Pontus Kyander recenserar utställningar av Jaakko Niemelä, BIFI Studio, Lauri Linna samt Jarno Parkkima och Terhi Nieminen.
Jaakko Niemelä: Nostalgi. HAM Helsingfors stads konstmuseum, Helsingfors t o m 15.3 2020
Byggställningarna reser sig likt en katedral i dunklet på HAM Helsingfors konstmuseum. Jaakko Niemelä har byggt ett slags minnesmärke över sin far, sjömannen. Här finns tydliga uttryck för saknad – redan vid entrétrappan projiceras en animation i full skala av ett träd från vars grenar regnet rasslar mot marken. Det ger en närmast konventionell bild av sorgen (barockpoesin är rik på besläktade språkliga bilder). Byggnadsställningarna tar upp en stor del av den höga utställningshallen, man får gå runt dem för att komma till en del av hallen där bänkar för åskådare placerats – nästan som i en kyrka – framför ytterligare en stor projektion. Här färdas ett skepp i hård sjö; den som varit på öppet hav i storm känner igen fartygets rörelser när det gång efter annan dyker in i och översköljs av vågorna. Förmodligen samma fartyg återkommer, men som ett rostigt vrak som den fiktiva kameran rör sig över och igenom. Plåtar faller till botten, till slut bryts hela fartyget ner. Det är skickligt iscensatt; ljuset i salen växlar, någon gång börjar det blåsa från stora industrifläktar och vita hängande tygdraperier sätts i lätt rörelse. Musiken är ur ett körverk av Antonio Scarlatti samt en elektronisk komposition av Antti Niemelä.
Kanske ändå att de väldiga formaten i någon mån tar loven av det som i grund och botten är ett intimt verk – det är nu en gång för alla ett väldigt stort rum som ska fyllas, och åtminstone skeppsbrottsfilmen Avfärd har realiserats i mindre format tidigare. Niemelä tar hur som helst konsten tillbaka till det rituella och andliga. Det är en prekär balansgång; men det fungerar, stramt och lite högtidligt.
Johannes Vartola & Eero Yli-Vakkuri: BIFI Studio
Lauri Linna: En inte så enkel trädgård: Klaviatur för växter
Galleri Oksasenkatu 11, Helsingfors t o m 29.12 2019
Ljud kan skapas på oändligt många sätt. Du kan, som BIFI Studio på Oksasenkatu 11:s övervåning, göra ett slags skivspelare och stereoanläggning där plattor av trä, alla till ytan olika, kan avspelas med skiftande pick-ups gjorda av kottar, ståltråd, en bit av en såg och liknande. Även högtalarna är av trä, gjorda av tunna plywoodskivor. Naturligtvis finns det elektronik med i bilden, men den är av enklaste slag: små mikrofoner liknande dem i gamla telefoner, en liten förstärkare/mixer, ledningar så klart samt återigen små enkla högtalardelar (typ gammal telefon, igen) som sätter plywoodskivorna i svängning.
Duon bakom BIFI närmar sig musik- och ljudskapandet med fiffighet och en generöst inbjudande hållning till besökaren. De hjälper till och berättar utan att man ens behöver fråga. Det är enkelt och alldeles lysande.
I galleri Oksasenkatu 11:s källare har Lauri Linna installerat vad som ser ut som en lågbudgetlounge. Vatten skvalar i små bordsfontäner, här finns växter, känsliga mimosor som viker in bladen då de berörs – fast det ska du inte göra står det på en lapp. De blir stressade. Hur det påverkar inspelningen av deras ”ljud” är svårt att veta; små sensorer registrerar någonting som i rummet realiseras som musik. Jag vet inte så mycket om växters känsloliv och uttrycksförmåga, och forskningen vet bara obetydligt mer, men Linnas installation ”En inte så enkel trädgård: klaviatur för växter” är så avväpnande och inbjudande att jag helst blivit kvar hela kvällen och lyssnat på mimosornas stilla pipande.
Heta Kuchka & Minna Leinonen: Here and Away. Myymälä 2, Helsingfors t o m 22.12 2020
Det är trist för er andra att utställningen när detta publiceras är över, men den var så speciell och speciellt bra att den borde få en mer framskjuten presentation till exempel på en finsk konstinstitution. Vi har i Finland det bakvända förhållandet, att det som är verkligt spännande sker på de minsta och mest undanskymda gallerierna. Här har institutionerna ett ansvar, det handlar de facto om att få liv i ett idag tynande finländskt konstliv. Myymälä 2 är ett konstnärsdrivet galleri där alltemellanåt spännande (och mindre spännande) ting pågår.
Konstnärerna Heta Kuchka och Minna Leinonen firar de tio år som orkestern defunensemble har verkat med ett samarbete (Defunensemble är en akustisk/elektroakustisk ensemble med en stark ställning i Finland och internationellt, för den som undrar). Orkestermedlemmarna har fått välja var sin miljö där de var och en på sitt håll – i skogen, vid havet, vid ett torg i Berghäll etc – framför sin del av en ny tonsättning. Detta, mina damer och herrar, är hardcoreversionen av det som Kiasma just nu visar på övervåningen, islänningen Ragnar Kjartanssons feelgoodverk The Visitors, utan mjukgöringsmedel. Det kunde med fördel visas just i den skalan, som stora väggprojektioner, för att få bättre rumslighet och starkare relation till betraktaren än med de relativt små TV-skärmar som ryms i Myymälä 2.
Jarno Parkkima: Vitality and Melancholy.
Terhi Nieminen: Lazarus Taxon.
Exhibition Laboratory Project Space, Lönnrotsgatan 35, Helsingfors t o m 29.12 2019
Det tar en stund att luska ut att det är två olika konstnärer som ställer ut på Project Space. Terhi Nieminen visar stora svartvita teckningar, Jarno Parkkima har gjort ett projekt där personer får skriva ner hur de ser på företeelserna vitalitet och melankoli – åtminstone tror jag att texterna handlar om detta. Materialet redovisas på fyra vertikalt ställda videoskärmar, två blå och två rosa. Det är vällovligt och välartat, men samtidigt rastlöst att studera texter som skrivs för hand i närbild på skärmarna. Men presentationen av i grunden filosofiska funderingar som visualiserad text blir åtminstone för mig alltför tunt. Det är som anteckningarna till en essä – kanske om filosofen Henri Bergsons begrepp élan vital – men där alla sammanbindande resonemang saknas.
Terhi Nieminens Lazarus Taxon är en serie svartvita bilder som tycks besläktade med bestiarium, en medeltida tradition av ofta illustrerade böcker med verkliga och uppdiktade djur. En modern höjdpunkt är Jorge Luis Borges El libro de los seres imaginarios (1967, engelsk översättning fritt tillgänglig på nätet, passande helgläsning efter den (eventuellt veganska) julskinkan). Nog förekommer det annat också i teckningarna, men det är de märkliga och ibland trasiga djuren som dominerar. Nieminen tecknar effektivt och ofta stort, hans stil påminner en del om den likaledes fine amerikanske tecknaren Raymond Pettibon. Det visuell samspelet mellan Parkkimas verk och Nieminens är effektivt, trots att de innehållsligt knappast har beröringspunkter.
Bild: Jaakko Niemelä: Nostalghia, 2019 /photo: Jaakko Niemelä
