Ett tappert försök att förstå vad Sverigedemokraterna vill med kulturpolitiken

av Ylva Larsdotter

Ylva Larsdotter försöker förstå Sverigedemokraternas syn på kulturen, medan frågetecknen hopar sig och oron växer.

Sverigedemokraternas Principprogram från år 2019 är nyttig läsning för en vänsterpartist. I synnerhet för en kulturpolitiskt intresserad vänsterpartist. Det är i princip raka motsatsen till en progressiv, humanistisk, generös och inkluderande kulturpolitik som bygger på mångfald, frihet och mänskliga rättigheter. För en klassmedveten kulturintresserad socialist, feminist och antirasist ter det sig självklart att kulturen ska vara obunden. Konsten ska få verka fritt. Att den varken underkastas censur, ideologier eller kommersialism.

För kulturarbetare och deras organisationer är en huvudparoll att politiker ska hålla en armlängds avstånd till kulturen. Dock är det just armlängden som hela tiden krymper med SD:s politik.

Sverigedemokraterna är ett parti som tar kulturpolitiken på största allvar. Partiets nationalistiska, socialkonservativa ideologi utgår från kulturella snarare än ekonomiska konfliktlinjer. Därmed blir kulturpolitiken helt central inom politiken. Jag är djupt oroad över dessa förskjutningar av dels språket, dels handlingarna. Det kommer inte som en bomb utan smygande. Förbjud ett konstverk här, ifrågasätt ett folkbiblioteks programutbud där, justera en kommuns flaggpolicy så att Regnbågsflaggan förbjuds, dra in möjligheten till bibliotekslån för den som saknar svenskt medborgarskap.

Svensk kultur är svensk kultur…?

Vad vill de då?  Nationen Sverige är själva fundamentet varpå allting vilar och utgår ifrån, enligt deras partiprogram. Utan ett Sverige skulle de famla runt helt vilsna i världen.

Natur och kultur är två sidor av samma mynt. Svensk kultur är svensk kultur när den blivit svensk kultur, säger SD:s kulturpolitiska talesperson Emil Aronsson vagt till den borgerliga tankesmedjan Timbro. Det kan inte bli luddigare. Samtidigt slår SD hårt mot vad de kallar ”kulturimperialism” och ”kulturrelativism”. Det svenska kulturarvet ska till varje pris lyftas, stärkas och försvaras mot den hotande omvärlden. Det är därför milt sagt inkonsekvent att man glatt ger rockfestivalen Swedish Rock extra medel. Borde inte festivalen då också byta namn till Sverige rockar, för att värna och skydda det svenska språket mot den anglosaxiska språkimperialismen. För att nu ta ett exempel.

Jag lyssnar på SD:s representant i Uppsala kommuns kulturnämnd och undrar om jag befinner mig sjuttio år tillbaka i tiden. När Röda Korset ska beviljas kommunalt stöd för sitt arbete med ensamkommande från Afganistan avslår han förslaget med hänvisning till ”avsaknad av hemortsrätt”. Till lokalen där människorättsorganisationen ”Ingen människa är illegal” hyr in sig vill han helt strypa det kommunala stödet med hänvisning att IMÄI är en ”extremistisk organisation”, och så vidare och så vidare. Nu får ju inte SD majoritetstöd i just Uppsala, men i andra kommuner runt om i Sverige vinner de gehör. Jimmie for statsminister liksom och dessa män som gått livets hårda skola vill flytta till Sölvesborg där SD, KD, och M styr och ställer (till det).

Historieglömska och barriärer

Jag undrar igen om Sverigedemokraterna är så historieglömska att de väljer att glömma att det område som kallas Sverige, såsom det ser ut idag, är en ny konstruktion. Fram till 1809 var Sverige och Finland ett och samma land. 1905 upplöstes unionen med Norge. 

Hur ser en annan värld ut för en så kallad Sverigevän?  Min vän från Syrien lärde sig stava Sverige enligt den klassiska ramsan:” Sven Vågar Ej Ro I Grannens Eka”. Fråga mig inte hur hon snappat upp den. Inte vill vi ha ett samhälle där vi inte vågar ro i grannens eka.

Det vill Sverigedemokraterna. De talar vitt och brett om enande, nationen, lojalitet men slår kilar, bygger barriärer, blåser på rasism och klasshat. Ju mer inblick jag får i Sverigedemokraternas politik, och i synnerhet kulturpolitik, och hur de jobbar, desto mer och fullständigt otidsenliga blir de.

Bakom fagert tal om kulturarvet ryms en agenda om att söka något slags äktsvensk ursprunglig essens, som helt saknar förankring i den verkliga kulturhistorien. Ingen av oss har ju uppstått som en förtätning av dimman, utan ända sedan isen smälte har flöden, resor, handel, kulturutbyten varit en förutsättning för det vi idag kallar Sverige.

Jag kan på riktigt inte förstå denna rädsla och oro för att det ska gå förlorat eller försvinna. Svenskt kulturarv ska bevaras, det framkommer med all tydlighet i deras kulturpolitik, men samtidigt blir det aldrig klart vad som avses. Svensk kultur är svensk kultur då den blivit folkligt förankrad. Frågetecknen radar upp sig.

Kultur är mångkultur

Det blir till slut en salig röra av principprogrammets kulturpolitik. Kulturarv, vissa kulturers förträfflighet och så en kritik av könsstympning. Summasummarum. Jag gör ett tappert försök att förstå. Konsten ska vara fri på Sverigedemokratiskt vis. För en vänsterpartist är det ytterst paradoxalt. För oss handlar det snarare om att kulturen ska fortsätta att vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft med yttrandefriheten som grund.

Alla – var och en av oss – ska ha möjlighet utifrån sina behov, förutsättningar och drömmar att delta i kulturlivet, både som skapare och som åskådare. Det ger ett dynamiskt, mångfacetterat samhälle där vi ser och möter världen med nya ögon, berikas och berikar, såsom det alltid varit.

Med en nationalistisk kulturpolitik får vi en enfaldig och ensidig världsbild och berättelse. Å ena sidan den folkliga, festliga, strömlinjeformade och å andra sidan den konservativa, högkulturella, bevarande, nostalgiskt tillbakablickande mot ett ”förr i tiden”, som aldrig funnits, mer än på nån nationalromantisk tavla.

Kultur – vilken form den än tar – knyter samman, förenar människor från igår och idag. Kultur ska vara tillgänglig och för alla. Inte bara för redan initierade, de med pengar på kontot, de med högt kulturellt kapital. Kulturen är vi alla på denna jord just nu. De som går gått före oss och de som kommer efter. Kultur är en blomsterkrans över en hijab på midsommarafton då vi dansar till Små grodorna. Det kan vara att lösa Melodikrysset med en kopp kaffe en lördagmorgon. Det kan vara graffitikonst på en betongvägg i Husby. Eller något helt annat. Vi har alltid  utvecklats i möten mellan människor och kulturer.

Notate Bene! Viktigt att inte glömma bort! Kulturen finns först och främst för sin egen skull. För att människor kan och vill skapa bortom tid, rum och gränser. Med Gunnar Ekelöfs ord: ”Jag är en främling i detta land //men detta land är ingen främling i mig!//Jag är inte hemma i detta land //men detta land beter sig som hemma i mig!”

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.