Regeringens förslag till arbetsmarknadsreformer drivs igenom med hänvisning till ”den nordiska modellen”. Innebär den nordiska modellen faktiskt inskränkningar av strejkrätten, försvagningar av arbetslöshetsskyddet, minskade socialpolitiska stöd, därtill kombinerat med skattesänkningar?
Är detta den nya nordiska modellen som vi ska anpassa oss efter?
Konturerna för vad som kallats en nordisk ekonomisk och socialpolitisk modell är bekanta. Länderna var välfärdsstater med starka fackförbund och höga skatter, men i viktiga avseenden skiljde de sig från varandra.
När en forskargrupp på 1980-talet undersökte de nordiska länderna, fann vi att det fanns fem rätt olika modeller. Den svenska Rehn-Meidnerska modellen var den mest kända. Den utmärktes av solidarisk lönepolitik, aktiv arbetsmarknadspolitik, full sysselsättning och en konjunkturutjämnande budgetpolitik. Till den anslöts en snabb utbyggnad av den offentliga sektorns serviceproduktion, vilket bidrog till att kvinnor kunde åta sig lönearbete. Man strävade till att upprätthålla ett högt omställningstryck på företagen så produktiviteten skulle förbättras. På sikt ville man stärka arbetet på kapitalets bekostnad.
I Finland fungerade ekonomin annorlunda än i Sverige. Den saknade en konjunkturutjämnande budgetpolitik som skulle ha garanterat en full sysselsättning. Industrialiseringen skedde i hög grad genom statliga insatser. Efter enandet av fackföreningsrörelsen och vänsterns seger i riksdagsvalet 1966 etablerades en för Finland typisk inkomstpolitisk regim. Den stod för en social utjämningspolitik och ledde till att en välfärdsstat av skandinavisk klass byggdes upp under ett drygt decennium.
Regimerna i Danmark och Norge – men i synnerhet Island – hade var för sig intressanta särdrag som skiljde dem från de andra nordiska länderna. Sysselsättningspolitiken och socialpolitiken var anpassad till de ekonomiska och maktpolitiska strukturerna som såg olika ut i de olika länderna.
Under 1980- och 1990-talen förändrades läget för de nordiska länderna radikalt. Kapitalet internationaliserades, kopplingen till EU:s inre marknad stärktes och en marknadsanpassning av den offentliga servicen påbörjades. Störst och mest dramatisk var förändringen i Sverige och minst synlig i Norge tack var intäkterna från oljeexporten.
Efter bakslaget med löntagarfonderna förlorade fackcentralen sin roll som pådrivare i den svenska politiken. LO förlorade inflytande såväl inom SAP som lönepolitiken. ”Svängrum för kapitalet och svångrem för LO” kallar Örjan Nyström den utveckling som skedde efter att Kjell-Olof Feldt slagit in på vad han kallade ”den tredje vägen”. Avregleringen och privatiseringen tog fart oberoende av vilken färg regeringen hade. Beträffande lönesättningen tvangs LO överlåta rollen till de enskilda förbunden som var för sig mötte ett enat kapital. De tvangs i sin tur att gå med på en alltmer individuell lönesättning.
Resultatet är bedrövligt. Inkomstskillnaderna och förmögenhetsskillnaderna har ökat snabbare än i omvärlden. Antalet miljardärer per capita är nu i toppklass. Privatiseringen av skolor och åldringsvård har lett till skandaler. Hushållens överskuldsättning är katastrofal…
Är detta den nya nordiska modellen som vi ska anpassa oss efter?
