Etikettarkiv: Socialdemokrati

Välkommen arbetarhistorik – men vart försvann kommunisterna?

Ole Högbergs gedigna bok Sista brukssamhället är det första verket som beskriver Dalsbruks historia ur arbetarnas synvinkel, och således ett efterlängtat tillskott. Tyvärr bidrar ändå författarens socialdemokratiska familjebakgrund till att den åboländska industriortens historiskt så prominenta kommunistiska rörelse nästan helt förbises, skriver Tomy Wass.

Dalsbrukbördiga historieläraren Ole Högberg har utfört en unik kulturgärning genom författandet av boken Sista brukssamhället. Ett Finland genom Dalsbrukares ögon. Boken är en 486 sidors tegelsten som beskriver Dalsbruk från begynnelsen fram till idag sedd ur bruksarbetarnas synvinkel.

Högberg konstarerar att det finns en tidigare bok om Dalsbruk, nämligen Thure Svedlins företagshistorias Dalsbruks järnverk och brukspatroner 1686–1936. I denna äras en enda arbetare med namn, nämligen den ”vettvilling” som 1907 tog livet av såväl disponenten som överingenjören. ”Vettvillingen” lystrade till namnet Albert Högberg, en släkting till författaren.

En berättande historiebok om Dalsbruk har verkligen saknats. Högbergs bok ger en mycket ingående beskrivning av Dalsbruks och bruksarbetarnas historia under mer än 350 år. Högberg konstaterar att förmågor sannerligen inte har saknats på orten, men kan det vara brukssamhällets stundom mördande humor – rädslan för att bli tjärad och fjättrad – som avhållit varje presumtiv författare, åtminstone av arbetarstam? Hur kommer det sig att just Högberg dristat sig till ett försök? Själv ger han olika förklaringar: För att han råkar vara släkt med ovannämnda vettvilling? För att så många kritiker redan är döda? För att själva brukssamhället hunnit dunsta bort? Kanske allt detta. Själv tror jag Högbergs profession som historielärare haft stor betydelse, liksom det att han säger sig ha varit arg i sin barndom. Han var barnet utan förhistoria. Arg! För i en arbetarkultur blir man inte ledsen. Bara arg. Högberg fick impulsen till boken när hans silikos-sjuka far inväntade döden. Silikos var en mycket vanlig dödsorsak bland arbetare i Dalsbruk långt in i modern tid.

Levande släkthistoria

Som en beskrivning av brukssamhällets historia placerat i ett perspektiv av nationen Finlands utveckling kommer Högbergs bok att få ett värde som inte kan överskattas. Till exempel har händelserna (eller icke-händelserna) i Dalsbruk före, under och efter inbördeskriget 1918 för första gången beskrivits på ett helhetsmässigt sätt. Högberg ger även en krass beskrivning av de enorma klasskillnader som levde kvar i Dalsbruk långt efter att de började uppluckras i landet i övrigt.

Det är också tidsbeskrivningen fram till 1920-talet som är bokens allra starkaste sida. Utvecklingen efter detta har Högberg rätt långt valt att beskriva genom efterlämnade brev och intervjuer med sina egna släktingar och släktingars vänner och bekanta, vilket ger en möjlighet att personligen följa deras livsöden under en lång period. Detta är en styrka i beskrivningen, men också det som jag uppfattar som en klar brist. Högberg härstammar från en socialdemokratiskt präglad släkt (med bland andra riksdagsmannen Gottfrid Lindström). Framställningen av de politiska och samhälleliga skedena under tiden från 1920-talet fram till krigslutet blir sålunda en beskrivning av den socialdemokratiska sidan där det faktum att det fanns andra, mycket starka politiska strömmar bland arbetarna i Dalsbruk så gott som lyser med sin frånvaro. Även om de inte alltid kunde marknadsföras öppet på grund av kommunistlagarna – att öppet utrycka sin åsikt kunde innebära avsked från arbetet eller rentav tukthus – så fanns det i Dalsbruk mycket mera radikala strömningar, vilket utvecklingen efter krigsslutet mycket tydligt visade. Denna bit av verkligheten faller nästan helt i skymundan i Högbergs framställning, vilket gör att berättelsen framstår som bara halv.

Politik bestraffades

Högberg beklagar att intresset att delta i politisk och facklig verksamhet tidvis var mycket svagt utan att gå in på orsakerna. Kan dessa ha varit att politisk och facklig aktivitet var direkt farlig, och den enda politiska aktivitet som tolererades var en tandlös medlöparverksamhet som under tiden före och under krigen omfattade rent vapenbrödraskap? Det säger sig självt att arbetare längre ut på vänsterkanten inte såg någon som helst orsak att delta i sådan verksamhet. Man bör minnas att även i Dalsbruk var skyddskåren den verkliga maktfaktorn från 1930-talet framåt, och speciellt under krigsåren hade den makt att bestämma över misshagliga personers liv och död.

Högbergs val av persongalleri medför att denna sida närmast helt förbigås. Det hade varit intressant av få läsa om arbetare som avskedats eller tvångsinkallades till fronten av politiska orsaker. Så till exempel fann sig min egen morfar plötsligt, vid 40 års ålder, som frontsoldat bara på grund av ett förfluget ord på arbetsplatsen. Eller ta den (socialdemokratiska) fackavdelningsordföranden Oskar Wendelin som i sin fackliga verksamhet var alltför militant för bruksledningens smak. I egenskap av krigsveteran fick han inte avskedas, men han neutraliserades genom tvångsförflyttning till Chrichton-Vulkanvarvet i Åbo. Än sämre gick det för den (kommunistiska) huvudförtroendemannen som förflyttades till att stå till höfterna i slaskbrunnarna och ösa avskrädet för hand. För att till slut avskedas helt. Det finns otaliga liknande händelser fram till slutet av 1950-talet. Tyvärr får de ingen plats i Högbergs framställning.

