Etikettarkiv: Guggenheim

Förlorad potential för femtio miljoner

Otso Harju
Otso Harju.
Kommer femtiomiljonersmuseet Amos Rex att sätta Helsingfors i framkanten av Europas konstscen? frågade sig The Guardian häromveckan. Ja-a hörni, det var då en extra slapp kommentar, till och med för en tidning som i sin iver att porträttera Helsingfors som något slags progressivt Mecka på sistone specialiserat sig på journalistisk slarvighet. Än underligare byggde artikeln upp en vag opposition mellan det tack och lov begravda Guggenheim och det mera nytänkande Amos. Alltså visst, hundra gånger hellre Amos Rex än Guggenheim, men faktum kvarstår att det nya Amos är allt som är fel med konstvärlden.

”Gäsp”, tänker ni nu, ”vad borde man ha gjort i stället för att anlita finska klädmärket R/H att skräddarsy retrofuturistiska guldrockar för museet? Kanske såg de bättre ut på Riff Raff och Magenta i Rocky Horror Picture Show än på Amos personal, men hej inhemsk design! Se bara på första utställningen: Virtuell verklighet med dussintals projektioner, konst som kostar en massa att göra, det om något är väl riktig konst? Alltid är det någon som klagar! Är det inte fint att någon vill investera miljoner i samtidskonst i denna dystra och brutala samtid? Dessutom får vi ju PR och turistpengar till staden.”

Förstå mig inte fel, att någon vill satsa femtio miljoner på konst är underbart. Jag har inget emot att Konstsamfundet tar plats och får erkännande för sitt arbete. Marknadsför stort, för all del, ta turisternas pengar. Men om man brytt sig om att vara i första ledet av samtidskonsten, eller ens brytt sig om att skapa hype för Helsingfors, kunde man ha gjort mycket bättre ifrån sig. Med summan man hade till förfogande kunde man ha fått varje hippa konsttidskrift i världen att kissa på sig av iver.

Femtio miljoner. Det låter så abstrakt. Låtom oss dela upp det. Vi, ingen av oss, ingen stad i hela världen behöver ett enda till femtiomiljonersprojekt. Tänk er i stället femtio gallerier med en miljons budget. Hyr femtio små lokaler, Eriksgatan från ända till ända. Ge varje lokal 50 000 euro per år; på så sätt räcker miljonerna till att trygga åtminstone tjugo års verksamhet. Skapa femtio team av unga konstnärer. Ge varje grupp fem år av total konstnärlig frihet, blanda sedan om kortleken, repetera. 

Femtio gallerier, tjugo år, total konstnärlig frihet: detta i sig vore antagligen det största installations- eller performanskonstverket världen någonsin skådat. Hyllningarna till Amos skulle aldrig ta slut. Kan redan tänka mig rubrikerna: ”How a Finnish foundation rewrote the rules of art”. Bidraget till världens samtidskonst och Helsingfors som stad skulle vara omätbart. Det enda som skulle ha behövts var att ge makten åt konstnärerna själva, hur svårt kunde det vara? Vi skulle inte vara ”på framkanten” av någon scen, vi skulle vara hela jävla scenen.

På hemmaplan skulle stadens konstnärer och konstintresserade dra en suck av lättnad då de inte längre vore tvungna att se galleriet Hippolytes löjeväckande månadshyra som ”normal”, eller behöva höra Riiko Sakkinen tala på Galerie Forsblom. Men nej, så roligt ska vi inte ha det. I stället har vi en alienerande bunker som bygger upp långt fler hierarkier än den någonsin kan riva.

