ansatsen att bemöta finanskrisen med att gå i borgen för bankerna i Tyskland präglats av bankernas krav.

– De har i praktiken tagit strupgrepp på regeringen och idkat utpressning, säger forskaren som vill förbli anonym.

– Argumentet att skrämma med en ny ”svart” dag då marknaden minskar kraftigt i värde eller med en bank som urartar har gått väl hem hos den tyska regeringen.

bankerna skor sig

Räddningspaketen till Grekland och Irland har snarare ingåtts i syfte att uppfylla bankernas krav. Då kreditriskerna vuxit, har lånegarantier ingåtts för att trygga utländska bankers fordringar i respektive länder. Analytikerna menar att de europeiska bankerna har sammanlagda fordringar på en triljon euro i Grekland, Irland, Portugal och Spanien. Man räknar med att de tyska bankerna har kring fyrahundra miljarder euro i fordringar, de brittiska bankerna över trehundra miljarder och de franska bankerna likaså kring trehundra miljarder euro i kreditrisker. De finländska bankerna har en miljard i belåning i de tre euroländer som redan krisat, det vill säga Irland, Grekland och Portugal. Det visar också på att den finländska andelen av lånegarantierna och kapitaliseringen av krismekanismerna i proportion är tio gånger större än bankernas kreditrisker (Taloussanomat 24.4.2011).

Men inte heller diskussionen om huruvida Grekland kommer att omstrukturera statsskulden är nödvändigtvis till borgenärernas förfång. Bankerna har ju kalkylerat risken för den eventualiteten att skulderna delvis inte återbetalas. Dennis Kefalakos, den grekiske debattören i Bryssel, påpekar angående omstruktureringen av den grekiska statsskulden på ungefär 320 miljarder euro, att investeringsbankerna och obligationsinnehavarna ännu hoppas på extra vinster, snarare än en andel i förlusterna. Om lånen förlängs utan att man sänker räntan blir ekvationen vinstbringande för lånegivarna men ökar gäldenärens (den grekiska statens) kostnader. Även om man omstrukturerar och sänker lånens nominella belopp, innebär det inte automatiskt att borgenärerna fakiskt skulle göra en förlust, eftersom lånen upptagits mot ockerräntor och mot höga provisioner och andra omkostnader. Den grekiska staten ska år 1998 ha ingått ett lån på drygt fem miljarder euro med en amerikansk investeringsbank och sedan betalat för att lånet gick vidare i så kallade swap-arrangemang, där totalkostnaden slutade på 45–55 miljarder euro.

– På det här sättet rånar man verkligen de grekiska skattebetalarna, medan borgenärerna sedan lättvindigt kan acceptera att den nominella lånesumman sänks, förklarar Kefalakos.

– Dessutom har lånegivarna via komplicerade arrangemang vidtagit åtgärder för att till och med förtjäna mera ifall gäldenären går i konkurs. I dessa ingår brittiska banker och finanshus som tydligen övertygat brittisk media om att Grekland är konkursfärdigt.

dyrbar tid

Från grekiskt håll har man fortfarande spelat vidare på finansmarknadernas villkor och inte gått in för att granska lånevillkoren eller lagligheten i arrangemangen. Däremot noterade Financial Times 11.5 att den allra största delen av den grekiska statsskulden, 95 procent, ligger under nationell grekisk lagstiftning, vilket borde underlätta en omstrukturering. Även om skuldbördan lättade betyder det inte direkt att den grekiska ekonomin skulle hämta sig, eftersom konkurrenskraften är låg. I sin artikel i FT spinner Martin Wolf vidare på sitt resonemang om att alternativet till att omstrukturera den grekiska skulden är etter värre, eftersom skulden, om den kvarstår, måste återfinansieras på obegränsad tid. Det skulle innebära att eurozonens krismekanism blir en permanent överföring för att stöda statsfinanserna inte bara i Grekland, utan också i Irland och Portugal. Det är däremot knappast troligt att tänka sig att länderna kunde gå ur eurozonen, eftersom förutsättningarna för att de återinför en egen valuta verkar saknas, om de inte ingår ett valutaförbund och euron splittras i flera zoner.

Så tillbaka till startrutan ett drygt år efter att den första 110 miljarders livbojan kastades till grekerna. EU-beslutsfattarna sköt då upp besluten och köpte sig tid, men den tiden blev dyr. Räntorna på statsobligationer har stigit i de utsatta länderna, men trots det är eurons kurs i förhållande till andra valutor högre än nästan någonsin förut. Dollarn är sensationellt låg och pariteten ställer verkliga utmaningar för euroländernas export. Så det paradoxala är att det verkar finnas fullt förtroende för euron som valuta bland de investeringsbanker som dominerar penningmarknaderna.