Vinklad historiebeskrivning

Den infallsvinkel Högberg valt påverkar speciellt beskrivningen av tiden efter krigsslutet och tiden när den folkdemokratiska arbetarrörelsen började verka fritt i landet. Denna del av boken är klart den svagaste biten. Här förfaller Högberg tyvärr till att okritiskt upprepa ”vapenbrödrasocialdemokratins” propaganda utan att redogöra för de verkliga nya förhållandena i Dalsbruk. Den enda representanten för den folkdemokratiska nya rörelsen som får komma till tals intervjuas om det spirande teaterintresset i Dalsbruk. Att missnöjet med det gamla socialdemokratiska styret var så stort att folkdemokraterna genast intog en hegemoniställning på fabriken och även blev hela kommunens största politiska grupp förbigår Högberg helt. Den förändrade situationen beskrivs mycket bra av fackets årsmöte i februari 1946 där en folkdemokrat valdes till ny fackordförande med 73 röster. Den sittande socialdemokratiska ordföranden erhöll 4 röster.

Intressant hade också varit att få ta del av de fackliga händelser med strejker och maskningsaktioner som gick igen under 1950-talet, aktioner som ofta var mera rikspolitiskt styrda än ren fackföreningspolitik.

Trots att man kan anföra kritik mot Ole Högbergs val av infallsvinklar och övertydliga politiska preferenser förtar det inte helhetsintrycket av en mycket behövlig och god beskrivning av Dalsbruksarbetarnas vardag från begynnelsen år 1686 till fabrikens konkurs år 2012. Hittils har bekrivningarna av livet på bruket utgått från brukspatronerna och deras familjer. Högberg är först med att ha beskrivit livet ur bruksarbetarens perspektiv.

Tomy Wass

Ole Högberg: Sista brukssamhället.
Ett Finland genom Dalsbrukares ögon.
Författares bokmaskin, 2018

”Alla har vi ibland svårt med Paavo”

Erkki Tuomiojas politiska dagböcker 1998–2000 avslöjar den gamla vänsterrävens djupa ambivalens inför ett SDP som helt verkar ha accepterat den tredje vägens nyliberalism. Johan Ekman läser böckerna i skuggan av finanskrisen och den nya vänsterns uppgång. 

När vänstersocialdemokraten Erkki Tuomioja i april 1999 blir utnämnd till handels- och industriminister i Paavo Lipponens andra regering lever den nyliberala socialdemokratin sina glansdagar. I USA är Bill Clinton fortfarande vid makten och i Storbritannien håller Tony Blair i taktpinnen. I Tyskland konsoliderar Gerhard Schröder sin position och i Sverige leder Göran Persson landet. Anthony Giddens ”Tredje väg” som vidhåller att det inte mera handlar om att erbjuda ett alternativ till det utilitaristiska konkurrenssamhället är pop. Enligt den tredje vägen handlar det istället om att acceptera ”globaliseringen” (läs finansialiseringen) och att anpassa samhället och dess skyddsnät därefter. Vad Giddens i egenskap av chefsintellektuell för den nyliberala falangen av den socialdemokratiska rörelsen erbjuder är alltså en väg inom ramarna för den thatcheristisk-reaganska revolutionen – inte ett alternativ till den.

Erkki Tuomioja, å sin sida, ser sig själv representera ett annat alternativ. Hans dagböcker är också intressant läsning eftersom man genom dem kan följa med en intelligent politikers egna upplevelser mot bakgrunden av en historisk period som varit betydelsefull för både socialdemokratins och Europas historia. Decenniet som inleds var trots allt en sista akt före den stora krisen 2007 – 08, vars följder mycket väl kan bli att både socialdemokratin och det liberala europeiska integrationsprojektet förpassas till historien. Vad som i så fall kommer att ersätta dem vet vi inte med säkerhet, men som det ser ut nu verkar alternativen inte speciellt uppmuntrande.

Rinne protesterade

Tuomiojas liv delas naturligt nog upp i två perioder under tiden som dagböckerna är skrivna: tiden före och efter att han är minister. Före ministerkarriären inleds är han ordförande för socialdemokratiska riksdagsgruppen och axlar då en synlig roll som ledare för den interna oppositionen mot Lipponen. Då är dagböckerna mindre fyllda av officiella besök och ärenden och karakteriseras istället av reflektioner över socialdemokratins predikament och den egna frustrationen över de minimala möjligheterna att påverka utvecklingen. I flera anteckningar överväger Tuomioja att inte mera ställa upp i val och istället försöka få en ambassadörspost – ända tills han till slut ändå ställer upp igen. Att politik kan handla om kompromisser med den egna övertygelsen understryks när Tuomioja vid 52 års ålder erbjuds ministerportföljen och skriver:

”Om jag accepterar erbjudandet innebär det en slutgiltig kapitulation och en opportunism som jag endast kan motivera med högst personliga skäl … det att min medverkan i regeringen på det minsta vis kunde röra på partiets eller landets kurs mot en bättre riktning tror jag inte alls på, förutom i helt mikroskopiska frågor. Det rödgröna europeiska projekt som jag före valet entusiastiskt talade för och själv också ibland trodde på, som jag tänkte mig kunna avancera i regeringen, ser ut att slutgiltigt ha dött i och med att Lafontaine avgick.”(Egen översättning)

När Tuomioja accepterar ministertaburetten är inte heller alla hans allierade nöjda. En viss ”Antti Rinne från Mäntsälä ringer och uttrycker sin besvikelse”, men det kan tänkas väga mindre tungt än stödet från personer som FFC:s dåvarande ordförande Lauri Ihalainen som rapporteras vilja ha den rebelliske Tuomioja med i regeringen.

