Den olösta konflikten i Nagorno-Karabach framkallar starka känslor i Armenien.
Det lär bli ännu en sömnlös natt för Sjusjanik Harutiunjan, en ung sociologistuderande från Armeniens huvudstad Jerevan. Sedan striderna återupptogs mellan Azerbajdzjan och Nagorno-Karabachs armeniska utbrytarrepublik har hon ständigt följt med nyheter från konfliktzonen.
– Jag vet inte vad morgonen för med sig, men jag är redo om Armenien behöver mig, säger hon.
De pågående striderna i Nagorno-Karabach är inget nytt i sig. Likt en stratovulkan har konflikten sovit och våldsamt brutit ut omväxlingsvis under de senaste trettio åren. Denna gång anser Harutiunjan att är annorlunda, eftersom Azerbajdzjan nu stöds öppet av Turkiet. Armeniens engagemang förklarar hon med att ”ingen kan stå och se på hur ens lilla barn misshandlas och Artsach är mitt barn, vårt barn”.
”Artsach är Armenien”
”Artsach” är en uråldrig armenisk benämning för Nagorno-Karabach. Den armeniska majoritetsbefolkningen förklarade området självständigt från Azerbajdzjan år 1992. Numera kallar de det Artsach även officiellt. Etniska spänningar uppstod redan under sovjettiden, men de exploderade i och med det kommunistiska systemets kollaps. Allt sedan dess har området varit bland Kaukasiens främsta konfliktkällor. Fastän Armenien inte har erkänt Nagorno-Karabachs självständighet agerar det som garant för områdets säkerhet.
För Harutiunjan personligen råder det inget tvivel om saken
– Artsach är Armenien. Vi alla har personliga band till Artsach, någon som dog där, så som min skolkamrat, säger hon.
Området har varit armeniskt till sin karaktär allt sedan antiken, men det var Stalin som överlämnade det till Azerbajdzjan. Samtidigt anser hon att det är upp till områdets befolkning att bestämma huruvida de vill gå med i Armenien, förbli självständiga eller acceptera autonomi inom Azerbajdzjan om sådan erbjuds. På det senare syns det dock inga tecken.
Konflikten bör lösas via dialog till Artsachs, Azerbajdzjans och Armeniens tillfredställelse, menar Harutiunjan. Av den åsikten är även Armeniens statsminister. Azerbajdzjan vägrar dock att erkänna Artsach som en egen part i ärendet, påpekar hon.
Alla vill bidra
Att se Nagorno-Karabach som något annat än azerisk mark förefaller helt otänkbart för Ilham Aliev, som övertog presidentskapet efter sin far Heydar. Liknande stämningar verkar emellertid råda även bland azerierna. Juli månads krigslystna demonstrationer i landets huvudstad Baku kan i efterhand ses som ett slags preludium till konfliktens nuvarande eskalation. Det blir endast värre i och med att Turkiet blandar sig i och stöder Azerbajdzjan både politiskt och materiellt, påpekar Harutiunjan.
Av historiska skäl är turkarnas intervention särskilt skrämmande för Armenien. Under första världskriget begick Turkiets föregångare, Osmanska riket, folkmord på armenier, påminner hon. Folkmordet har aldrig erkänts av turkiska myndigheter.
Med Turkiets stöd verkar nuläget vara till Azerbajdzjans fördel, åtminstone på pappret. Detta betyder emellertid ingen lätt eller ens garanterad seger. Stämningen i Armenien förefaller högst patriotisk bland alla kön och åldrar. Beredskapen att försvara både Nagorno-Karabach och Armenien är en självklarhet även för Sjusjanik och hennes syskon.
– Till och med min 14-årige bror vill gå med i armén, säger hon.
Just nu är det endast sig själva som armenierna kan räkna med.
Vädjan till Sanna Marin
Förvisso har Ryssland en militär anläggning i Armenien och är bunden till vissa förpliktelser mot Jerevan. Ändå tror inte Harutiunjan att det kommer att hjälpa den här gången. Den armeniska diasporans möjligheter är också avsevärt begränsade enligt henne, även om många armenier återvänder för att försvara landet. Iran och Georgien har tämligen bra relationer till Armenien, dock har även de sina orsaker att stå utanför konflikten så länge det går. Där-emot kunde globala aktörer, till exempel EU, få Turkiet att dra sig ut genom sanktioner, fortsätter hon. Även symboliskt engagemang är viktigt.
– Det skulle vara en fin gest om Sanna Marin skulle gå med i Women for Peace, en kampanj initierad av Anna Hakobyan, statsministerns hustru.
Så tycker Harutiunjan, mycket inspirerad av samtida kvinnliga politiker som intagit allt fler positioner som globala ledare. Fastän större internationellt samarbete skulle vara viktigt för en lösning av konflikten, så lurar där andra faror, säger hon. Inblandning av beskyddare och ”stora bröder” sådana som Turkiet enbart skadar processen. En slutlig utväg ur konflikten ser hon endast i inledandet av en dialog mellan Nagorno–Karabach, Azerbajdzjan och Armenien. Tills vidare är det dock artilleri-pjäserna som intagit talarstolen.
Foto Phil Wills / Alamy
