Folkbegreppet myntades som en romantisk idé i nationalismens tjänst på 1800-talet och genomgick en betydelseförskjutning efter andra världskriget då det anammades av vänstern. Men då folkdansen bedarrat och Agit-Prop klingat ut, vad innebär folkkultur i dag?

– Min första tanke är att är det alls relevant att tala om folkkultur i dag längre?

Det frågar sig Ulrika Wolf-Knuts, pensionerad professor i folkloristik och kansler vid Åbo Akademi.

Det fanns en tid då folkkultur stod för framåtanda och gemensam kraft med revolutionär potential. Det var under 1960- och 1970-talen, då den röda vågen hotade att omstörta den borgerliga kultureliten med fria teatergrupper, konstnärskollektiv, protestsånger och radikal folkbildning. Konsten och kulturen skulle göras av folket, för folket!

Går vi ytterligare hundra år tillbaka finner vi en lika samhällsomvälvande potential i folkkulturen, då den tilltagande nationalismen i Europa gjorde att allt fler började leta efter den äkta och oförstörda folkliga kulturen bland den isolerade landsbygdens berättelser och seder. Så föddes Elias Lönnrots Kalevalasamling och Akseli Gallen-Kallelas episkt nationalromantiska målningar.

Men vad står folkkultur för i dag? Vilka är de kulturformer som de breda folklagren kan enas kring – som är för folket av folket? Begravs de under underhållningsindustrin, eller är det helt enkelt underhållningsindustrin som är dagens folkkultur? Och har sjuttiotalisterna lyckats med sitt uppsåt, att utplåna kulturelitismen, eller ses det folkliga fortfarande som B-klassens kultur?

Ein Volk, ein Reich

Begreppet ”folk” i en kulturell bemärkelse föddes i mitten av 1800-talet, i samband med att folkloristiken uppstod som en akademisk disciplin, förklarar Ulrika Wolf-Knuts.

– Samhället såg då helt annorlunda ut än i dag: det var ett ståndssamhälle, och det fanns en stor mängd fattiga människor som inte hade någon utbildning alls.

Den andra hälften av 1800-talet var en turbulent tid. Dels föddes den moderna socialismen, med sina framåtblickande ideal och sitt förakt för överklassen. Å andra sidan frodades på många håll starka nationalistiska tendenser. Nationalismen blickade snarare bakåt, och sökte finna rena uttryck för folkkulturen, obesudlade av imperialism, kulturell internationalism och en konstruerad överklasstradition. Och det var här folkloristiken kom in, förklarar Wolf-Knuts.

– Man började bege sig ut på den isolerade landsbygden för att dokumentera det outbildade folkets kultur och traditioner, med en föreställning om att de var äkta och autentiska.

Den nationalromantiska rörelsen idkade således ett slags tillbaka till rötterna-idealism, inte helt olik den som frodas till exempel inom partier som Sannfinländarna eller Sverigedemokraterna i dag. Inte heller helt olik den ideologi som på 1930-talet ledde till ”Ein Volk, ein Reich, ein Führer”.

Vem som helst kan vara folk

I dag talar man om folkkultur som en motsats till professionell kulturutövning, ofta med en förankring i det geografiskt och kulturellt lokala, som folkdans, lokalrevy, församlingsverksamhet, etc.

Fredrik Sonck som är kulturchef på Hufvudstadsbladet vidgar ändå gärna begreppet.

– Det finns också en infallsvinkel som beaktar klassbegreppet, och där finns det fördomar åt båda hållen, och folkkulturen överlappar också populärkulturen.

En av orsakerna till att begreppet folkkultur i dag är så flytande är att begreppet ”folk” inte längre betyder det som det en gång myntades som. När ståndssamhället avskaffats, jämlikheten och demokratin ökat, och alla börjat läsa samma skolböcker och se på samma tv-program, har också uppfattningen om landsbygden som bärare av någon äkta och oförstörd folkkultur försvunnit, påpekar Wolf-Knuts.

– Dagens ”folk” kan vara vem som helst som har något gemensamt med någon annan – en speciell rit eller sed eller dylikt som man kan undersöka. Facebook, Instagram och andra sociala medier är definitivt något som många har gemensamt och kan kallas för folkkultur, men också till exempel fotboll, scouting eller religion.