Otso Harju
är genusvetare och konstskribent

Museet som konstnärerna inte ville ha

Lasse Garoff
Lasse Garoff.
slutet av november 2016 röstade Helsingfors stadsfullmäktige ner förslaget att grunda ett Guggenheimmuseum i Helsingfors. Förslaget röstades ner med en bred marginal, 53 röster emot och 32 för. Helsingfors största partier De gröna och Samlingspartiet var splittrade mellan ja och nej, medan vänsterblocket SDP och Vänsterförbundet i stort sett enhälligt röstade emot, liksom Sannfinländarna. Något överraskande röstade alla Centerpartiets tre ledamöter för museet, trots att centern traditionellt knappast profilerat sig med kulturfrågor och internationalisering. Men det ger också en fingervisning om vilka värderingar det föreslagna museet associerades med.

Och så nådde vi slutet på den långdans som startade i januari 2011, då Helsingfors stad meddelade att den beställt en utredning av Solomon R. Guggenheim-stiftelsen om möjligheten att grunda ett museum. Under dessa dryga fem år väckte museet en debatt som var både utdragen och polariserande, och inför den sista omröstningen genomsyrades diskussionen av trötthet och misstro. Hade vi inte redan avhandlat det här?

Det allvarligaste problemet var hur projektet presenterades för offentligheten. Efter en snabb och hemlighetsfull beredning röstade stadsstyrelsen i maj 2012 emot Guggenheimmuseet med minsta möjliga marginal. Efter det kom museet att betraktas som ett gammalmodigt och toppstyrt förslag precis i det känsliga läge då Helsingfors lärt sig uppskatta gräsrotsinitiativ.

PR-byrån Miltton anlitades för att föra saken vidare, och sedan dess kom museiförslaget att omges av en stämning av mygel som påminde om TTIP-förhandlingarna. Museet lanserade en arkitekturtävling och talade för sin sak i offentligheten, men också över privata luncher med beslutsfattare, vilket läckte ut och skapade ytterligare rubriker om lobbning och hemlighetsmakeri.

Museet kom att förknippas med termer och metoder som den kulturälskande vänstern lärt sig att avsky: branding, kommersialism, lobbning. Slutligen hade de partipolitiska positionerna kastats om så att en traditionellt kulturförespråkande vänster, med uppbackning av korvhögern och en icke försumbar del av bildkonstnärerna, torpederade en hundra miljoner euros investering i Helsingfors konstfält.

Förvisso hade knappast heller museets förespråkare bildkonsten främst i åtanke då de röstade för projektet. Redan i Guggenheimstiftelsens första rapport presenterades museet som ett sätt att profilera Helsingfors som resemål. Stiftelsens starka varumärke kunde få resenärer att stanna till i Helsingfors och kolla in det nya museet, innan de fortsatte mot Europa eller österut, och i längden skulle projektet visa sig vara en god investering för Helsingfors. Till och med näringslivet visade ett (blygsamt) intresse för projektet.

Dessa lönsamhetskalkyler blev snabbt en belastning för museiförespråkarna. Avsikten, att betona den ekonomiskt förnuftiga utgångspunkten, drunknade snabbt i flödet av sinsemellan motstridiga invändningar.

Dels betonade många att Guggenheim då knappast var ett konstprojekt utan ett turismprojekt (och det tror jag att centerns ledamöter höll med om, och därför röstade de för). Konstens associering med kommersiell nytta var något som många i ryggmärgen verkade uppleva som en kränkning av det stora egenvärde som finländare tillmäter konsten. En vacker värdering men något av en falsk motsättning, skulle jag vilja påstå.

Det förväntade besökarantalet på 550 000 personer årligen avfärdades som fullständiga fantasier, trots att bland annat Ateneums museichef Susanna Pettersson (Helsingin Sanomat 27.11.2016) ansåg dem höga men knappast orealistiska. Under 2016 hade Ateneum 400 000 besökare, och Pettersson konstaterade att besökarantalet på alla Helsingfors konstmuseer är stigande. Ifjol hade Helsingfors konstmuseer sammanlagt över en miljon besökare.

