Skottland i limbo

av Vivi Bolin

För ett år sedan röstade Storbritannien för att lämna EU, men av kungadömena var det endast England och Wales som röstade för att Brexit. Skottland och Nordirland röstade emot. I Skottland röstade en klar majoritet, 62 procent, för att stanna i EU. Skottland är mer positivt till EU än sin sydliga storebror England, och överlag mer vänstersinnat, vilket syns både i ett starkt stöd för Labour och i Scottish National Partys (SNP) valsegrar i både de brittiska och skotska parlamenten. Trots namnet är SNP ett av de mest vänsterinriktade och pro-europeiska partierna i Storbritannien, och lånar en stor del av sin politik från nordiska välfärdsmodeller. Skottland har bland annat nyligen lanserat en babylåda till alla blivande föräldrar.

Med andra ord dras Skottland ut ur EU mot sin vilja, med allt vad det innebär av ovisshet, för ekonomi, migration, och för de EU-medborgare som bor i Skottland. Jag är en av dem. Skottland har varit mitt hem i tre år, Storbritannien i fyra. Dessa år är nu av stor betydelse sedan Theresa Mays Brexit-arbetsgrupp lagt fram den magiska gränsen ”fem år” som minimum för att en EU-medborgare bosatt i Storbritannien ska få ansöka om vad som kallas ”settled status”, något mellan fullt medborgarskap och uppehållstillstånd som skapats i ett försök att tillfredsställa både EU-medborgare i Storbritannien och de 17,5 miljoner britter som röstade för att lämna EU för att hejda det de upplever som okontrollerad immigration. Som ”settled” ska EU-medborgare i princip ha samma rättigheter som brittiska medborgare, men många frågor är obsvarade och detaljerna måste benas ut. May förbehåller sig dessutom rätten att dra undan mattan för förhandlingarna om de inte går som hon vill. ”No deal is better than a bad deal”, har hon robotiskt upprepat om och om igen. Vad det betyder i praktiken vet väl knappast ens May …

Osäkerheten oroar

Personligen då? Varje gång jag lämnar in en arbetsansökan (vilket jag gör ofta, som biolog har jag korta kontrakt och oändliga snuttjobb) oroar jag mig för att arbetsgivarna ratar min ansökan på grund av osäkerheten kring huruvida jag har rätt, och lust, att stanna. Jag oroar mig också för om jag kan resa till Finland för en längre tid i framtiden, för arbete eller om närstående behöver min hjälp. Enligt Brexit-arbetsgruppens nuvarande förslag skulle jag förlora min rätt till ”settled status” om jag är frånvarande längre än två år.

Vi EU-medborgare, som vuxit upp med att komma och gå hur vi vill i världen, har svårt att ens föreställa oss att friheten plötsligt begränsas. På alla blanketter har det alltid funnits den där magiska rutan att kryssa i – ja, jag är EU-medborgare – som suddat ut alla de praktiska problem som andra invandrare möter dagligen.

Jag oroar mig för hårdare attityder, men inte mot mig utan mot mina medinvandrare från det forna östblocket som får ta emot det mesta av invandrarhatet, trots att Storbritannien bokstavligen skulle gå i stå utan de tusentals östeuropéer inom byggbranschen, servicebranchen och industrin som sköter alla de uppgifter som britterna själva avskyr. Jag oroar mig för dem som har en partner som inte bor i Storbritannien. Om en familj vill återförenas i Storbritannien efter Brexit så måste den partner som är bosatt i Storbritannien ha minst 20 000 euro i årsinkomst.

Uppblåst nationalism

Varför vann Leave-sidan? Storbritannien lider av en snedvriden, antieuropeisk självbild. Européer lever på andra sidan den engelska kanalen, själva är de britter, betonas det – ofta med en viss självgodhet, som om det vore snäppet bättre. Enligt vissa analyser var det just denna exceptionalism och bristande känsla av samhörighet som orsakade Brexit. Imperialismen är som en mental blindtarm i den brittiska nationalidentiteten, ett rudiment av en gången tid, som nu infekterats av storhetsvansinne, högerpopulism och nostalgi. Det är ett faktum att Brexitanhängarna finns i alla samhällsklasser, från frustrerade arbetslösa och låginskomsttagare till övre medelklassen, och högst uppe i överklassen. Alla är de ju britter, och britter varken behöver eller vill styras av ett EU som enligt många domineras av Tyskland, vilket är svårt att svälja för dem som inte vill minnas något som hänt sedan 1945.

Jag funderar om det här bakåtsträvande Förenade Kungadömet är värt all framtidsoro. Vad får JAG ut av att leva som pseudobritt i ett samhälle som röstade emot öppenhet och inklusion? Många européer har redan flyttat, och antalet östeuropéer som vanligen drar nytta av det högre arbetskraftsbehovet under sommarmånaderna har minskat, vilket fått industrin att spå en dyster framtid med högre priser på allt från service till livsmedel.

I dystra tider är alla glimtar av hopp välkomna, som då Theresa May utlyste nyval för att öka sitt mandat i Brexitförhandlingarna, men istället förlorade sin majoritet och tvingades bilda koalitionsregering med det ärkekonservativa nordirländska Demokratiska unionistpartiet (DUP). SNP gick bakåt i valet och har lagt planerna om en ny självständighetsomröstning på is. Men det är till SNP och Nicola Sturgeon (bilden) jag lägger min tillit eftersom de, i motsats till Labour, inte backat en tum vad gäller EU och Skottlands ovilja att lämna unionen. Om Labour vill återta det stöd de förlorat åt SNP i Skottland så måste de tilltala de EU-vänliga skottarna, och det gör de inte genom att flörta med de antieuropeiska populisterna i England. Trots små motgångar har SNP fortfarande Skottland i ett fast grepp, och så länge det är fallet kommer Labours ordförande Jeremy Corbyn aldrig att bli premiärminister.

En engelsk vän jämrade sig över den skottska folkomröstningsivern: ”If Scotland becomes independent, the rest of the UK is condemned to an eternity of Tory rule”. Om Skottland ordnar en ny folkomröstning om självständighet finns det inga garantier att resultatet blir det samma som senast. År 2014 röstade en stor del av skottarna emot självständighet uttryckligen för att de ville stanna i EU, och enligt Nej-sidan var det bara status quo som garanterade EU-medlemskapet. Personligen ser jag gärna att Skottland utträder ur Storbritannien och banar sin egen väg tillbaka till EU, istället för att låta sig hunsas av ett England som tror sig veta bättre än både Skottand och hela resten av Europa.

Text: Vivi Bolin
Foto: Skotska regeringen

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.