Förlorad potential för femtio miljoner

av Otso Harju

Otso Harju.

Kommer femtiomiljonersmuseet Amos Rex att sätta Helsingfors i framkanten av Europas konstscen? frågade sig The Guardian häromveckan. Ja-a hörni, det var då en extra slapp kommentar, till och med för en tidning som i sin iver att porträttera Helsingfors som något slags progressivt Mecka på sistone specialiserat sig på journalistisk slarvighet. Än underligare byggde artikeln upp en vag opposition mellan det tack och lov begravda Guggenheim och det mera nytänkande Amos. Alltså visst, hundra gånger hellre Amos Rex än Guggenheim, men faktum kvarstår att det nya Amos är allt som är fel med konstvärlden.

”Gäsp”, tänker ni nu, ”vad borde man ha gjort i stället för att anlita finska klädmärket R/H att skräddarsy retrofuturistiska guldrockar för museet? Kanske såg de bättre ut på Riff Raff och Magenta i Rocky Horror Picture Show än på Amos personal, men hej inhemsk design! Se bara på första utställningen: Virtuell verklighet med dussintals projektioner, konst som kostar en massa att göra, det om något är väl riktig konst? Alltid är det någon som klagar! Är det inte fint att någon vill investera miljoner i samtidskonst i denna dystra och brutala samtid? Dessutom får vi ju PR och turistpengar till staden.”

Förstå mig inte fel, att någon vill satsa femtio miljoner på konst är underbart. Jag har inget emot att Konstsamfundet tar plats och får erkännande för sitt arbete. Marknadsför stort, för all del, ta turisternas pengar. Men om man brytt sig om att vara i första ledet av samtidskonsten, eller ens brytt sig om att skapa hype för Helsingfors, kunde man ha gjort mycket bättre ifrån sig. Med summan man hade till förfogande kunde man ha fått varje hippa konsttidskrift i världen att kissa på sig av iver.

Femtio miljoner. Det låter så abstrakt. Låtom oss dela upp det. Vi, ingen av oss, ingen stad i hela världen behöver ett enda till femtiomiljonersprojekt. Tänk er i stället femtio gallerier med en miljons budget. Hyr femtio små lokaler, Eriksgatan från ända till ända. Ge varje lokal 50 000 euro per år; på så sätt räcker miljonerna till att trygga åtminstone tjugo års verksamhet. Skapa femtio team av unga konstnärer. Ge varje grupp fem år av total konstnärlig frihet, blanda sedan om kortleken, repetera. 

Femtio gallerier, tjugo år, total konstnärlig frihet: detta i sig vore antagligen det största installations- eller performanskonstverket världen någonsin skådat. Hyllningarna till Amos skulle aldrig ta slut. Kan redan tänka mig rubrikerna: ”How a Finnish foundation rewrote the rules of art”. Bidraget till världens samtidskonst och Helsingfors som stad skulle vara omätbart. Det enda som skulle ha behövts var att ge makten åt konstnärerna själva, hur svårt kunde det vara? Vi skulle inte vara ”på framkanten” av någon scen, vi skulle vara hela jävla scenen.

På hemmaplan skulle stadens konstnärer och konstintresserade dra en suck av lättnad då de inte längre vore tvungna att se galleriet Hippolytes löjeväckande månadshyra som ”normal”, eller behöva höra Riiko Sakkinen tala på Galerie Forsblom. Men nej, så roligt ska vi inte ha det. I stället har vi en alienerande bunker som bygger upp långt fler hierarkier än den någonsin kan riva.

Otso Harju
är genusvetare och konstskribent

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.