I regel uttalade sig museidirektörerna försiktigt positivt om Guggenheimplanerna. Ett museum till i staden skulle inte innebära en hårdare kamp om besökare, tvärtom skulle fler museer bygga upp en kritisk massa som hade inneburit att alla museerna fick fler kunder – särskilt om Guggenheim hade gynnat turismen och lockat helt nya besökare till staden. De här kalkylerna förblev förstås på spekulationsnivå, och nu är det givetvis omöjligt att säga om uppskattningarna hade infriats.

Prislappen på drygt hundra miljoner euro lät ofantlig, tills projektet ställdes i relation till andra medelstora investeringar i Helsingfors stads budget (en trafikrondell i Hertonäs konstaterades vara i samma storleksordning). Betydligt mer misstänksamhet väckte den administrativa avgiften på 18,4 miljoner som över museets första 20 år skulle betalas till Guggenheimstiftelsen, som i pressen fick smeknamnet ”licensavgift” trots att det inte var en korrekt beskrivning. Missuppfattningen visade sig tyvärr ytterst seglivad, och trots att stiftelsen visade sig beredd att sänka avgiften rotade sig snabbt ett egendomligt antagande om att Guggenheimstiftelsen bara var ute efter Helsingfors pengar.

För konstnärer på gräsrotsnivån var summan fortsättningsvis enorm, och våren 2012 grundade en bred arbetsgrupp av kuratorer, konstnärer och kulturarbetare föreningen Checkpoint Helsinki, som profilerade sig som ett gräsrotsalternativ till Guggenheimmuseet. Delvis drevs initiativet av en oro för att stadens kulturanslag skulle gynna en utländsk storaktör på bekostnad av inhemska gräsrötter, men även detta torde vara ett antagande snarare än ett faktum. Ansatsen var intressant, med såtillvida missriktad att det förslag som Checkpoint Helsinki drev – ”ge pengarna till ett inhemskt projekt istället” – aldrig existerade som ett reellt alternativ. Guggenheimmuseet hade en möjlighet att förverkligas därför att detta specifika förslag utgjorde en punkt där både konstnärliga och näringsmässiga intressen hade en chans att mötas. Guggenheims starka varumärke kunde generera ett omedelbart intresse hos en internationell publik, och kunde därför med viss trovärdighet utlova en relativt snabb utdelning på investeringen.

Det fanns inga inhemska aktörer som kunde fylla dessa kriterier, särskilt inte Checkpoint Helsinki, en nygrundad arbetsgrupp utan meriter eller fast organisation.(Sedan dess har Checkpoint Helsinki utvecklats till en aktiv producerande instans, vilket är glädjande, och har nyligen beviljats tre års finansiering av Konestiftelsen.) Det fanns ingen mening med att spekulera kring vad man hade kunnat göra med pengarna istället, därför att detta ”istället” inte existerade. Alternativet var att bygga ingenting alls, och det var det som vänstern och konstnärerna valde.

Jag tyckte mig urskilja en viss skadeglädje i hur vänstern röstade ner ett förslag från ”etablissemanget” med etablissemangets egna motiveringar. Personligen hade jag gärna sett museet byggas, och jag upplever att de som röstade nej gjorde det av fel orsaker – lite sådär som britterna röstade emot ett EU-medlemskap när det egentligen var något annat de hade på hjärtat. Visst har Helsingfors flera utmärkta museer, och det nya Amos Rex blir ett utmärkt tillskott när det öppnar 2018. Någon katastrof är det inte att Helsingfors nu blir utan ett Guggenheim, men jag har svårt att se det som någon seger för bildkonsten.

Lasse Garoff
är Ny Tids redaktionssekreterare

Bastu och öl

Rainer Knapas
Rainer Knapas.
Saunakalja – bastuöl – är kanske finskans vackraste ord, med allt vad därtill kan associeras. Två andra vackra ord: suvi – försommar, loma  – semester. Aah, detta är livet: att bada bastu, dricka öl och slänga sig med ett stort plask i vattnet. Och en gång till. Ett gemensamt beteendeprogram för alla finländare.

