Håkan Lindgren besökte Tallinn 24 februari 2022, när landet firade sin självständighetsdag samtidigt som Ryssland inledde sin invasion av Ukraina. I sin essä reflekterar Lindgren kring nationalism, symboler, nationsbygge och identiteter.
Jag är inte van vid att soldater tittar på mig från sina stridsvagnar, men om de ska göra det önskar jag att det alltid kommer att se ut just så här: fredligt, leende och vinkande.
Den 24 februari varje år firar Estland sin självständighetsdag med en militärparad i Tallinn. I år fick paraden en extra laddning, eftersom Europa samma dag vaknade upp till Putins invasion av Ukraina. ”Ett fullständigt onödigt krig”, kommenterade historikern Anne Applebaum på Twitter samma morgon, ”fött av en enda mans nostalgi, paranoia och rädsla för att förlora makten.”
Det är värt att hålla i minnet att Estland inte har något formellt gränsavtal med Ryssland. Den 270 kilometer långa gränsen, som också är en del av EU:s östgräns, har aldrig blivit ratificerad. Att länder som gränsar till Ryssland inte alltid kan göra vad de vill på sin egen mark fick Estland lära sig 2007. Den estniska regeringen flyttade ett sovjetiskt andravärldskrigsmonument från en park bredvid nationalbiblioteket till en soldatkyrkogård i andra änden av Tallinn. En sovjetisk specialitet var att bygga stora monument över de egna soldaternas lidande i varje ockuperat land. Regelbundna ceremonier hölls för att högtidlighålla minnet av ”befrielsen” och av de soldater som dött – på det sättet raderade ryssarna de koloniserade ländernas egen historia.
Flytten av monumentet – känt som Bronssoldaten eller Aljosja – fick vissa konsekvenser. En koordinerad cyberattack drabbade Estlands parlament, banker och massmedier; i The Economist har angreppet kallats Web War I. Angriparen lämnade inget visitkort, men det kanske var överflödigt. En liknande cyberattack mot banker och ministerier genomfördes kvällen innan anfallet på Ukraina, som för övrigt skedde utan krigsförklaring. Allt detta ligger i luften när militärparaden sätter sig i rörelse vid Vabaduse väljak (Frihetstorget) i centrala Tallinn, sju timmar efter att de första missilerna började slå ner i Kiev.
***
Självständighetsdagen är en helgdag. Gatan är packad med åskådare. De är tysta. Det är i det här ögonblicket jag måste se till att undvika de reportageklichéer som tjänstvilligt kommer springande. Jag tror mig inte kunna sammanfatta en hel stads känsloläge i en rad på journalistprosa – ”I Tallinn rådde ett behärskat lugn” – eller något liknande. Att åskådarna är tysta betyder inte att de är stolta, eller rädda eller sammanbitna, eller någon av de etiketter som det vore alltför lätt att klistra på dem.
Ester är ett tyst folk, så mycket har jag lärt mig. På spårvagnar och i vänthallar råder en annan tystnad än i Sverige. Samtalen är dämpade. Om det beror på artighet, på blygsamhet eller på att esterna sedan medeltiden har böjt nacken för tyska och tsarryska herrar kan jag inte avgöra. Hur borde jag beskriva deras tystnad? Tung? Butter? För en främling innebär den att offentliga miljöer är lugna och avslappnade.
***
En militärparad är en anakronistisk upplevelse, även om den, som idag, genomförs med stort allvar. I täten för de första grupperna som marscherar ut från Vabaduse väljak går officerare med guldfärgade sablar, som blänker i solen. En sabel är inte längre ett vapen, den är en symbol. Att paradera med sablar i en tid när man slogs med sablar var inget konstigt, men vad betyder en sabel i drönarkrigföringens tid? Här finns en paradox som jag inte riktigt förväntas lägga märke till, hur starkt den nyputsade sabeln än blänker.
Efter dem kommer en grupp vitklädda soldater, utrustade för vinterkrig. Publiken tittar nyfiket och sakkunnigt på deras automatvapen, modell M16. De är gjorda för att användas – sådant förstår vi. Symboler, däremot, de har börjat bli … Ja, vad är det rätta ordet? Flaggor går än så länge an, men förutom det lever vi i en tid som är så hjälplöst praktiskt lagd att den har börjat få svårt att förstå traditionella symboler, och svårt att generera nya. Risken är att vi inte längre har några bra argument om kommersialismen eller den ingenjörsmässiga rationaliteten skulle ställa den fråga de vanligtvis är taktfulla nog att inte ställa, givetvis med ett överseende leende, som om det inte var något viktigt som stod på spel: ”Jamen kan ni tala om vad det där gamla skräpet egentligen är bra för?”