EMU-motståndare i marginalen

Frågorna man kan ställa sig är alltså: var det rätt beslut, med tanke på det ”rödgröna projektet”, av Tuomioja att bli en maktens insider och finns det något att lära för den icke-nyliberala vänstern av det hela? Den blivande ministern slår naturligtvis huvudet på spiken då han identifierar Oskar Lafontaines avgång från finansministerposten i Tyskland som ett förkrossande slag mot alla försök till alternativa hegemoniska vänsterprojekt. I EMU-Europa var och är Tysklands roll av avgörande betydelse i huruvida ett mer vänster-keynesianskt eller neo-marxistiskt alternativ alls är på bordet. I sin nuvarande form förhindrar den europeiska ekonomiska ortodoxin, förankrad i ordoliberal ideologi och kodifierad i lag, alternativen. I och med att Schröder och kretsarna kring Bundesbank lyckades tillintetgöra det ”historiska alternativ” som Lafontaine representerade, fanns det inte många halmstrån kvar att greppa efter.

För Finlands del innebar EMU-medlemskapet att den egna suveräna finanspolitiken till stora delar begränsades. Tuomioja inser förstås strukturernas betydelse och är uppenbart medveten om problemet. I Finland är han ändå väldigt ensam i frågan och när Heidi Hautala meddelar att Gröna förbundet stöder EMU-medlemskapet, antecknar Tuomioja att hans tänkbara ”politiska exil” försvunnit. Tuomioja accepterar till slut med långa tänder Lipponens eurolinje. I ett land där så många är överväldigade av eurohybris är det kanske inte heller förvånande att Tuomioja inte driver frågan till sin spets. Väl i regeringen kämpar han sedan på och agerar utan tvekan som en (liten) bromskloss när finansminister Sauli Niinistö genomdriver nedskärningar. Och internationellt är han med på viktiga möten, inte minst i egenskap av utrikesminister vilket han blir när Tarja Halonen väljs till republikens president. Mötena erbjuder också material till anekdoter, som när Göran Persson berättar att en rasande Lipponen verkar ha velat drämma honom på käften på en herrtoalett, till vilket Tuomioja säger sig ha konstaterat ”alla har vi ibland svårt med Paavo”.

Nya vänstervindar

När det kommer till det nyliberala tåget i stort har Tuomioja säkerligen också rätt i att han inget betydande förmår göra för att stoppa det. Istället tuffar det på under socialdemokratiskt ledarskap bara för att sedan krascha spektakulärt i finans- och eurokrisen. Det i sin tur har fått en ny vänster att vädra morgonluft runtom i Europa. Jeremy Corbyn, som Blair inte i sina mest ångestfyllda mardrömmar skulle ha sett som en framtida partiordförande, leder nu ett vänsterlutande Labour som ser ut att ha en realistisk möjlighet att vinna val på ruinerna av Tories brexitprojekt. I Spanien har Podemos vuxit sig starkt medan Syriza är i regeringsposition i Grekland. Till och med i Tyskland rör det på sig på vänsterfronten eftersom SPD:s dåliga framgång i val inte betyder att det inte finns en efterfrågan på alternativ. Också i Finland är vänsterpartierna starkare fastän det är ett frågetecken än så länge vad en socialdemokratiskt ledd regering skulle göra för att i grunden erbjuda alternativ till den nyliberala ortodoxin. Skuggsidan av det hela är naturligtvis att de som verkligen kapitaliserat på krisen både i Europa och globalt är ytterhögern. Att förändra och ersätta utvecklingen med ett humant vänster- och vänsterliberalt alternativ som inbegriper de gröna verkar svårt, men inte omöjligt.

När det kommer till Erkki Tuomioja är det ett mått på hans politiska talang att han varken blev helt marginaliserad under Tredje vägens guldålder eller tycks ha förlorat i trovärdighet genom sin långvariga medverkan i regeringar som fört dess politik. Frågan är nu: tänker Tuomioja ta upp kampen igen?

Johan Ekman

Erkki Tuomioja:
Ei kai eilisestä jäänyt vammoja –
Poliittiset päiväkirjat 1998–2000
Red. Veli-Pekka Leppänen.
Tammi, 2018.

Vård och arbete på FSD:s valagenda

Finlands svenska socialdemokrater hoppas på att få in en svenskspråkig kandidat från Vasa valkrets i riksdagen – lyckas det, så heter kandidaten antagligen Viktor Kock. FSD:s ordförande lyfter inför valet fram en klassisk socialdemokratisk agenda: social- och hälsovård samt uppsägningsskydd.

De säger att det skulle skapa fler anställningar och underlätta för dem som inte har fast jobb, men det där är bara typisk högerretorik. De har ju samtidigt inte lyft ett finger för att motarbeta visstidsanställningar och medborgarinitiativet om att avskaffa nollavtalen röstade de ner.

Det säger Finlands svenska social-demokraters (FSD) ordförande Viktor Kock om regeringens förslag om att försvaga uppsägningsskyddet vid mindre företag. När vi träffas i Jakobstad i slutet av oktober har Juha Sipiläs högerregering just lagt fram ett kompromissförslag i den tvist om uppsägningsskyddet som lett till omfattande politiska strejker i Finland. Budet innebar ett slut på strejkerna, men enligt fackförbunden finns mycket kvar att diskutera.

