En handfull utställningar karakteriseras av att de ger stort utrymme för besökarens egen nyfikenhet och lust att vara delaktig. Vi dyker ner i underjorden, bekantar oss med det obekanta genom aurafotografering, förvecklar oss i en positivt babylonisk språkförbistring och återser fragment av verkligheten, återuppståndna som konst.
In filtration. Grupputställning med Anonym, Jussi Kivi, Nuori Hurjapää, Rastapunka, Redrick Shoehart, Saara Karppinen, Tiina Raitanen, Trestalkers. Kuratorer Jussi Kivi & Sauli Sirviö.
SIC, Potpurristigen 5 Gamlas, Helsingfors till 1.3.2020.
Att ta sig till SIC är ett äventyr i sig, om man inte händelsevis redan bor bland höghusen i Gamlas. Galleriets avsides belägenhet kompenseras av det stora ruffiga utställningsrummet i vad jag förmodar är en tidigare tvättstuga. Detta Helsingfors ledande konstnärsdrivna galleri är ett av de få där man helt säkert vet att utställningarna är värda besväret och resan.
In filtration är inget undantag. Kuratorerna Kivi och Sirviö tar oss med på en tur som går under jorden i människoskapta gångar och grottor, genom dräneringskanaler med roddbåt, och högt över marken i Helsingfors pariserhjul. Mellan varven gör vi även en avstickare till Nekropolis, en existerande plats som på alla sätt gör skäl för namnet ”Dödens stad”.
Det är en utställning som kan ses på många sätt: som en sammanhängande berättelse i fragment där vi reser mellan platser som utmanar våra mest fundamentala fobier, som en kartläggning av strukturer som mestadels förblir osynliga, och inte minst ett slags fysiska utmaningar av såväl besökarna som konstnärerna.
Jussi Kivi har länge ägnat sig åt undersökningar i text, foto, teckningar och kartor av all den underjord som mänsklig aktivitet skapat. Helsingfors har en underjordisk tvillingstad som han systematiskt utforskat, med en bara delvis gemensam befolkning, flora och fauna. I några verk intar han rollen av den fiktive Redrick Shoehart, bekant genom boken och filmen Stalker, och låter med honom berättelsen röra sig utmed den litterära fiktionens kanter.
Den som vagt minns tidningsnotiserna ett antal år tillbaka om en ung man som tog sig upp på Helsingfors pariserhjul vid Södra hamnen för att fotografera, får här ta del av äventyret i videoform. Samma pseudonym Nuori Hurjapää (Den unga Galenpannan) visar även hur man kan ta sig fram med metron utan att stiga in i själva vagnen. Det fläktar friskt på taket. Jag vill även lyfta fram Tiina Raitanens skulpturer av betong och glas, som ger utställningen fysisk rumslighet. I detta sammanhang blir dessa betongblock med ”lock” av glas ett slags tredimensionella kartor till de platser som utställningen berör.
Det är sällan som vi i Helsingfors ser enhetliga och samtidigt sammansatta grupputställningar. Det här en sådan, där ett flertal trådar tycks leda åt olika håll, men till sist knyts ihop till en sammanhängande helhet. In filtration är en utställning som tar sig an den mänskliga erfarenheten, dragen till några för de flesta av oss skrämmande ytterligheter.
Veli Granö: Manifest.
Fotogalleri Hippolyte, Georgsgatan 8-10 ipg, Helsingfors till 23.2.2020.
Det finns några – kanske flera – nyckelbilder i Veli Granös utställning ”Manifest”. Hans fars hand, fotograferad 2004, och Anne Pajuluomas händer, båda verken fotograferade med Kirlianfotografi. Det senare kan lite slarvigt sammanställas med aurafotografering, det handlar om tekniker som återger kraftfält – främst elektromagnetism – omkring det fotograferade föremålet. Esoteriskt sinnade uttolkare har sett dessa synliga ”kraftfält” i bilderna som avtryck av livsenergier och själslig aktivitet. Anne Pajuluoma är bekant från Granös tidigare dokumentation av excentriker, hon anser sig härstamma från Sirius och låter detta bli centrum i sin självbild och livsberättelse. Tillsammans med bilden av faderns hand antyds här samband utanför kroppen och det vardagliga fysiska rummet och en öppning till andra möjliga världar och samband.