Denna motsättning mellan det praktiska och symboliska är närvarande när soldaterna marscherar förbi. Hårdast och strängast är lottakåren, i rundkulliga hattar, som även de är en kvarleva från en förgången tid.
En liten grupp soldater bär en NATO-flagga, samt en flagga med texten CCDCOE. Förkortningen står för NATO:s center mot cyberkrigföring. Det placerades i Tallinn som ett svar på attacken jag beskrev ovan, och ligger granne med militärkyrkogården dit bronssoldaten flyttades.
***
Fordonen ger, paradoxalt nog, ett mindre hotfullt intryck än soldater till fots. När de kommer uppstår nästan ett slags karnevalsstämning, bara för att det är en så ovanlig syn i ett fredligt land.
Föräldrar i täckjackor bär sina barn på axlarna. I Tallinn tittar jag alltid en extra gång om jag ser att någon har något blått på sig. Har han eller hon också något svart? I så fall kan det mycket väl vara en slump; blått och svart är vanliga klädfärger. Men om personen, som jag vid det här laget har stirrat lite för länge på, också har en tredje färg, nämligen vitt, är det inte längre frågan om någon slump. Blått-svart-vitt är den estniska flaggans färger. Flaggan var förbjuden under 40 års sovjetisk ockupation; kanske förklarar det varför påfallande många klär sig i de nationella färgerna, också till vardags. Där går någon med en blå-svart-vit mössa, och där ser jag en man i en sportjacka med samma färger. Kvinnan jag möter har kombinerat en blå mössa och svart kappa med en vit halsduk. Hur ofta borde jag, som en god skeptiker, intala mig att det inte betyder något särskilt? Det enda som markerar en nationell helgdag är att barn och vuxna, utöver sina blå-svart-vita kläder, har pappersflaggor i händerna.
Varför tittar jag så mycket på deras kläder och flaggor, tills jag får impulsen att skriva den här essän? För att jag är svensk. För att nationalism är något exotiskt för mig. Jag är uppväxt i ett land som länge trodde att det kunde klara sig utan nationalism.
En vän till mig som var pressfotograf fick i uppdrag att ta de officiella porträtten av de nya ministrarna i Reinfeldts regering. Han frågade, säkert för att provocera, om de inte ville ha en svensk flagga i bakgrunden. Det var otänkbart. Han hade lika gärna kunnat be dem posera med vapen. Inte ens på ett officiellt porträtt kunde du ha en svensk flagga i början av 2000-talet. Sedan dess har flaggor blivit på modet, och våra politiker älskar numera att pryda sig med dem – utan att det innehåll som fyller symbolen och ger den mening har återvänt. Bakom flaggan är det fortfarande tomt.
***
Efter de marscherande soldaterna kommer militärfordonen, och då är det som om folkmassan slappnar av. Gröna lastbilar, sexhjulingar, sedan ett par stridsvagnar – det är här jag ser de vinkande soldaterna. Fordonen ger, paradoxalt nog, ett mindre hotfullt intryck än soldater till fots. När de kommer uppstår nästan ett slags karnevalsstämning, bara för att det är en så ovanlig syn i ett fredligt land. Åtminstone tills det största kanonröret långsamt rullar in i synfältet. Då är nöjet över för min del.
Sedan kommer det bästa, det vackraste. När militärfordonen har rullat färdigt, följda av en avslutande polisbil, fylls den avstängda gatan av människor. Nyss var de åskådare; nu är de något annat.
Ett par av dem har fortfarande flaggor i händerna, andra har sina vanliga axelväskor och ryggsäckar, men de går inte som vanligt, inte som om de var på väg till jobbet, tandläkaren eller varuhuset, och inte som om de promenerade ett varv i parken för att de har en ledig dag. De går för att få känna sig som medborgare ett ögonblick. Längst fram syns en lång kille med estniskt flaggsmink på kinden, som vid en fotbollsmatch. Jag går med dem; impulsen att räta på ryggen känns så tydligt. Den kittlar musklerna med en svag elektrisk laddning och är omöjlig att motstå. Det är en nationalism utan ord: mycket effektiv. Kroppen lär sig – och minns.
Sällan har det illustrerats så tydligt – det är för det här som militären finns. För att de här människorna ska kunna gå där, alla olika, i frihet, lyckliga eller olyckliga, var och en med sina planer och projekt som kan vara hur små, fåfängliga och kortsiktiga som helst. För att de ska kunna gå där, ohotade av något annat än sina privata bekymmer och problem, som ett samhälle borde vara.