Nu, när det har skrivits så mycket om Guggenheimmuseet i Helsingfors får vi veta en annan glad nyhet. Mittemot museets tomt, på Skatudden, ska det i vinter byggas en nästintill lika stor anläggning för plaskande, öl och bastubad. Den kallas Allas Sea Pool och skall enligt arkitekternas illustrationer resa sig till det bakomliggande pariserhjulets halva höjd, minst. Aktiebolaget Töölö Urban Oy och dess urbana affärsmän står bakom bygget, staden har ställt denna paradtomt till förfogande för x antal år.

Till de överraskningar i Helsingfors stadsbild som stadens styresmän har låtit falla ner från himlen hör redan pariserhjulet och den tillsvidare lägre öl-, pool- och bastuanläggning som nu ger urban dynamik – pöhinää på finska – åt presidentens slott med omgivningar. Har vi önskat oss detta? Och vad säger presidenten, som från sin balkong har fått denna nya strandvy? Just utsikten från slottet var av största symboliska vikt – detta visste redan J. A. Ehrenström och C. L. Engel på sin tid. Engel ville därför bygga ett slott för kejsaren antingen på Observatorieberget eller på Skatuddens högsta krön, där Uspenskij-katedralen sedan reste sig.

Stadsbyggande enligt saunakaljaprincipen, styrt av öl och bastubad, har i själva verket svept över huvudstadens centrum de senaste åren. Idén kommer någonstans från de trakter som brukar kallas Junttila, töntbygden, på finska. Nya allmänna bastur med ölterrasser reser sig årligen, ännu fler är de nya bastur som byggs i de södra stadsdelarnas nya lyxvåningar på vindsnivå. Med en häpnadsväckande akrobatik lyckas arkitekterna klämma in en bastu i dem, med en aldrig så liten fönsterglugg mot havet och Sveaborg.

Och det stolta flaggskeppet för 100-årsfirandet av Finlands självständighet: det nya stadsbiblioteket intill Musikhuset. Vad skall det innehålla? Jo, en bastu naturligtvis, med utsikt över Tölöviken, sägs det.

Saunakaljaidealet är så inrotat i den finska livsstilen att det har blivit en självklarhet. Det är en av de få kulturella ritualer med lågt, folkligt och lantligt ursprung som har urbaniserats och som märkligt nog utövas nästan av alla. Den första saunakaljamiljön på bergsrådsnivå i Helsingfors är från 1952, i hotell Palaces översta våning. Havsutsikt också här.

Det är på sätt och vis helt följdriktigt att arkitekternas vision av Guggenheimmuseet nedanför Palace består av något som ser ut som svarta förkolnade stockstugor, en hel nedbrunnen bastuby. Med havsutsikt.

Det måste finnas andra byggnadsalternativ för de återstående stränderna och kajerna i Helsingfors än att privatisera dem, det må sedan vara för öldrickare, havsbadare eller museibesökare. Det nya Allas Sea Pool med sina restauranger och terrasser blir så högt att Skatudden får en ny profil som nöjesfält. Bakom nöjesfältet gömmer sig en av stadens finaste gamla strand- och hamnbyggnader, Tullkammarens hus, ritat av Gustaf Nyström i slutet av 1800-talet och idag helt bortglömt.

Fotografiska museet i Stockholm residerar i en motsvarande men mycket fulare, gammal och obekvämt belägen tullkåk i Stadsgårdshamnen men har omkring en halv miljon besökare per år, fler än något museum i Helsingfors. Der är inte byggnaderna som ger Guggenheims magiska besökarsiffror.

Rainer Knapas
är konst- och kulturhistoriker

Foto: CC/Wikimedia/Deutsche Fotothek

Kulturkonciliet – en kommentar

Man ska vara försiktig med vad man önskar sig, heter det. Man kan få det.

