En finlandssvensk teokrati

av Fredrik Sonck

Strikt taget är Svenska kulturfonden en privat institution. Men i praktiken befinner sig fonden i ett sorts limbo mellan offentligt och privat. En anledning är att medborgarna genom riksdagen gett den och andra stiftelser en juridisk – inte minst beskattningsmässig – särställning, eftersom den är allmännyttig. En annan anledning är att många finlandssvenskar vill se Kulturfonden som minoritetens officiella kulturmyndighet, en tredje att fonden i praktiken själv axlat en sådan uppgift. Den har blivit en allmän angelägenhet genom att fördela stora belopp till väldigt många olika aktörer på det svenskspråkiga kulturfältet i Finland (också Ny Tid tar emot årliga verksamhetsbidrag av fonden).

Liknelsen med ett parallellt finlandssvenskt kulturministerium är med andra ord träffande. Och även om man kan kritisera enskilda satsningar har utdelningen – precis som ett ministeriums – varit förhållandevis förutsägbar.

Att Kulturfonden nu vill understöda Guggenheimprojektet med ytterligare 500 000 euro har ändå väckt förståelig kritik, och att välmeriterade jurister ifrågasatt om bidraget ens är lagligt är förstås intressant.

Till viss del kan debatten säkert förklaras av ett allmänt motstånd mot just Guggenheim, men i bakgrunden skymtar en mer fundamental motsättning mellan allmänhetens upplevelse av Kulturfonden som Svenskfinlands näst-intill-offentliga kulturmyndighet och ett beslutsfattande som de allra flesta finlandssvenskarna de facto inte har något inflytande över.

Problemet är att Kulturfonden och andra finlandssvenska fonder i grunden inte är några demokratiska institutioner. Pengarna de förvaltar är inte ”våra”, men i det limbo mellan privat och offentligt där de befinner sig kan man heller inte säga att pengarna är förvaltarnas, eller någon annans. Så hur kan vi förstå fonderna? Och på vilka grunder kan vi kräva att de iakttar principer som så långt som möjligt skulle motsvara deras roll som näst-intill-offentliga kulturmyndigheter?

De finlandssvenska fonderna är närmast att likna vid teokratier. Med det menar jag inte att jämföra en Leif Jakobsson eller en Christoffer Taxell med påven, eller Sfp:s partistyrelse med det iranska väktarrådet. Men det finns vissa likheter i sättet att fungera.

För det första konstitueras maktsystemet av ett antal urkunder (ofta testamenten) som, i likhet med heliga skrifter, inte kan ändras, bara uttolkas och i viss mån omtolkas. Precis som i religionen kan olika tolkningar, mer eller mindre bokstavstrogna, ge helt olika utfall.

Den andra likheten gäller hur tolkningsföreträde ges till ett prästerskap. Vem som helst kan ha åsikter om hur fondpengar ska användas, men i praktiken får prästerskapet fullständig auktoritet inom de ganska vida gränser som lagstiftningen definierar. Prästerskapet utses å sin sida genom processer med svag demokratisk förankring.

Det är lätt att önska sig en grundlig demokratiseringsprocess, men samtidigt svårt att se hur en sådan skulle gå till. Det finns inte några legala medel att kräva allmänna fondval eller något liknande. Men visst kan man åtminstone insistera på en seriös demokratidiskussion?

Ett första steg är att måna om den öppenhetssträvan som ändå finns. Redan idag existerar offentliga instanser som är sämre på information än Kulturfonden. Journalisten Eva Koskinen, som i en kolumn på svenska.yle.fi kritiserar Kulturfondens mygel kring Guggenheim, berättar att hon ändå blev imponerad av fondens transparens under en granskning som gjordes i maj 2013.

Ett andra steg, för att spinna vidare teokrati-metaforen, vore att arrangera någon form av koncilium: att med en bred bas intressenter försöka se om man kan nå någon form av konsensus om vad fondernas uppgift borde – och inte borde – vara. Deliberativa processer är i regel svåra att förverkliga, och ett kulturkoncilium kan inte ändra testamenten eller direkt förpliktiga stiftelsestyrelser, men det kan ge något att väga, och legitimera, beslut mot.

 

Fredrik Sonck

2 kommentarer

Esa Aallas 12 februari, 2014 - 16:47

”En annan anledning är att många finlandssvenskar vill se Kulturfonden som minoritetens officiella kulturmyndighet.”
Och Sfp som minoritetens officiella medlem i regering ?
Och Svenska Yle som Sfp`s officiella propagandakanal ?
O s v

Reply
Offentliga ansökningar får inte stöd | Dagens Tidning 2 mars, 2014 - 00:19

[…] också: Eva-Maria Koskinen: Vad är stiftelseöppenhet 2.0? Miljoner i hemliga stiftelsestödFredrik Sonck i Ny Tid: Slaget efter tolv med Trygve Söderling, Wivan Nygård-Fagerudd och Henrik […]

Reply

Lämna ett svar till Esa Aallas


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.