Det här är den effekt som kriget har: för några ögonblick får också vardagliga småsaker skarpare konturer och ett skarpare värde. Alla miljoner förhoppningar, bekymmer och planer som fyller vardagen i ett liv i fredstid. Tallinnborna som efter paraden köar för att köpa bakelser på konditoriet där jag sitter och antecknar de här raderna. De vardagliga, fredstida handlingarna och önskningarna är lättviktiga, de kräver inget hjältemod, de är banala om ni så vill, men i det här ögonblicket får jag en aning om deras samlade tyngd, och det fyller mig med en sorts sorg. Och en nyväckt beslutsamhet: de är värda att försvara.
***
Föreställningen är snart över; i en demokrati är militärparader så korta att de efterlämnar en viss besvikelse. Några soldater rullar upp sin stridsvagn på en trailer. Den har blivit hjälplös och klumpig; en civil lastbil måste hjälpa den att återvända till sin bas. Den största stridsvagnen visar sig heta Lili. Den står parkerad en stund utanför gallerian Viru keskus. Barnen har redan tröttnat på den och börjat jaga varandra runt ett stängsel. Åskådarna dröjer sig kvar, som gäster på en buffé där maten tog slut lite för snabbt, tar några sista mobilbilder av de rester som återstår. Sedan slår ljuset om till grönt, och matbuden med sina lådor på ryggen börjar cykla igen.
Till skillnad från Polen, Tjeckoslovakien och andra östländer, som formellt sett var självständiga stater, upphörde Estland att existera och införlivades som en delrepublik i Sovjetunionen. Över 75 000 ester dödades, deporterades eller fängslades under ockupationen. Samtidigt flyttade ryssar in för att kolonisera landet. Andelen ryssar steg från 8 procent till dagens 28 procent.
I ett land med sådana erfarenheter kunde man vänta sig att den nationella identiteten skulle baseras på det förflutnas lidanden, men Estland har valt en annan väg. Landet jobbar hårt på att marknadsföra sig som framtidsinriktat IT-under – men det verkliga undret är den fredliga samexistensen mellan ester och ryssar. Estland är i praktiken tvåspråkigt. Reklam och samhällsinformation är tillgängliga på ryska, och i områden med rysktalande majoritet är det en fördel att tala ryska i mataffären.
Riktigt så vackert är det inte, förklarar journalisten Ahto Lobjakas. I konstitutionen definieras Estland som en etnisk stat, vars uppgift är att trygga det estniska folkets, kulturens och språkets fortlevnad. Någon universitetsutbildning på ryska existerar inte, och det är otänkbart att ha gatuskyltar på båda språken, även i en stad som Narva, där 97 procent av invånarna är rysktalande. Tallinn har en rysktalande borgmästare som är inne på sin andra mandatperiod, men där går glastaket: president eller statsminister kan en ryss aldrig bli.
***
Det estniska populistpartiet EKRE vill inte dela sin nationalism med andra. De håller en egen 24 februari-parad på kvällen. Vabaduse väljak är nu en sjö av orangefärgade facklor. Oljelukten ligger som en matta över torget. Från en estrad spelas någon sorts mjukpop. Längst bak i folkmassan står ett tjugotal män med kamouflagebyxor och svarta Soldiers of Odin-västar.
EKRE:s förre partiledare Mart Helme har sagt att alla bögar borde flytta till Sverige, och att han tvivlar på att allt gick rätt till när Trump förlorade presidentvalet. Efter det senare uttalandet avgick han som inrikesminister. EKRE, som nu leds av sonen Martin Helme, befinner sig för närvarande i opposition och har omkring 24 procent i opinionsundersökningarna, vilket gör det till Estlands näst största parti.
Ett leende ungt par kommer springande mot mig när folkmassan sätter sig i rörelse. Kanske betyder deras leende inget mer än att man blir glad av att hålla i en fackla om kvällen.
Fackeltåget går genom gamla stan. Det består av pappor med barnvagnar, mammor som håller sina döttrar i handen, av folk som befinner sig mitt i livet och inte ser ut på något särskilt sätt. Fackelbärarna väntar tålmodigt när det blir stopp i de trånga gränderna. En kvinna som tittar på tåget börjar sjunga någonting, och de närmaste personerna som passerar henne tar genast upp sången. De båda paraderna har varsitt slagord – och tur är väl det, så att man kan skilja på dem. Under militärparaden ropar man ”Elagu Eesti” (Leve Estland) och under EKRE:s fackeltåg ”Eesti eest” (För Estland).