Vart försvann arbetarkulturen?

Historiskt har ordet ”folk” använts också av vänstern. Speciellt efter andra världskriget blev det populärt att döpa allt som hade med socialism att göra till ”folk”. Folkrepubliker började ploppa upp här och där, Folkdemokraterna kallades det finländska vänsterpartiet och Folktidningen Ny Tid hette ju den tidskrift du läser nu i flera decennier.

Så föddes också den politiska folkkulturen på 1960-talet. Om det här skriver den svenska kulturforskaren Johan Bergman i sin avhandling Kulturfolk eller folkkultur (2011).

En ung kulturgeneration revolterade enligt Bergman mot att den statligt subventionerade kulturen främst nådde ut till en liten, urban, utbildad och bemedlad publik. Det föddes en ny folkkultur vars syfte var att både involvera medborgarna i skapandet av kultur och sporra dem att ta del av kultur, allt enligt den marxistiska devisen att konst och kultur alltid existerar i förhållande till sin omgivning. Resultatet var flertalet nya aktörer: boklag, teatergrupper, orkestrar, kulturcentrum, med mera. Samtidigt kom begreppet folkkultur att kraftigt förknippas med en ung politisk proteströrelse.

I sin text på sidan 23 frågar sig Merja Leskinen vad det blivit av denna klassmedvetna arbetar- och vänsterkultur i dag. Enligt Fredrik Sonck saknas en motkultur från vänsterhåll för att 1970-talsvänstern numera är en del av det kulturella etablissemanget.

– Ser man på olika kulturinstitutioner så är de gamla vänstermänniskorna påfallande välrepresenterade. I den mån som till exempel teatern i dag är ideologisk, brukar den inordna sig under vänstern. Men är det sen folkkultur? Nja, knappast; här vänder den sig ofta till ett avantgarde, en urban, utbildad publik. I den meningen kan den nog räknas till så kallad finkultur, eller en undersökande kultur.

Om 1970-talets vänsterinspirerade motkultur har övertagit rollen som etablissemangets kultur, kan man då skönja något slags motkultur från högerhåll?

– Det är nog ganska fattigt med undersökande högerkonst, speciellt i Norden, säger Sonck.

Däremot, menar han, är underhållningsindustrin, till exempel Hollywoodfilmer, genomsyrad av en nyliberal ideologi som är så allmänt accepterad att vi sällan ens reflekterar över den.

Undersökande vs underhållande

Att försöka ringa in begreppet folkkultur i dag är alltså knepigt. Man landar lätt på en lös definition av folkkultur som lågkultur i motsats till den så kallade finkulturen, något som Sonck också är inne på, men samtidigt förkastar.

– Dikotomin mellan low-brow och high-brow är jag inte särskilt förtjust i, eftersom den inte helt och hållet stämmer. Inom den folkliga kulturen kan också finnas sådant som är nyskapande, trots att dess belackare inte nödvändigtvis vill se det – det kan alltså finnas ett slags klassförakt inblandat. Se till exempel på punken.

I stället för low-brow och high-brow eller högkultur och lågkultur, talar Sonck hellre om en dikotomi mellan underhållande kultur och konst, och undersökande kultur och konst.

– Kulturjournalistiken är i regel mer intresserad av den konst som undersöker samhället, människan, kulturen och historien, och mindre intresserad av den underhållande kulturen, som ofta bygger på bekanta uttryck och klichéer. Med detta dock inte sagt att underhållningskultur skulle sakna konstnärliga kvaliteter. En kulturform som vi ju till exempel sett att har utvecklats till något väldigt intressant är seriekonsten.

Inte bara pang-pang

En annan kulturform som vuxit explosionsartat, men som nästan helt flyger under kulturdiskussionens radar, är dator- och konsolspelandet. Lukas Rusk är född 1993 och har spelat sedan han var barn.

– Jag började som yngre med äventyrsspel, eftersom man i dem får utforska och bygga världar och använda sitt huvud, säger Rusk.

Spelvärlden bevakas inte regelbundet av ett enda finlandssvenskt medium, trots att det är en kulturform som mätt i antalet utövare börjar närma sig samma storlek som tv- eller filmtittandet, åtminstone inom de yngre generationerna. Sonck säger att frågan om spelbevakning då och då diskuterats på Hufvudstadsbladets kulturredaktion.