– Jag tycker att det är intressant att man från regeringens sida försöker flytta skulden för oron på arbetsmarknaden till fackförbunden när det var regeringens representanter som i samband med konkurrenskraftsavtalet lovade att inga fler försämringar i arbetarskyddet skulle genomföras. Jag är ingen förespråkare av strejker, men någonstans måste fackförbunden sätta ner foten när regeringen lagstiftar om arbetsmarknaden utan att prata med arbetsmarknadsorganisationerna.

– I den nordiska modellen är det arbetsmarknadens parter som förhandlar om hur villkoren ska utformas och vi är vana vid att man håller det man kommit överens om tills ett nytt avtal börjar gälla. Det här har regeringen frångått och därigenom skapat oro. Jag skulle tro att de flesta företagare också vill ha tydliga regler som inte ändras bara för att det kommer en ny regering. Förutsägbarhet är viktigt för att kunna driva företag.

Färre tassar i syltburken

Arbetsmarknadsfrågor förutspås, vid sidan av klimatet och vården, bli ett av de stora samtalsämnena inför riksdagsvalet den 14 april. I Vasa valkrets ställer SDP upp 16 kandidater varav två, Viktor Kock och Rebecca Åkers, representerar FSD. En överraskning kom i mitten av oktober, då Steven Frostdahl meddelade att han inte ställer upp för val, trots att han redan var nominerad. Statsvetaren Claus Stolpe bekymrade sig enligt Svenska Yle innan Frostdahls meddelande om att två starka FSD-kandidater kan ta ut varandra eftersom de ”gräver i samma syltburk”. I och med Frostdahls besked framstår Kock som den klara toppkandidaten.

– Jag går in för att bli vald, och jag tror att det är realistiskt med tanke på hur den här regeringen har agerat och människor insett vad en högerregering inneburit. Jag har arbetarbakgrund och vill kämpa för löntagarnas rättigheter. Det måste finnas utrymme att som finlandssvensk politiker profilera sig på det sättet, säger Kock, som har flera års arbetserfarenhet inom metallindustrin och också varit aktiv i metallfacket (nuvarande Industriförbundet).

Pedersörebon Kock har lett FSD sedan 2016, och efterträdde då Maarit Feldt-Ranta. Förutom arbetsmarknadsfrågor lyfter han fram social- och hälsovårdsfrågor som centrala. För honom själv är föräldraledigheten ett viktigt tema i valet.

– Redan när jag blev pappa första gången 2006, före det att jag blev aktiv politiker, bestämde jag och min fru oss för att dela föräldraledigheten lika. Efter en månad med inkomstrelaterad pappaledighet föll jag ner på hemvårdsstöd.

Stödet på 350 euro per månad tills barnet är tre år är inte pensionsgrundande, och eftersom det främst lyfts av kvinnor ökar det på inkomstklyftorna.

– Det är en kvinnofälla också på det sättet att det spär på löneskillnaderna. Samtidigt förhindrar det många män att stanna hemma med barn. 

Ingen basinkomst

Socialdemokraterna presenterar en föräldraledighetsmodell som de tror att de allra flesta partier borde kunna enas om. I grunden är förslaget enligt Kock i princip kostnadsneutralt, och blir lättare att utvidga ju mer vänsterorienterad en kommande regering blir.

– Det går ut på att tre månader avsätts till varje förälder och sedan får föräldrarna göra hur de vill med de övriga sex månaderna. Vårdledighetsbidraget blir flexibelt upp till det att barnet fyller tio år, och dubbelt så högt om man väljer att använda bara tolv månader i stället för 24. Vi tror att det skulle underlätta för familjerna och ge mer tid tillsammans på somrarna då många föräldrar annars måste jobba när barnen har lov. Det skulle också få in fler ungdomar under längre perioder på arbetsmarknaden sommartid.

I fråga om socialskyddet är det socialdemokratiska förslaget en ”allmäntrygghetsmodell” som ersätter många olika stödformer. Arbetslöshetsersättningens inkomstbaserade del blir kvar som i dag, men grunddelen liksom studiestöd och försörjningsstöd med mera omfattas av den allmänna tryggheten.

– Från och med årsskiftet ska det enligt modellen finnas ett register som visar hur ens inkomster förändras i realtid och medlen från den allmänna tryggheten förändras utefter det. Det här är en viktig reform för både mikroföretagare och dem med osäkra arbetsförhållanden.

Allmäntrygghetsmodellen lanserades av SDP i april, och är partiets alternativ till en basinkomst – som SDP envist har motsatt sig. Partiordförande Antti Rinne sa i april till webbtidningen Uusi Suomi att SDP inte kan omfatta en universell basinkomst, eftersom ”det måste finnas en orsak till att betala ut stöd”.

Full jour till Vasa

Social- och hälsovårdsreformen (sote-reformen) är en av de hetaste frågorna inför valet, och i Österbotten är det framför allt Vasa centralsjukhus framtida status som diskuteras. Veckan före vårt samtal har riksdagens social- och hälsovårdsutskott röstat emot oppositionens förslag om att även Vasa centralsjukhus bör få omfattande jourverksamhet. Kock säger att så ändå blir fallet om socialdemokraterna blir regeringsbildare efter valet.

– Det är fullt möjligt att åtgärda och därigenom trygga de språkliga rättigheterna. Vi kan lova att vi ser till att rätta till det om vi får möjlighet.

När det gäller vård- och landskapsreformen som helhet tycker Viktor Kock att det är bra att bolagiseringstvånget för de kommande landskapens vårdverksamheter har tagits bort, men han ser fortsatt stora problem.

– Exempelvis får ju inte landskapen någon beslutanderätt i och med att de inte ges beskattningsrätt. Regeringen har sagt att vi ska titta på hur det ser ut i Sverige där sjukvården sköts på regional nivå, men en avgörande skillnad är att landstingen och regionerna där tar ut skatt.