***
Medan du följer med mig i fackeltåget vill jag, som ett slags kontrapunkt, försöka säga något positivt om nationalismen. Det är alltför lätt att föreställa sig att nationalstaten är riktad mot inre eller yttre fiender, varpå färdigtänkta resonemang om det farliga med vi och dem-tänkande inställer sig av sig själva. Då glömmer man att nationen lika mycket har varit ett integrationsprojekt. Den upplöser gamla fientliga lokala eller regionala identiteter och skapar en människa av ett slag som inte har funnits tidigare: medborgaren.
I Sveriges äldsta bevarade lagtext, Västgötalagen, nedskriven i slutet av 1200-talet, straffades mord på västgötar hårdare än mord på främlingar. De hade inte samma människovärde. Sedan dess har den svenska överheten ägnat ett par hundra år åt att uppfostra oss: ni är inte bara västgötar, skåningar eller svear, ni är framförallt svenskar. Uppfostringsprojektet har lyckats så bra att människor nuförtiden ser kartbokens nationalstater som något självklart, och blir rasande om man försöker ta deras nationer ifrån dem. När folk väl har accepterat att de är medborgare i en nation kan de också använda medborgarskapet för att hävda sina rättigheter. Om vi alla är svenskar, varför har inte alla samma rösträtt, som Heidenstam frågade i dikten ”Medborgarsång”.
***
Två dagar senare fylls Vabaduse väljak för tredje gången. Tallinnborna håller en manifestation till stöd för Ukraina, och efteråt talar massmedierna om rekordsiffror. Uppskattningsvis 30 000 människor har samlats, vilket gör manifestationen till den största folksamlingen sedan demonstrationerna för Estlands självständighet för drygt trettio år sedan. President Alar Karis håller tal bredvid en storbildsskärm som visar vilken webbadress man ska använda om man vill skänka pengar direkt till Ukrainas armé.
Står det 30 000 människor på ett torg förväntar du dig att det ska hända någonting. En folkmassa är som en nedtryckt fjäder: när den får syn på sig själv och blir medveten om sin storlek väcks en känsla av att det måste hända något bara för att så många människor har samlats. Kraften måste förlösas på något sätt, demonstranterna behöver en uppgift. Varje liten handling som ger ett konstruktivt utlopp åt massans samlade förhoppningar är välkommen, även om det bara är att ropa ”Raz, dva, slava Ukraini!” Och sedan? Blir det inte en besvikelse, en antiklimax när folkmassan upplöses utan att något väsentligt har förändrats – och hur skyddar man sig i så fall mot det?
Det är en märklig känsla att tränga sig fram bland så många människor. Du förväntar dig att de ska vara vänligt eller fientligt inställda till dig, men ingen står där för din skull. Kanske kan du få fram ett spontant leende från mannen till höger om din axel om du ropar den fras du lärt dig, ”Slava Ukraini”, men samförståndet är kort, övergående, och vad ska ni prata om sedan? Att ni möts för att ni båda stöder Ukraina betyder inte mer än om ni var två främlingar som trängdes på spårvagnen för att ni måste åka samma sträcka.
Det är en kall och solig dag; mängder av ukrainska flaggor syns tillsammans med hemgjorda plakat mot kriget. Nationalism är en konfliktfylld och kontroversiell känsla. Det kan vara enklare att tillfälligt sympatisera med någon annans. Hur många som lägger till en blågul ukrainsk flagga på sin facebookbild skulle börja snegla misstänksamt om deras granne hängde en blågul svensk flagga från balkongen? Har min granne gått och blivit nazist – eller till och med sverigedemokrat?
I essän ”Notes on Nationalism” från år 1945 skriver George Orwell om ”överförd nationalism” (transferred nationalism). Med det menar han människor som föredrar att romantisera ett annat land istället för det egna – helst ett land som de inte vet alltför mycket om. Samma nationalism som de skulle avsky eller genomskåda hos sina landsmän beundrar de när de möter den som uttryck för ett avlägset folks frihetskamp.
***
Vad ska man egentligen göra med alltihop? Är det med nationalism som med familjer – omöjligt att leva med dem och lika omöjligt att leva utan dem? Jag vill skissera ett svar, om jag får vara fräck nog att använda en biologisk metafor.
