Poeten Peter Mickwitz är en av det svenska språkets allra mest originella bokskapare. Koncepten som han arbetat inom har tidigare berört poesins ramverk. I Leksikon (2018) ställs en form av dyslektisk ordlista upp på ett roligt sätt, vilken följs av en essä runt att läsa. I Solen går ner det verkar omöjligt (2019) skriver poeten åtta (!?) dikter per dygn i åtta dygn och följer upp de 64 verken med en essä om skapandeprocessen. Om de tidigare koncepten varit tydliga, är konceptet i Mickwitz nya bok Bo i ett hus som ligger i mörkret klurigare att sätta fingret på, men upplägget liknar de två tidigare: först 103 sidor poesi, sedan 36 sidor essä.
Det tankemässiga ursprunget sägs i baksidestexten vara Sannfinländarnas valframgångar i riksdagsvalet 2019, vilket hos poeten utlöste en självrannsakningsprocess. Resultatet återfinns i boken, vars grundläggande idé är tesen att bygga sig ett hus och bo avskild från andra, är en form av ondska. Det är ingen lättuggad tes och i ett land med så få individer per kvadratkilometer som Finland och Sverige blir den nästan anstötlig, vilket är en lovande utgångspunkt.
Poesin i Bo i ett hus som ligger i mörkret har skiftande kvaliteter. Generellt är den berättande och framför allt i de senare delarna får traditionella naturlyriska bilder en framskjutande position. Frasvis uppnår Peter Mickwitz stor precision i sina dikter:
”När sov jag senast?”
är nu samma fråga som
”när var jag vaken senast?”
Ett annat typiskt drag som undergräver känslan av allvar är en ganska stor mängd ordlekar: ”Det är rätt att skjuta det är / rätt och gott att skjuta när / saken är god och rätt är / att skjuta varandra lätt / och rätt och saken är / förstås alltid rätt / och saken kan / förstås alltid lätt/ förstås rätt”.
Den avslutande essän ”Bygga bo, stänga ute” är i min läsning bokens höjdpunkt. Här bearbetas den i förstone lite absurda tesen att ondska kan vara att bygga bo för att därigenom avskilja sig från omgivningen. Peter Mickwitz beskriver intrycket efter valet 2019 som att förpassas till en parallell värld där de grundläggande värderingarna gott och ont har krackelerat, vilket främjar viljan att fysiskt avskilja sig från sina medmänniskor. Ondskan speglas i Kafkas mystiska varelse i novellen Boet, vilken i Mickwitz läsning uppvisar fientliga nationalistiska reflexbeteenden. Varelsen bygger ett rikt bo med mängder av köttreserver som den är rädd att andra varelser ska hitta och plundra, och den bygger upp en paranoid idé om sina fienders vilja att övermanna honom. Han isolerar sig i sin rikedom och vakar över sina tillgångar precis på det som sätt Mickwitz menar är ondskefullt och kanske typiskt för bobyggare.
Även om jag inte heller efter essän riktigt håller med Peter Mickwitz om hans tes har Bo i ett hus som ligger i mörkret varit en omtumlande läsning, och tack vare sin starka logiska bevisföring i essädelen en utmärkt läsupplevelse.
Peter Mickwitz: Bo i ett hus som ligger i mörkret. Förlaget, 2021.