En annan sak som är ett faktum i Sverige är den fria etableringsrätten för privata alternativ inom primärvård, något som i praktiken kan bli verklighet också i Finland om det nuvarande förslaget till vård- och landskapsreform går igenom.

– Den utvecklingen oroar mig väldigt. Tittar man på statistiken från Sverige så ser man att antalet hälsostationer har ökat något totalt, men det finns en ojämvikt i fördelningen. I mer välbärgade områden finns det fler, medan mängden har minskat i mer utsatta områden. När marknadsintressena får styra får den vanliga människans behov ge vika. Det finns inget intresse för privata vårdbolag att ta hand om äldre eller multisjuka personer, särskilt inte om en förutbestämd ersättning kommer med varje patient. Då är det mest lönsamt att ha många patienter som inte behöver mycket vård. Eftersom privata bolag inte heller behöver stå för hela vårdkedjan kan de skicka remisser till den offentliga vården i mer svårbehandlade fall, vilket i sin tur gör att den verksamheten blir mer ineffektiv.

Kock tror inte att sote-reformen i sin nuvarande form kommer att klubbas igenom. I stället behöver man, precis som man gjorde före förra valet, sitta ner med alla partier och prata om riktlinjer för reformen.

– Vi har en jättebra sjukvård, men den behöver förbättras på en del områden. Till viss del är köerna för långa och vården är ojämlik beroende på var i landet den ges. Det är också ett problem att vårdkedjan inte alltid fungerar optimalt i fråga om att olika patientregister inte pratar med varandra. Privata vårdbolag och tredje sektorn bör även i fortsättningen finnas som komplement till den offentliga vården, men min bestämda åsikt är att det offentliga ska sköta den vård som bekostas med offentliga medel. N

Text & foto: Pär Jonasson

Förtjänstfullt om socialdemokratins kräftgång

Finlands svenska socialdemokrater var i tiderna tongivande i partiet, men har med åren marginaliserats. Denna utveckling skriver Alf-Erik Helsing om i sin andra historik över FSD. 

Alf-Erik Helsing har efter tre års arbete fått klar sin förtjänstfulla historik om verksamheten inom socialdemokratiska Finlands svenska arbetarförbund under perioden 1974-2014. Han gav 1978 tillsammans med Anna Bondestam ut en motsvarande bok om tiden 1899–1974 under rubriken Som en stubbe i en stubbåker. Den nu utgivna boken har fått titeln Med djärva tankar.

Det har från initierat håll sagts om FSA – sedan 1997 omdöpt till FSD (Finlands svenska socialdemokrater) – att förbundet varit den socialdemokratiska arbetarrörelsens samvete (Pertti Paasio). Detta påstående kan mycket väl hålla streck. Finlandssvenska socialdemokrater har otvivelaktigt haft långvariga kontaktytor mot nordiska socialliberala och socialdemokratiska politiska och intellektuella strömningar.

K A Fagerholm uppställdes som motkandidat var han inte långt ifrån att eliminera den revanschism som manifesterades av att Väinö Tanner kandiderade för ordförandeposten i partiet. Om Fagerholm med goda kontakter både till Sverige och nyvalde presidenten U K Kekkonen hade valts kunde partiet troligen ha undvikit den ökenvandring som partiet nu råkade ut för under flera år.

Efter valet av Tanner gick det ju som känt så att arbetet på att ändra inriktning fick styrfart inom partiet först då Honka-äventyret havererade 1961. Nya ordföranden Rafael Paasio framhöll på sitt eftertänksamma sätt att det är dags för en ny riktning. ”ett par streck mot vänster”.

SDP nådde sitt lågmärke i valet 1962. Men nu var sinnena rensade för den våg av nya impulser som nådde även våra breddgrader i början av 1960-talet. Förlegad auktoritetstro fick ge vika för nya vindar inom musiken, kulturlivet och politiken – också inom studentvärlden – även kallad  ”fosterlandets hopp”.

Helsing låter Ulf Sundqvist berätta om hur de av socialdemokratiska ASY uppställda studenterna Paavo Lipponen, Ilkka Taipale, Ilkka Sumu och Ulf Sundqvist i triumf invalts i studentkårens delegation. Detta skedde år 1965. Detta var ett trendbrott, tidigare hade studerande undvikit att öppet visa flagg.

Fagerholm hade fram till 1965 satt sin prägel på förbundet som ordförande i FSA under nästan trettio år. Nu var det dags för Lars ”Basse” Lindeman, riksdagsman från 1958, att ta över. Han var en ringräv som jobbat som facklig ombudsman. Socialdemokrat blev han vid fronten, där han också sårades svårt 1944. Hans beskrivning av hur kampen mot kommunisterna finansierades återges av Helsing. Pengar flöt in ”från väst – och de inhemska arbetsgivarna. Två amerikanska dollargrin med chaufförer i livré stod hela tiden parkerade utanför partibyrån.”

Basse Lindeman förstod tidens tecken och lät de nya unga krafterna jobba.

De framgångar som FSA senare kom att skörda kom tack vare 60-talsgenerationens intåg. Helsing räknar upp dem: Ulf Sundqvist, Ralf Friberg, Jacob Söderman, Lars D.Eriksson, Marianne Laxén, Kaj Laxén, Kaj Bärlund och Yrsa Stenius.