Med nationalism är det som med bakterier. När min mamma tog sin sjuksköterskeexamen på 1960-talet var bakterierna människans fiende. Hennes jobb var att utrota dem. De senaste årtiondena har läkarvetenskapens syn på bakterier nyanserats och komplicerats – vi blir sjuka av dem, men vi blir också sjuka utan dem. Total hygien är inte längre målet. Det är mycket klokare att tänka på bakterierna i sjukhus och andra lokaler som ett ekosystem: om vi medvetet odlar ett antal önskvärda bakteriestammar och ser till att de får fäste kommer de själva att hindra de riktigt obehagliga arterna från att kolonisera byggnaden. Godartade bakterier är ett utmärkt skydd mot elakartade bakteriestammar, medan försöken att upprätthålla en totalt steril miljö innebär att man ständigt måste kämpa i motvind mot de bakterier man helst vill undvika.
För egen del är nationell identitet inte något jag brukar bekymra mig för, och du som läser det här är kanske en anywhere, men att förvänta sig att majoriteten ska klara sig någon längre tid helt utan nationell tillhörighet är inte realistiskt. Vill man bekämpa nationalismens avarter finns det klokare strategier än att förklara att varje form av nationalism är tabu. Ett politiskt vakuum som ingen får nämna eller vidröra kommer garanterat att koloniseras av den värsta sortens revanschistiska och självömkande nationalism. Kanske kommer vi alla en dag bli världsmedborgare, som filosofen Diogenes för 2 300 år sedan, men innan dess vore det bättre att odla en positiv nationalism, en nationalism där självkritik ingår som en väsentlig del, och som inte bygger på en förfalskning av den gemensamma historien.
Jag ger resonemanget om bakterierna till en god vän, och han svarar med något som lyfter diskussionen till en högre nivå. Han får mig att förstå att nationalismens problem inte kan lösas inom nationalismens ram. Istället för att man stirrar sig blind på den nationella identiteten och anstränger sig att försöka konstruera en nationalism som bara består av nyttiga och hälsosamma komponenter borde man försöka balansera nationalismen med andra tillhörigheter. Varje människa behöver flera olika identiteter, och behöver framförallt öva upp förmågan att växla mellan dem.
En ensam identitet som måste bära alltför mycket betydelse är oskyddad och ömtålig. Den är helig: den är tvungen att vara det. Om din enda, heliga identitet såras eller hotas – och det kommer förr eller senare att hända – kommer du att reagera med raseri.
Däremot blir ditt liv rikare och mer stabilt om du inte bara är svensk, utan har en rad andra identiteter att växla mellan. Då händer också något annat, som är ännu viktigare: förmågan att växla mellan olika identiteter är en förutsättning för distans, självreflektion och självkritik. Det påminner om att lära sig ett främmande språk, tillägger jag. Lär du dig ett par nya språk får du perspektiv på ditt eget. Ett föremål är inte längre identiskt med det ord som beskriver det: de lossnar från varandra, så att både ord och föremål blir lite mer avlägsna, och samtidigt lite mer sig själva. Begrepp och aktiviteter som uttrycks med ett enda ord på svenska, så att de framstår som en kompakt, närmast osynlig enhet, kan behöva en hel bisats på det främmande språket, vilket gör att deras innebörd vecklas ut som en solfjäder. Eller omvänt. Därför kommer umgänget med främmande språk att förändra ditt tänkande. Det du lär dig är mycket mer än bara ett ordförråd.
***
Efter de tre demonstrationerna har jag fått nog av folkmassor, och smiter in på den övergivna turistfällan Depeche Mode bar. Där är ölen två euro dyrare, och där möter jag ytterligare en sorts massrörelse. Storbildsskärmarna i baren visar livekonserter med en skog av huvuden framför ledargestalterna på scenen.
Vad är det för utbyte som pågår mellan bandet och folkmassan? Det liknar ett foto av ett solkraftverk – en halvcirkel av små speglar som reflekterar solskenet och fokuserar det på en brännande punkt i centrum. Varje spegel är liten, rent av oväsentlig, men mängden speglar gör att det som pågår får en enorm kraft. Arenan kan mycket väl rymma lika många människor som nyss demonstrerade mot kriget i Ukraina. Sångaren går fram till scenkanten och sträcker fram mikrofonen för att fånga upp publikens ljud. De tjuter; det går inte att urskilja några mänskliga ord. Sedan blir det ”Personal Jesus”.
Och slutligen: spårvagnen som tar mig hem är inplastad med reklam för Tallinns EU-center. Den som besöker det utlovas en ”European experience”. Vad är en europeisk erfarenhet? Det är kanske vad de just nu har i Ukraina.
Bild: DALL-E 2