Det är en både utopisk och pessimistisk utställning, och besökaren får själv välja vart hen vill följa de många ledtrådarna. Den historiska omständigheten att generalguvernör Bobrikov i princip redan var avsatt när han mördades 1916 pekar på historiens ironier; de 160 000 döda på Monte Cassino under Andra världskriget som nämns i titeln till en flygbild av – kanske – detta berg hör till historiens tragedier; bildtexten som nämner en gendeformation som finns överrepresenterad bland våldsbrottslingar och kallas ”soldatgenen” kastar skugga över tankarna att viljan är fri och historien en öppen bok. Men han kastar också grus i maskineriet för den som vill läsa ut entydiga meningar: ”Säiliöt/Förvaringskärl” är en installation med träd, munblåsta glaskärl och fårskinn som bildar utställningens mitt, men inte ges en logisk förklaring – rumsligt däremot är de självklara. Referenserna till Sephiroth, en datorspelsfigur och ett begrepp inom judisk Kabbala, förefaller vara lika mycket indicium som blindspår, beroende på vart man själv vill ta utställningen. För så är det ofta: det handlar inte så mycket om vad konstnären menar med sin konst, utan om vad du som betraktare menar med den. Verken är inte är avslutade, avlästa och avkodade vare sig med det första eller det sista betraktandet. För den som uppskattar det öppna och oavslutade är detta en alldeles lysande utställning.
Heini Aho: Pastel Lemon Yellow Soft Passive Aggressive.
Galerie Anhava, Fredriksgatan 43, Helsingfors till 1.3.2020.
På väggarna roterar glasrör i olika former, som ensamma klockvisare, medan ett finkornigt grus färdas successivt genom rörens kurvor. Det är fascinerande, trollbindande, riktigt vackert. Några förklaringar ges inte och behövs heller inte (utställningstextens konstprosa är inte till stor hjälp). Det är en disparat samling verk som visas under den långa utställningstiteln. Några verk är aningen tunna i så måtto att de liknar konst som finns i bättre versioner – som ”Corner is a Place Where Two Sides Meet”, där hörnen av en rad objekt sågats av och satts samman till en relief. Jag påminns om både Kari Cavéns arbeten och – mer monumentalt och distinkt – Gordon Matta Clarks berömda utsågade delar av hela byggnader, till exempel just hörnen av hus. Ur samma skola men med intressantare resultat kommer de utsågade nedre delarna av dörrar på sina hänglås som fyller ett sidorum. De får ett naknare och ”fulare” uttryck, inte minst med de ditfogade skulpturala delarna av färgad harts föreställande fötter som pressar på dörrbladen och kilar som står emot.
Utställningen lider av de alltför många verk som tagits med – utställningskulturen i Finland tycks befordra alltför fullhängda utställningar – men skalar man bort det överflödiga är även detta en intressant utställning. I källaren förlängs den antydda tematik som kretsar kring processer med ett ytterligare glasrörsverk där rök färdas genom tuben, och en verkligt fin svartvit video med ett par händer (i svarta handskar) som klär in olika föremål i lera. Det är en underbar bild av den (om)skapande processen.
Heta Kuchka: Say Something Beautiful.
Galleri Heino, Nylandsgatan 16-20, Helsingfors till 8.3.2020.
Världen är full av språk som de flesta av oss varken känner igen eller förstår. Ett mått på civilisation borde vara förmågan att antingen med språkliga eller andra medel kunna ta sig över de osynliga barriärer som språk och kulturer – ofta bara skenbart – sätter upp. Kanske måste vi inte förstå varje ord, eller något ord alls, för att förstå meningen och dela en mänsklig gemenskap?
Så enkelt och naivt förstår jag Heta Kuchkas videoverk Say Something Beautiful på Galleria Heino (se bilden). Konstnären har bett femton personer att uttrycka något vackert på sitt eget språk. Det sker i tal och sång, personerna är filmade mot en svart bakgrund var för sig men sammanredigerade till en bred rad. Det är enkelt och samtidigt genialt – att det formmässigt påminner om sydafrikanska Candice Breitz arbeten med fans som sjunger till exempel John Lennons låtar har just här mindre betydelse, för innehållet är ett helt annat. Sällan möter man ett verk där energin är så tydligt god och bokstavligen tilltalande. Det må vara ett du möter vrånghet och ovilja där ute i verkligheten. Men i detta rum med sin stora projektion är du bland vänner; obekanta förvisso, men vänner inte desto mindre.