Ytterligare nämns Folke Sundman, Bengt Pihlström och Tom Sandlund. En som inte nämns är Nils ”Nicke” Torvalds vars intresse för mera totalitaristisk maktutövning förde honom till partiskoleutbidning i Moskva. Han ledde operationer också i hemlandet, bland annat för att eliminera Ny Tid – utan att dock lyckas …

Stor behållning har man av de intervjuer och personkrönikor med de här nämnda och många fler som tar mycket utrymme i Helsings historik. Också skildringarna av de stridsfrågor FSA var speciellt involverad i under årtiondenas gång är initierat och väldokumenterat genomförda. En långkörare i svenskspråkiga sammanhang var tv-frågan,som ju fortfarande verkar inflammerad. En annan var Folktingets roll och valet av dess fullmäktige. SFP har velat ta huvudrollen i frågor av denna art, vänsterpartierna har traditionellt velat sänka tröskeln i förhållande till folkmajoriteten.

Med facit i hand kan det sägas att de små men viktiga steg som Finland tog mot större självständighet i handelspolitiken, till exempel vid anslutningen till EFTA och senare avtalet med EEC i början av 1970-talet, ökade beredskapen för den globalisering som i vågor svept in över Finlands ekonomi.

1970-talet var en framgångssaga för vänsteridéer som ledde till välfärdssamhällets utveckling med grundskolan som den viktigaste grundstenen. Föregående decennium hade gett folket ett arbetspensions- och ett sjukförsäkringssystem som ökade tryggheten på ett avgörande sätt.

Jacob Söderman valdes till ordförande på vågtoppen 1976. FSA hade en glansperiod med 80 partiavdelningar och 3 654 medlemmar. Förbundet fick ministerposter, och 1979 nådde FSA:s kandidater ett rekordantal röster i riksdagsvalet: 36 439.

Redan 1976 hade en varnande röst hörts: ”… en passiverande klyfta öppnat sig mellan dem som hade makten och/eller kunskapen och föreningsaktivisterna, som ofta kände sig hjälplösa inför maktens strålglans och kunskapens mystik” (Lars D. Eriksson). Kanske ”Lala” hade inspirerats av Martin Luther Kings ord:

”We need leaders not in love with money but in love with justice, not in love with publicity but in love with humanity.”

Under 1980-talet ledde den ekonomiska utvecklingen till en hybris med sin kulmen då samlingspartiet blev statsministerparti 1987. Överhettningen i ekonomin kombinerat med bortfallet av den bilaterala handeln ledde till en katastrofal depression i början av 1990-talet. Det kapital och kunnande som under 1900-talet ackumulerats i handelskonglomerat, försäkringsbolag, banker och byggkoncerner gick vänstern ur händerna.

Trots motgångarna lyckades socialdemokraterna efter Mauno Koivisto 1982–1994 hålla presidentposten i tre perioder om också med betydligt begränsade maktbefogenheter under åren 1994–2012. Förlusten av förtroendekapital drabbade också FSA. Sextiotalisterna hade till en del maktpåliggande uppdrag, men positionerna i Helsingfors, Åboland och Österbotten har svikit och numera har FSD endast Maarit Feldt-Ranta i riksdage invald från Nyland.

Politisk verksamhet på gräsrotsnivå har helt ändrat karaktär. Ensaksrörelser och projekt har kommit in, och kräftgången beträffande FSD:s slagkraft ser ut att fortsätta. Anrika Arbetarbladet har redan i flera år getts ut endast digitalt. Det nära samarbetet med den fackliga sektorn har mer eller mindre upphört. Om förbundet kan vända utvecklingen med hjälp av sociala media enligt till exempel Trumps modell får framtiden utvisa.

Roy Wenman

Alf-Erik Helsing:
Med djärva tankar. Finlandssvensk
socialdemokrati 1974–2014.
Finlands svenska
socialdemokrater, 2017.

Valresultatet är en varningsklocka för SDP

Presidentvalet i Finland är i sig en rätt meningslös affär, även om vi kollektivt fortsätter att intala oss själva om att vår demokratiskt valda galjonsfigur besitter någon verklig världslig makt. Men trots det går det inte att blunda för den totala genomklappning som drabbade vänstern – framför allt det fordom så dominerande Socialdemokratiska partiet, vars kandidat fick futtiga 3,3 procent av rösterna. Och på basis av de socialdemokratiska reaktionerna är partiet självt inte närapå så vettskrämt av resultatet som det borde vara.

För att kort rekapitulera för våra svenska läsare som under söndagen antagligen var mer intresserade av Ingvar Kamprads bortgång än av det finländska presidentvalet: som avslutning på historiens tråkigaste valkampanj kammade den sittande borgerliga presidenten Sauli Niinistö hem en utplånande seger: samlingspartisten Niinistö fick hela 62,7 procent av alla röster. Mer om vad det här har för betydelse ska vi ta upp i en ledare vid annat tillfälle. Nu konstaterar vi att tvåan, De Grönas Pekka Haavisto var den enda som kunde erbjuda ens ett symboliskt motstånd med sina 12,4 procent av rösterna. Resten av kandidaterna, som representerade så gott som hela partispektret, fick nöja sig med röstetal på mellan 1,5 och 7 procent. Socialdemokratiska partiets Tuula Haatainen fick 3,3 och Vänsterförbundets Merja Kyllönen fick 3,0 procent av rösterna.

Det har upprepats gång efter annan att veckoslutets presidentval inte var ett partival, och att man inte ska dra några långtgående analyser om partiernas allmänna stöd utgående från resultatet. Det är lätt att hålla med om den analysen: som professor Göran Djupsund påpekade i Svenska Yles valvaka: det här valet handlade om att återvälja president Niinistö, inte politikern Niinistö eller ens personen Niinistö. Den sittande presidenten har manövrerat som en skicklig seglare mellan grynnorna, länsat, kryssat och halat ner seglen då kulingen blivit för styv. Lyckliga omständigheter och en konservativ väljarkår har bidragit till att Kung Niinistö kunnat gotta sig i Putin-aktiga opinionssiffror. Utrymmet för utmanare har varit mycket snävt.