– Jag är själv dåligt insatt, eftersom jag inte spelar. Men en av orsakerna till att spel är rätt ointressanta för kulturjournalistiken kan vara att de flesta av dem trots allt bygger på samma nyliberala konkurrensberättelse som annan underhållningskultur: överlev, skjut dina fiender, gå vidare. Så jag vet inte om spelens innehåll skulle vara speciellt intressant att skriva om, ur en undersökande synvinkel.

Rusk ger delvis Sonck rätt. Men det är skillnad på spel och spel, säger han, och nämner Bioshock som ett intressant exempel som utforskar problematiken kring den kapitalistiska kulturen, må så vara inom ramen för pang-pang. Andra är självrannsakande, och kan ställa spelaren inför ett scenario där dödande i spelet plötsligt har emotionella och praktiska följder som liknar dem som existerar i verkligheten, och på så sätt undersöker spelvärldens inre mekanik. Och trots fördomen, handlar faktiskt inte alla spel om att döda, påpekar han.

– Alla spel kommenterar samhället på ett sätt eller annat, även om det inte alltid är avsiktligt. Jag tror att texter som tog fasta på det kunde intressera också personer som inte annars är intresserade av spel.

Kroppskultur är också kultur

Talar man om kultur i ett bredare begrepp förknippas ofta arbetarklassen med bänkidrott. I den mån som det finns ett klassförakt för till exempel teater och bildkonst som ”elitistisk finkultur”, fungerar ofta just idrotten som ett slags kultursubstitut: en riktig arbetare går på hockeymatch och inte på teater. Sonck säger att det lätt blir svårhanterligt att blanda in idrott i den här typen av kulturdiskussioner, men att idrottskulturen som fenomen i sig är väldigt intressant.

– Tävlingsidrotten har en berättelse som tilltalar väldigt många, en berättelse som på ytan ofta kan te sig icke-ideologisk, men som i själva verket är högst ideologisk. På sätt och vis är ju tävlingsidrotten en slags kulmination av det nyliberala konkurrenssamhället. Den nyliberala världens berättelser är så integrerade med vårt DNA att vi inte tenderar att ens reflektera över deras ideologiska innehåll. Ta till exempel dokusåpor, som ju nästan alla handlar om att deltagarna konkurrerar mot varandra, man är ”inne” eller ”ute”, på samma sätt som i idrotten.

Enligt Sonck är en faktor i ekvationen att arbetarrörelsens bildningssträvanden har försvagats avsevärt.

– Arbetarrörelsen hade från början av 1900-talet fram till 1970-talet ett väldigt starkt folkbildningsideal. Det är kanske delvis en idealisering eller romantisering av historien, men min uppfattning är att det hos arbetarklassen tidigare fanns en tydlig vilja att undersöka sitt predikament genom konst och kultur, som bland annat tog sig uttryck i en levande och inflytelserik arbetarlitteratur och arbetarkultur. Och visst finns det arbetarlitteratur i dag också, men inte alls i samma utsträckning som förr. Förändringen syns också i det politiska livet. Tänk att det i Sverige fanns en socialdemokratisk partiordförande och statsminister som Per Albin Hansson, som på fritiden förströdde sig med att skriva poesi. Det gjorde Stalin också, förresten. Jag menar förstås inte att vi ska se Stalin som någon förebild, men håll med om att det är svårt att föreställa sig en Stefan Löfven eller en Antti Rinne koppla av efter arbetsdagen med att knåpa med metriken till en dikt.

Trenden har alltså varit en förändring mot en mer enhetlig och på samma gång mångskiftande och överlappande kulturverklighet. Men den här utvecklingen är inte nödvändigtvis huggen i sten, menar Ulrika Wolf-Knuts.

– Det beror på hur den politiska utvecklingen fortsätter. De högerextrema krafterna i samhället har ofta ställt krav på en nationalistisk kultur. Om de fortsätter att växa i styrka, så kan det hända att vi snart bara får ägna oss åt ”äkta nationalistisk kultur”, och då sitter vi i den gropen. Det tycker jag att är en skrämmande tanke. N

Text Janne Wass
Översta bilden: Simo Rista