Då undertecknad i en ledare i Ny Tid 6/2014 liknade det finlandssvenska fondklustret vid en teokrati tog jag fasta på två saker: ”För det första konstitueras maktsystemet av ett antal urkunder (ofta testamenten) som, i likhet med heliga skrifter, inte kan ändras, bara uttolkas och i viss mån omtolkas. Precis som i religionen kan olika tolkningar, mer eller mindre bokstavstrogna, ge helt olika utfall. Den andra likheten gäller hur tolkningsföreträde ges till ett prästerskap [som å sin sida utses} genom processer med svag demokratisk förankring.”

Ledaren tog avstamp i debatten om Svenska kulturfondens aviserade bidrag till Guggenheimprojektet, även om det inte var museet i sig som diskuterades, utan fondernas position i limbot mellan offentligt och privat. Teokratimetaforen var tilltalande och vid sidan av att applådera den öppenhetssträvan som finns på vissa håll föreslog jag ett kulturkoncilium: ”att med en bred bas intressenter försöka se om man kan nå någon form av konsensus om vad fondernas uppgift borde – och inte borde – vara. Deliberativa processer är i regel svåra att förverkliga, och ett kulturkoncilium kan inte ändra testamenten eller direkt förpliktiga stiftelsestyrelser, men det kan ge något att väga, och legitimera, beslut mot.”

Som opinionsjournalist händer det ibland att man får respons på sina funderingar, också från makthavare. Då Svenska kulturfondens delegationsordförande Wivan Nygård-Fagerudd tog kontakt gällande ledaren, uppfattade jag att hon var genuint intresserad av att diskutera fondernas predikament, även om hon naturligtvis också tog den fond hon företräder i försvar. Efter en konstruktiv mejldiskussion ville Nygård-Fagerudd göra verklighet av idén om konciliet och föreslog ett samarbete. I praktiken var det hon som gjorde allt grovjobb, kopplade in Svenska folkskolans vänner som upplät sin festsal för ändamålet och kontaktade panelister. Ny Tids roll inskränkte sig till att annonsera för konciliet och min egen till att inleda det med att redogöra för dess bakgrund, alltså ledaren och e-postdiskussionen.

Jag uppfattade diskussionen som givande, även om det naturligtvis alltid finns aspekter och perspektiv som hamnar i skymundan.

Så som jag tänkte mig ”konciliediskussionen” skulle den innebära någon slags deliberativ strävan mot konsensus, eller i alla fall en strävan efter en konstruktiv diskussion. Men då gäller det förstås att veta vad man väntas vara konstruktiv kring. Och i det perspektivet måste man också ta sig an ordet kulturpolitik, vars innebörd snarast antyder motsättning, konflikt, friktion…

Under diskussionen på G18 gick det att ana en viss konsensus om att utdelningen inte ska prioritera några särskilda ideologiska eller estetiska preferenser, att mångfald är ett värde i sig, även om man nog kan tänka sig att det ändå finns vissa yttre gränser (nazistiska kulturyttringar skulle förmodligen diskvalificeras av innehållskäl – också denna beredskap är politik).

Men generellt finns det ändå inte mycket som tyder på att fondernas beslutsfattande och expertberedning skulle lägga någon större vikt vid en ansökans ideologiska orientering i sig. Det politiska ligger någon annanstans, men eftersom det alltid finns alternativ att välja mellan måste man utgå från att det existerar. Utgående från diskussionen under konciliet kunde man ana flera linjer där olika kulturpolitiska positioner kan väljas.

• Amatörer – proffs

• Bredd – spets

• Det smala – det populära

• Inåtvändhet  – utåtvändhet (språkminoritetens inre liv i förhållande till dess interaktion med omvärlden)

Alla ovanstående avvägningar är gråskalor, men var man lägger sig på dem är kulturpolitiska val.  De kunde säkert med fördel diskuteras skilt för sig.