Men detta ändrar inte på faktumet att endast drygt sex procent av väljarna gav sin röst åt ett vänsterparti, i ett land där vi varit vana vid att vänstern och högern varit jämnstarka, visserligen med en högerkantrande center i mitten. SDP:s kandidat Tuula Haatainen ska inte klandras för resultatet, hon är en kunnig och erfaren politiker som gjorde riktigt bra ifrån sig under kampanjen, och hade ett energiskt och hängivet team bakom sig.

Men det räcker i detta skede helt enkelt inte heller att som Johan Kvarnström i Arbetarbladet hylla Haatainens kampanj och skylla på diverse omständigheter för att hon inte fick högre stöd. Det krävs en grundläggande rannsakan av vänsterns predikament – och i synnerhet socialdemokraternas. Vänsterförbundets Merja Kyllönens resultat är visserligen inte heller något att hurra för, men utgående från partiets förutsättningar måste det betecknas som hyfsat. Vänsterförbundets bästa resultat i ett presidentval sedan 1988 (då som DFFF med Kalevi Kivistö som kandidat) var Paavo Arhinmäkis 5,5 procent 2012, och då var han landets hetaste vänsterpolitiker. Vänsterförbundet bygger som bäst upp sin nya generation, och Kyllönen är den enda toppolitikern i partiet med utrikespolitiska kvalifikationer, även om hon inte är lika mediesexig och karismatisk som en Arhinmäki eller en Li Andersson.

Inom SDP skulle det ha funnits flertalet kandidater med större meriter än Haatainen; Erkki Tuomioja, Eero Heinäluoma, Antti Rinne, Liisa Jaakonsaari, Jutta Urpilainen, Tarja Filatov, Lauri Ihalainen, Miapetra Kumpula-Natri, med flera, varav många har rätt omfattande erfarenhet av utrikespolitik i den ena eller andra formen. Alla dessa avböjde en kandidatur. Heinäluoma avböjde två gånger efter att partiordförande Rinne på sina bara knän bad honom att tänka om och uppoffra sig för partiet. Men det stod glasklart att ingen av dessa tungviktare ville riskera den prestigeförlust det skulle innebära att stå och stoltsera med SDP:s historias sämsta valresultat sedan Paavo Lipponens futtiga sju procent i valet 2012 – mot en totalt överlägsen Niinistö.

På ett personligt plan kan man förstå att framgångsrika politiker inte vill sabba sin image genom ett givet valnederlag. Men å andra sidan: skulle SDP vara ett starkt sammansvetsat parti som enat drog åt ett och samma håll, där det fanns en kultur av att stöda och heja på varandra och där partitoppen ställde upp för gräsrötterna, skulle ett lågt valresultat inte vara någon katastrof. Se på Vänsterförbundet, där partigarnityret mangrant ställt sig bakom Kyllönen. Jämför detta med SDP, där veteraner som Erkki Tuomioja, Lasse Lehtinen, Paavo Lipponen och Jacob Söderman öppet ställde sig bakom Niinistös kampanj innan Haatainen utsågs till kandidat, och där ex-ordföranden Urpilainen deltog i Niinistös kampanjöppning. Ordförande Antti Rinne var den som hela tiden insisterade på att partiet skulle ha en egen kandidat, men i själva kampanjen lyste han sedan med sin frånvaro.

Min avsikt är inte här att hylla Vf framom SDP. Vänsterförbundet har sina alldeles egna demoner att kämpa med, och det är anmärkningsvärt att partiet trots finanskriser, Kiky-avtal, Juha Sipilä, Sote-reformer och politiska juggernauter som Paavo Arhinmäki och Li Andersson, inte lyckats höja sitt stöd mer än en futtig procent. Det här är också något som ältats på Ny Tids sidor. Men Vänsterförbundet har gjort upp med sin historia, förnyat sitt parti, och står i dag kanske mer enat och samstämmigt än det någonsin gjort sedan DFFF:s födelse 1944. Dess stöd må inte vara skyhögt, men det är stabilt. Det kan man tyvärr inte säga om landets andra vänsterparti.

Efter att de regeringar som Lipponens och Eero Heinäluomas SDP suttit med i bidragit till en allt mer högerorienterad politik, rasade stödet för SDP, och Heinäluoma lämnade över ett parti på drift åt en ung Jutta Urpilainen, som inte hade de inflytelserika facksossarnas stöd. Redan från tidigare rådde inom partiet splittringar mellan Lipponens högerorienterade falang och vänsterfalangen, som i dag på toppnivå representeras av en ganska ensam Erkki Tuomioja, efter att Antti Kalliomäki och Tarja Halonen pensionerat sig. Den elakt benämnda ”fackmaffian” tog slutligen kontroll över partiet då fackveteranen Eero Heinäluoma valdes till ordförande 2005, vilket väckte den motreaktion som förde fram Jutta Urpilainen till ordförandepallen 2008. Urpilainen i sin tur utmanövrerades av fackfalangen, som 2014 röstade fram en annan fackboss, Antti Rinne, som ordförande. Urpilainen sågs av många som en potentiell förnyare av partiet, en ung kvinna som kunde inleda en liknande reformprocess som Vänsterförbundet genomgott. Som finansminister i Jyrki Katainens regnbågsregering fick hon ändå mördande kritik av partiets vänsterfalang, och förnyelsen kom av sig.

