Kulturkonciliet – en kommentar

av Fredrik Sonck

Man ska vara försiktig med vad man önskar sig, heter det. Man kan få det.

Då undertecknad i en ledare i Ny Tid 6/2014 liknade det finlandssvenska fondklustret vid en teokrati tog jag fasta på två saker: ”För det första konstitueras maktsystemet av ett antal urkunder (ofta testamenten) som, i likhet med heliga skrifter, inte kan ändras, bara uttolkas och i viss mån omtolkas. Precis som i religionen kan olika tolkningar, mer eller mindre bokstavstrogna, ge helt olika utfall. Den andra likheten gäller hur tolkningsföreträde ges till ett prästerskap [som å sin sida utses} genom processer med svag demokratisk förankring.”

Ledaren tog avstamp i debatten om Svenska kulturfondens aviserade bidrag till Guggenheimprojektet, även om det inte var museet i sig som diskuterades, utan fondernas position i limbot mellan offentligt och privat. Teokratimetaforen var tilltalande och vid sidan av att applådera den öppenhetssträvan som finns på vissa håll föreslog jag ett kulturkoncilium: ”att med en bred bas intressenter försöka se om man kan nå någon form av konsensus om vad fondernas uppgift borde – och inte borde – vara. Deliberativa processer är i regel svåra att förverkliga, och ett kulturkoncilium kan inte ändra testamenten eller direkt förpliktiga stiftelsestyrelser, men det kan ge något att väga, och legitimera, beslut mot.”

Som opinionsjournalist händer det ibland att man får respons på sina funderingar, också från makthavare. Då Svenska kulturfondens delegationsordförande Wivan Nygård-Fagerudd tog kontakt gällande ledaren, uppfattade jag att hon var genuint intresserad av att diskutera fondernas predikament, även om hon naturligtvis också tog den fond hon företräder i försvar. Efter en konstruktiv mejldiskussion ville Nygård-Fagerudd göra verklighet av idén om konciliet och föreslog ett samarbete. I praktiken var det hon som gjorde allt grovjobb, kopplade in Svenska folkskolans vänner som upplät sin festsal för ändamålet och kontaktade panelister. Ny Tids roll inskränkte sig till att annonsera för konciliet och min egen till att inleda det med att redogöra för dess bakgrund, alltså ledaren och e-postdiskussionen.

Jag uppfattade diskussionen som givande, även om det naturligtvis alltid finns aspekter och perspektiv som hamnar i skymundan.

Så som jag tänkte mig ”konciliediskussionen” skulle den innebära någon slags deliberativ strävan mot konsensus, eller i alla fall en strävan efter en konstruktiv diskussion. Men då gäller det förstås att veta vad man väntas vara konstruktiv kring. Och i det perspektivet måste man också ta sig an ordet kulturpolitik, vars innebörd snarast antyder motsättning, konflikt, friktion…

Under diskussionen på G18 gick det att ana en viss konsensus om att utdelningen inte ska prioritera några särskilda ideologiska eller estetiska preferenser, att mångfald är ett värde i sig, även om man nog kan tänka sig att det ändå finns vissa yttre gränser (nazistiska kulturyttringar skulle förmodligen diskvalificeras av innehållskäl – också denna beredskap är politik).

Men generellt finns det ändå inte mycket som tyder på att fondernas beslutsfattande och expertberedning skulle lägga någon större vikt vid en ansökans ideologiska orientering i sig. Det politiska ligger någon annanstans, men eftersom det alltid finns alternativ att välja mellan måste man utgå från att det existerar. Utgående från diskussionen under konciliet kunde man ana flera linjer där olika kulturpolitiska positioner kan väljas.

• Amatörer – proffs

• Bredd – spets

• Det smala – det populära

• Inåtvändhet  – utåtvändhet (språkminoritetens inre liv i förhållande till dess interaktion med omvärlden)

Alla ovanstående avvägningar är gråskalor, men var man lägger sig på dem är kulturpolitiska val.  De kunde säkert med fördel diskuteras skilt för sig.

Avvägningarna måste naturligtvis också göras med en blick på den offentliga kulturpolitiken. Som flera panelister påpekade är det den offentliga sektorn som har det överlägset största ansvaret för den finansiering som kultursektorn omöjligt kan ordna genom försäljning.  Finlandssvenska kulturaktörer ska kämpa för att behålla en likvärdig position som de finskspråkiga, berättigade till understöd i kraft av sin verksamhet, inte på grund av sin minoritetsställning, även om den på marginalen borde ge förståelse för att självfinansieringsförmågan är mindre.

Men då de statliga pengarna är utdelade återstår fondpengarna, och då är frågan var de bäst kommer till sin rätt. Och där kan man nog tänka sig att de används som ett tillskott just för att upprätthålla minoritetsspråkets livskraft. Att språket också är en central utgångspunkt för fonderna är uppenbart – men också här finns en avvägning att göra. Är språket bara ”viktigt” eller är det den finlandssvenska kulturpolitikens yttersta essens?

På ett liknande seminarium 2012 – Fyrk finns, i regi av Nya Argus och ämnet nordisk litteratur vid HU – uttryckte kritikern Michel Ekman en vanlig position väldigt rättframt: ”Det är språket som ska understödas! Vad finlandssvenskhet är har diskuterats sedan man hittade på begreppet för drygt hundra år sedan och man har alltid kommit tillbaka till att det är språket som definierar finlandssvenskheten. Alltså bör de finlandssvenska pengarna prioritera språkbaserad verksamhet: utbildning, press, litteratur och teater.”

Också här finns en gråskala där man kan positionera sig vid olika nyanser, men samtidigt en risk för en polarisering där musik ställs mot litteratur och bildkonst mot teater på ett olyckligt sätt. Ändå är också detta något som förtjänar ett konstruktivt och modigt samtal. Vilken betydelse ska det svenska ha i fondernas kulturpolitik? Och – ännu knepigare – vilken sorts svenskspråkighet är kvalificerande?

Fortsättningen då? Under kulturkonciliet talades det också om behovet av en fortsättning – vilket det för övrigt också gjordes efter Fyrk finns 2012. Kanske kan man göra några noteringar:

1) Att fondklustret – också andra än Svenska kulturfonden – erkänner att diskussionen om kulturpolitiken har relevans är viktigt, även om den inte förpliktar till något konkret. Att initiativet till diskussionen den 29 april kom från en företrädare från Svenska kulturfonden gav en viss styrfart.

2) En deliberativ diskussion måste inkludera många olika röster, även om ett enskilt diskussionstillfälle aldrig får med alla perspektiv. Det finns alltid någon utanför konsensus, och också om gemensamma nämnare är viktiga är total konsensus både osunt och omöjligt.

3) Det är bra om inramningen, det vill säga platser och arrangörer, kan variera. Som en åhörare påpekade efteråt vore det fint om stafettpinnen hela tiden kunde gå vidare, också till arrangörer som själva har en svag koppling till fonderna till exempel universitet, public service eller organisationer i tredje sektorn som främst får offentlig finansiering .

Fredrik Sonck


Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.