Avvägningarna måste naturligtvis också göras med en blick på den offentliga kulturpolitiken. Som flera panelister påpekade är det den offentliga sektorn som har det överlägset största ansvaret för den finansiering som kultursektorn omöjligt kan ordna genom försäljning.  Finlandssvenska kulturaktörer ska kämpa för att behålla en likvärdig position som de finskspråkiga, berättigade till understöd i kraft av sin verksamhet, inte på grund av sin minoritetsställning, även om den på marginalen borde ge förståelse för att självfinansieringsförmågan är mindre.

Men då de statliga pengarna är utdelade återstår fondpengarna, och då är frågan var de bäst kommer till sin rätt. Och där kan man nog tänka sig att de används som ett tillskott just för att upprätthålla minoritetsspråkets livskraft. Att språket också är en central utgångspunkt för fonderna är uppenbart – men också här finns en avvägning att göra. Är språket bara ”viktigt” eller är det den finlandssvenska kulturpolitikens yttersta essens?

På ett liknande seminarium 2012 – Fyrk finns, i regi av Nya Argus och ämnet nordisk litteratur vid HU – uttryckte kritikern Michel Ekman en vanlig position väldigt rättframt: ”Det är språket som ska understödas! Vad finlandssvenskhet är har diskuterats sedan man hittade på begreppet för drygt hundra år sedan och man har alltid kommit tillbaka till att det är språket som definierar finlandssvenskheten. Alltså bör de finlandssvenska pengarna prioritera språkbaserad verksamhet: utbildning, press, litteratur och teater.”

Också här finns en gråskala där man kan positionera sig vid olika nyanser, men samtidigt en risk för en polarisering där musik ställs mot litteratur och bildkonst mot teater på ett olyckligt sätt. Ändå är också detta något som förtjänar ett konstruktivt och modigt samtal. Vilken betydelse ska det svenska ha i fondernas kulturpolitik? Och – ännu knepigare – vilken sorts svenskspråkighet är kvalificerande?

Fortsättningen då? Under kulturkonciliet talades det också om behovet av en fortsättning – vilket det för övrigt också gjordes efter Fyrk finns 2012. Kanske kan man göra några noteringar:

1) Att fondklustret – också andra än Svenska kulturfonden – erkänner att diskussionen om kulturpolitiken har relevans är viktigt, även om den inte förpliktar till något konkret. Att initiativet till diskussionen den 29 april kom från en företrädare från Svenska kulturfonden gav en viss styrfart.

2) En deliberativ diskussion måste inkludera många olika röster, även om ett enskilt diskussionstillfälle aldrig får med alla perspektiv. Det finns alltid någon utanför konsensus, och också om gemensamma nämnare är viktiga är total konsensus både osunt och omöjligt.

3) Det är bra om inramningen, det vill säga platser och arrangörer, kan variera. Som en åhörare påpekade efteråt vore det fint om stafettpinnen hela tiden kunde gå vidare, också till arrangörer som själva har en svag koppling till fonderna till exempel universitet, public service eller organisationer i tredje sektorn som främst får offentlig finansiering .

Fredrik Sonck


En finlandssvensk teokrati

Strikt taget är Svenska kulturfonden en privat institution. Men i praktiken befinner sig fonden i ett sorts limbo mellan offentligt och privat. En anledning är att medborgarna genom riksdagen gett den och andra stiftelser en juridisk – inte minst beskattningsmässig – särställning, eftersom den är allmännyttig. En annan anledning är att många finlandssvenskar vill se Kulturfonden som minoritetens officiella kulturmyndighet, en tredje att fonden i praktiken själv axlat en sådan uppgift. Den har blivit en allmän angelägenhet genom att fördela stora belopp till väldigt många olika aktörer på det svenskspråkiga kulturfältet i Finland (också Ny Tid tar emot årliga verksamhetsbidrag av fonden).

Fortsätt läsa En finlandssvensk teokrati