Nu kommer någon naturligtvis att påpeka att SDP enligt Yles senaste mätning är näst största parti efter Samlingspartiet, vilket visserligen är sant. Men det krävs inte mer än ännu ett illa övervägt regeringssamarbete med Samlingspartiet för att siffrorna ska rasa igen. SDP:s problem är mer strukturella än vad en opinionsmätning i oppositionsställning visar. I det förra riksdagsvalet röstade enbart 7 procent av väljarna under 50 på SDP – motsvarande siffra för Vänsterförbundet var 14. Det är högst oroväckande statistik för SDP, och partiet har gjort föga för att åtgärda detta problem inför framtiden.

Bland annat Tuomioja och tidigare riksdagsledamoten Mikael Jungner har utförligt och högljutt kritiserat den kultur av manipulation och inre stridigheter som rått inom SDP. De båda, som ideologiskt befunnit sig på diametralt motsatta sidor i partiet, har visserligen beskrivits som gnällspikar och partisplittrare, men som Jungner uttryckt det: när Jungner och Tuomioja är överens om något, lönar det sig att lyssna. Utifrån ser SDP ut som ett parti där det råder förvirring och förtroendebrist, och som trots ypperlig chans att slå ur oppisitionsposition mot en historiskt brunblå regering inte har lyckats samla leden. Partiet har haft svårt att orientera sig i förhållande till de växande emancipatoriska rörelserna och den identitetspolitiska rödgröna generation som förhåller sig skeptiskt till klassisk partipolitik.

Det skulle vara lätt att kritisera ordförande Antti Rinne som i sin gråa fackpampsframtoning känns som ett spöke från det förflutna, och som försökt möta de nya rörelserna med klumpigheter som ”äijäfeminismi” (gubbfeminism/killfeminism). Men då gör man det onödigt lätt för sig – problemet är inte Rinne, utan hela den soppa ledde till att Rinne, uppenbarligen först efter en viss övertalningsprocess, knuffades fram som partiordförande för ett parti i kaos. Det är ingen avundsvärd uppgift att försöka samla alla de traditioner och faktioner som samlas inom det socialdemokratiska partiet.

På många sätt påminner situationen om den som Vänsterförbundet befann sig i för 10-15 år sedan. Öppet krig rasade inom Vf då ordförande Suvi-Anne Siimes försökte rensa ut taistoiterna ur partiet, och många analytiker förutspådde att hela det forna DFFF skulle implodera och förpassas till historien. Partiets politiker var till största delen ålderstigna överlevare av Sovjetunionens fall som kämpade för att finna fotfäste i den nya verkligheten, och inom Vänsterförbundet oroade man sig för återväxten, då de unga aktivisterna hellre sökte sig till De Gröna, som präglades av en ungdomlig anarkism och radikalism.

När Siimes lämnade partiet med smällande dörrar 2006, togs partiledarskapet över av den grå eminensen Martti Korhonen, som på många punkter går att jämföra med Rinne. Inte heller Korhonen var någon förnyare som hade fingret på tidens puls, och under hans ordförandeskap började man allmänt tala om att solen höll på att gå ned över Vänsterförbundet. Men Korhonen lyckades gjuta olja på vågorna och förhöll sig öppet till de nya röster som började höras från den spretiga ungdomsorganisationen Vänsterunga, där en högljudd rabulist vid namn Paavo Arhinmäki höll på att bygga en helt ny rörelse kring sig. Arhinmäki förlorade föga överraskande ordförandekampen mot Korhonen 2007, men inom partiet sågs ungtuppen allmänt som Vänsterns framtid, och i stället för att hindra honom från att stiga i partiets led, välkomnades han 2010 som ny ledare, med Korhonens varma välsignelse.

Det finns inom SDP flera unga eller relativt unga politiker som skulle kunna staka ut en väg för ett progressivt, modernt och feministiskt parti. Inbördes maktkamp, nepotism och röstfiske har ändå i åratal motarbetat en verklig förändring, och resultatet har blivit den identitetslöshet som kulminerade i det totala haveri som inträffade inför presidentvalet 2018.

Finlands välfärd står och faller med ett starkt och framåtblickande, ärligt vänstergrönt orienterat, socialdemokratiskt parti – det har det gjort historiskt, och så kommer det att förhålla sig också i framtiden. Det är dags för de gamla rävarna inom SDP att begrava sina stridsyxor och lägga Finlands bästa framför personliga maktsträvanden. Låt de unga löftena ta plats på partiets centrala poster, släpp fram dem i medierna och ge dem fria tyglar att forma partiets nya identitet. Allt för många unga, lovande politiker inom SDP har med åren försvunnit ut i partiets periferi som tjänstemän eller figurer som fått ropa ur marginalen, och socialdemokraterna har inte råd att förlora ännu en generation. Socialdemokraterna är lika litet ett solnedgångens parti som Vänsterförbundet, men det krävs en seriös och öppen reformprocess för att sossarna ska kunna återta sin maktposition i finländsk politik. För att framstå som ett verkligt alternativ till status quo måste också SDP göra rent hus med sin högerfalang. Mikael Jungners och Juhana Vartiainens avhopp var följdriktiga, men också i politik och eventuell regeringsmedverkan bör SDP för att gå framåt tydligare framstå som ett äkta vänsterparti. Det kräver också en intern analys som inte kommer att vara trevlig för alla inblandade. Också i fråga om framtida regeringssamarbeten gäller det för SDP att klart och tydligt hålla Samlingspartiet på armslängds avstånd. Att som efter presidentvalet kalla en samlingspartistisk brakseger för en ”socialdemokratisk seger” för att ”Niinistö omfattat socialdemokratisk utrikespolitik” är inte ett steg i rätt riktning.

Janne Wass
är Ny Tids chefredaktör