Förtjänstfullt om socialdemokratins kräftgång

av Ny Tid

Finlands svenska socialdemokrater var i tiderna tongivande i partiet, men har med åren marginaliserats. Denna utveckling skriver Alf-Erik Helsing om i sin andra historik över FSD. 

Alf-Erik Helsing har efter tre års arbete fått klar sin förtjänstfulla historik om verksamheten inom socialdemokratiska Finlands svenska arbetarförbund under perioden 1974-2014. Han gav 1978 tillsammans med Anna Bondestam ut en motsvarande bok om tiden 1899–1974 under rubriken Som en stubbe i en stubbåker. Den nu utgivna boken har fått titeln Med djärva tankar.

Det har från initierat håll sagts om FSA – sedan 1997 omdöpt till FSD (Finlands svenska socialdemokrater) – att förbundet varit den socialdemokratiska arbetarrörelsens samvete (Pertti Paasio). Detta påstående kan mycket väl hålla streck. Finlandssvenska socialdemokrater har otvivelaktigt haft långvariga kontaktytor mot nordiska socialliberala och socialdemokratiska politiska och intellektuella strömningar.

K A Fagerholm uppställdes som motkandidat var han inte långt ifrån att eliminera den revanschism som manifesterades av att Väinö Tanner kandiderade för ordförandeposten i partiet. Om Fagerholm med goda kontakter både till Sverige och nyvalde presidenten U K Kekkonen hade valts kunde partiet troligen ha undvikit den ökenvandring som partiet nu råkade ut för under flera år.

Efter valet av Tanner gick det ju som känt så att arbetet på att ändra inriktning fick styrfart inom partiet först då Honka-äventyret havererade 1961. Nya ordföranden Rafael Paasio framhöll på sitt eftertänksamma sätt att det är dags för en ny riktning. ”ett par streck mot vänster”.

SDP nådde sitt lågmärke i valet 1962. Men nu var sinnena rensade för den våg av nya impulser som nådde även våra breddgrader i början av 1960-talet. Förlegad auktoritetstro fick ge vika för nya vindar inom musiken, kulturlivet och politiken – också inom studentvärlden – även kallad  ”fosterlandets hopp”.

Helsing låter Ulf Sundqvist berätta om hur de av socialdemokratiska ASY uppställda studenterna Paavo Lipponen, Ilkka Taipale, Ilkka Sumu och Ulf Sundqvist i triumf invalts i studentkårens delegation. Detta skedde år 1965. Detta var ett trendbrott, tidigare hade studerande undvikit att öppet visa flagg.

Fagerholm hade fram till 1965 satt sin prägel på förbundet som ordförande i FSA under nästan trettio år. Nu var det dags för Lars ”Basse” Lindeman, riksdagsman från 1958, att ta över. Han var en ringräv som jobbat som facklig ombudsman. Socialdemokrat blev han vid fronten, där han också sårades svårt 1944. Hans beskrivning av hur kampen mot kommunisterna finansierades återges av Helsing. Pengar flöt in ”från väst – och de inhemska arbetsgivarna. Två amerikanska dollargrin med chaufförer i livré stod hela tiden parkerade utanför partibyrån.”

Basse Lindeman förstod tidens tecken och lät de nya unga krafterna jobba.

De framgångar som FSA senare kom att skörda kom tack vare 60-talsgenerationens intåg. Helsing räknar upp dem: Ulf Sundqvist, Ralf Friberg, Jacob Söderman, Lars D.Eriksson, Marianne Laxén, Kaj Laxén, Kaj Bärlund och Yrsa Stenius.

Ytterligare nämns Folke Sundman, Bengt Pihlström och Tom Sandlund. En som inte nämns är Nils ”Nicke” Torvalds vars intresse för mera totalitaristisk maktutövning förde honom till partiskoleutbidning i Moskva. Han ledde operationer också i hemlandet, bland annat för att eliminera Ny Tid – utan att dock lyckas …

Stor behållning har man av de intervjuer och personkrönikor med de här nämnda och många fler som tar mycket utrymme i Helsings historik. Också skildringarna av de stridsfrågor FSA var speciellt involverad i under årtiondenas gång är initierat och väldokumenterat genomförda. En långkörare i svenskspråkiga sammanhang var tv-frågan,som ju fortfarande verkar inflammerad. En annan var Folktingets roll och valet av dess fullmäktige. SFP har velat ta huvudrollen i frågor av denna art, vänsterpartierna har traditionellt velat sänka tröskeln i förhållande till folkmajoriteten.

Med facit i hand kan det sägas att de små men viktiga steg som Finland tog mot större självständighet i handelspolitiken, till exempel vid anslutningen till EFTA och senare avtalet med EEC i början av 1970-talet, ökade beredskapen för den globalisering som i vågor svept in över Finlands ekonomi.

1970-talet var en framgångssaga för vänsteridéer som ledde till välfärdssamhällets utveckling med grundskolan som den viktigaste grundstenen. Föregående decennium hade gett folket ett arbetspensions- och ett sjukförsäkringssystem som ökade tryggheten på ett avgörande sätt.

Jacob Söderman valdes till ordförande på vågtoppen 1976. FSA hade en glansperiod med 80 partiavdelningar och 3 654 medlemmar. Förbundet fick ministerposter, och 1979 nådde FSA:s kandidater ett rekordantal röster i riksdagsvalet: 36 439.

Redan 1976 hade en varnande röst hörts: ”… en passiverande klyfta öppnat sig mellan dem som hade makten och/eller kunskapen och föreningsaktivisterna, som ofta kände sig hjälplösa inför maktens strålglans och kunskapens mystik” (Lars D. Eriksson). Kanske ”Lala” hade inspirerats av Martin Luther Kings ord:

”We need leaders not in love with money but in love with justice, not in love with publicity but in love with humanity.”

Under 1980-talet ledde den ekonomiska utvecklingen till en hybris med sin kulmen då samlingspartiet blev statsministerparti 1987. Överhettningen i ekonomin kombinerat med bortfallet av den bilaterala handeln ledde till en katastrofal depression i början av 1990-talet. Det kapital och kunnande som under 1900-talet ackumulerats i handelskonglomerat, försäkringsbolag, banker och byggkoncerner gick vänstern ur händerna.

Trots motgångarna lyckades socialdemokraterna efter Mauno Koivisto 1982–1994 hålla presidentposten i tre perioder om också med betydligt begränsade maktbefogenheter under åren 1994–2012. Förlusten av förtroendekapital drabbade också FSA. Sextiotalisterna hade till en del maktpåliggande uppdrag, men positionerna i Helsingfors, Åboland och Österbotten har svikit och numera har FSD endast Maarit Feldt-Ranta i riksdage invald från Nyland.

Politisk verksamhet på gräsrotsnivå har helt ändrat karaktär. Ensaksrörelser och projekt har kommit in, och kräftgången beträffande FSD:s slagkraft ser ut att fortsätta. Anrika Arbetarbladet har redan i flera år getts ut endast digitalt. Det nära samarbetet med den fackliga sektorn har mer eller mindre upphört. Om förbundet kan vända utvecklingen med hjälp av sociala media enligt till exempel Trumps modell får framtiden utvisa.

Roy Wenman

Alf-Erik Helsing:
Med djärva tankar. Finlandssvensk
socialdemokrati 1974–2014.
Finlands svenska
socialdemokrater, 2017.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.