Bryssel hotar
demokratin

EU fungerar enigt paradigmet att en åtstramning av statsfinanserna är nödvändig och arbetar på en strategi som förstärker samordning och övervakning av den ekonomiska politiken. Retoriken präglas av krav på ”tuffare” åtgärder, striktare efterlevnad, sanktioner som ”straff” för att förebygga avvikelser som kunde äventyra EU:s och euroområdets finansiella stabilitet. Det heter att man ska skapa en automatik för att tvinga länderna att efterleva stabilitetspaktens krav på att sänka statsskulden till 60 procent av BNP och ha ett budgetunderskott på högst 3 procent. Böter ska åläggas länder som fifflar med statistiken eller inte uppfyller EU-kommissionens rekommendationer. Förslaget mals nu igenom i Europaparlamentet där den politiska vänstern motsätter sig EU-kommissionens spardiktat och vill att man följer upp sysselsättningsgraden och den ekonomiska tillväxten i samma mån som de offentliga finanserna.

– Den som tror att man övervinner skuldkrisen med spardiktat på bekostnad av tillväxt och sysselsättning för in Europa i en finanspolitisk återvändsgränd, varnar den tyska socialdemokraten Udo Bullman.

Det mest tvivelaktiga i förslagen är instiftandet av den ”europeiska terminen”, ett mästrande uttryck för att EU-länderna ska ge EU-kommissionen ett utkast av sitt förslag till statsbudget innan det offentliggörs. Kommissionen kan sedan rekommendera ”korrigerande åtgärder”. Eller som kommissionär Olli Rehn uttryckte det på en konferens i Bryssel den andra maj:

– Vi ska förverkliga ett mycket systematiskt program för finanspolitisk konsolidering och vidta strukturella reformer av aldrig förut skådat slag (från engelskans unprecedented structural reforms).

Vad är dessa strukturella reformer som saknar motstycke och som Rehn tycks ha i backfickan? Vad är det som ryker? Är det socialförsäkring, förmåner, hälsovård, sjukvård, utbildning eller pensioner? Och framför allt: exakt vilken, om alls någon, är EU:s kompetens på området?

Federalistiska anspråk

EU har ingen talan i det som utgör de största utgiftsposterna i den offentliga budgeten på olika nivåer i medlemsländerna, även om man nu gör sitt bästa för att tänja på begreppen. Hela planeringen av en europeisk finanspolitik visar hur verklighetsfjärmade EU-byråkraterna är och vilket tryck det finns på att håva in mera politikområden för att styra med hjälp av befogenheter man inte besitter. I Europaparlamentet finns det en del som försöker dra nytta av det politiska läget och gå ännu längre, även om det är mera av en politisk provokation. Socialisterna med den franska ledamoten Pervenche Beres i spetsen, går i bräschen för federalisterna som vill utöka EU-budgeten till 5–10 procent av BNP, harmonisera skatterna och införa en europeisk förvaltning av offentliga sektorns skuld mot gemensamma euroobligationer.

– Man kan kalla ett läge där man koncentrerar mera beslutsfattande hos EU-institutionerna för federalism eller något annat. Men det är inte så där ensidigt. Antingen får EU mera makt eller så faller det här lutande tornet. Visst är det här också ett sätt att befästa demokrati, hur man nu än definierar det, menar Liisa Jaakonsaari (Sdp).

Riktigt upprörd är däremot Kristdemokraternas Sari Essayah.

– I Finland talar vi inte alls om de här federalistiska strävandena inom Europaparlamentet, det är ingen som vill säga hur långt man är villig att gå i Bryssel.

– Man vill ta över ekonomisk styrning under ett slags förmyndarskap här. Jag kan inte se varför EU-budgeten skulle behöva växa från nuvarande en procent av BNP, säger Essayah.

– Tyngdpunkten ska ligga vid kommunernas ekonomi som står för basservice. Så länge vi har sociala förmåner och service så har vi samhällsfrid, men det är inte EU som står för dem!

Anna-Karin Friis

Artikeln är en del av en serie där skribenten granskar beslutsprocesser i EU. Serien är förverkligad med hjälp av statsunderstöd för medborgarorganisationernas Europainformation.

 

1 kommentar

tapio tukiainen 29 maj, 2011 - 20:43

Trots allt de där kalla fakta är det värsta möjliga alternativet vara skuldsaneringen. Det skulle åstadkomma en kedjereaktion i det europeiska banksystemet och efter det skulle det ha enorma svårigheter att återhämta sig.
Men inte är det rättvist heller att vanliga EU-medborgare hamnar att betala. Det har uppstått en sådan härva att det inte tycks finnas lösningar.
Allt detta beror på det att spekulanterna har fått för lätt pengar från bankerna och till följd av det har bankerna överträffat sina resursser att ge kredit.

Reply

Lämna ett svar till tapio tukiainen

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.