– Jag begav mig till Sverige för att kunna skriva litteratur på det förbjudna språket – kurdiska, säger den svensk-kurdiska författaren och översättaren Firat Cewerî, som just nu är aktuell med en översättning av Edith Södergrans diktsamling Landet som icke är.
Firat Cewerî föddes och växte upp i provinsen Mardin, ett kosmopolitiskt och mångkulturellt område i sydöstra Turkiet. Cewerî, som alltsedan tonåren drömt om att bli författare läste på turkiska men skrev på kurdiska – men att skriva på kurdiska var, med hans egna ord, som att leka med elden. I början av år 1980, när det blev alltmer uppenbart att militären var på väg att genomföra en kupp, memorerade den unga Cewerî alla dikter han dittills skrivit och beslutade sig för att lämna landet och bege sig till Sverige. Samma år kom militären till makten.
– Jag begav mig till Sverige för att kunna skriva litteratur på det förbjudna språket – kurdiska.
Vad betyder din kurdiska identitet för dig?
– Om inte inte kurderna hade befunnit sig i en sådan helvetisk situation och ifall inte det kurdiska språket och den kurdiska identiteten varit förbjudna och kurderna förtryckts, förflyttats och gång på gång drabbats av folkmord, så hade den kurdiska identiteten nog inte spelat en så stor roll för mig. Jag tänker ju alltid på min mor, som förde över ett förbjudet språk till mig, men som aldrig har kunnat läsa det jag skrivit. För hennes generation var situationen ännu värre.
När och hur började du skriva? Var det självklart för dig ända från början att du skulle skriva på kurdiska?
– När jag kom upp i tonåren lärde jag mig det arabiska alfabetet och kom över en bok på kurdiska som var skriven på vers och handlade om profeten Mohammeds liv. Några år senare blev jag kommunist. Vi läste mest marxistisk litteratur men jag började också läsa de franska och ryska klassikerna. Och jag läste förstås mycket poesi. Majakovskij var min favoritpoet. Federico García Lorca, Pablo Neruda och Nazim Hikmet var också några av mina favoriter. Allt jag läste var på turkiska. Kurdiskan var förbjuden och sedan den turkiska republiken bildades 1923, hade inte en enda bok på kurdiska kommit ut i Turkiet. 1987 kom jag över en diktsamling på kurdiska skriven av poeten Cegerxwin, som ursprungligen var från den turkiska delen av Kurdistan men som levde i exil i Syrien. Den diktsamlingen inspirerade mig till att börja skriva på kurdiska och sedan läste jag högt för mina vänner som inte trodde sina öron. Att skriva på kurdiska var ett politiskt ställningstagande för mig. Men samtidigt slutade jag med partipolitiken redan i tjugoårsåldern och rörde mig enbart i litteraturens värld.
Exilen och Sverige
Hur kom det sig att du begav dig just till Sverige?
– Redan innan jag lämnade mitt gamla hemland och gav mig i väg, var mitt mål att jag skulle till Sverige. Namnet Sverige hörde jag första gången av Musa Anter, en legendarisk kurdisk intellektuell som senare mördades vid 75 års ålder i staden Diyarbakir 1992. På sjuttiotalet hade Musa Anter skrivit en dikt på kurdiska och därför ville man lyncha och avrätta honom. Så när han hörde att jag skrev poesi på kurdiska blev han mycket orolig för vad som skulle hända mig. När jag sade att jag ville lämna landet och bege till en plats där jag kunde skriva utan att bli arresterad, torterad eller avrättad nämnde han genast Sverige.
– Det första jag gjorde när jag kom till Sverige var att jag skaffade mig en skrivmaskin och skrev ner alla dikter som jag hade smugglat ut ur landet genom att memorera dem. Men när jag satt instängd i mitt rum och skrev trodde jag att vartenda ljud och varenda röst som hördes utifrån kom från polisrazzior. Det tog flera år innan jag lyckades befria mig från dessa tvångstankar. Att skriva var för mig också ett slags bearbetning, litteraturen blev en tröst. Jag skrev dag och natt, hela tiden; på bussen, på tåget, på caféer. Med tiden började jag läsa mindre litteratur på turkiska och mera på svenska. Jag läste hela tiden: Strindberg, Selma Lagerlöf, Hjalmar Söderberg, Vilhelm Moberg, Pär Lagerkvist. Men jag envisades med att skriva på kurdiska. Jag lämnade poesin och skrev noveller, och sedan klev jag in i romanvärlden. Om jag inte hade kommit till Sverige, så hade jag sannolikt inte gjort så mycket för litteraturen och för det kurdiska språket. Sverige har gett mig mitt språk och min identitet. Det är tack vare Sverige som jag nu har skrivit och översatt ett fyrtiotal böcker.
Nûdem – en samlingsplats
Firat Cewerî har skrivit ett flertal romaner, som också har översatts till turkiska och fått stor uppmärksamhet i turkiska medier. Hans noveller och romaner har översatts till flera språk och adapterats för film och teater. Fram till mitten av 1990-talet var det förbjudet att ge ut kurdiska böcker i Turkiet, så Cewerî startade ett förlag i Sverige där han kunde ge ut både sina egna och andra kurdiska författares verk. Senare blev situationen för den kurdiska litteraturen i Turkiet en aning bättre.*
– Sedan tio år tillbaka kommer alla mina böcker ut i Turkiet. Mina kurdiska böcker kommer ut på ett kurdiskt förlag och de turkiska på ett turkiskt. Numera finns det ett tiotal kurdiska förlag som ger ut kurdisk litteratur och det finns också en och annan litteraturtidskrift.
År 1992 grundade Cewerî den kurdiska kulturtidskriften Nûdem, som snabbt blev en viktig samlingsplats för exilkurder i hela världen.
– Mellan 1980 och 1990 läste jag många litterära tidskrifter. Jag prenumererade på ett stort antal svenska, finlandssvenska och turkiska tidskrifter – till och med på några franska, fast jag inte kunde någon franska. Men det fanns ingen tidskrift på kurdiska som ägnade sig åt litteratur och kultur. Genom att jag hade börjat skriva vid rätt unga år kände alla kurder som sysslade med litteratur mig. Jag ville ge ut en partipolitiskt obunden tidskrift som skulle samla alla kurdiska författare i Europa, USA, Australien och Mellanöstern under samma paraply. Jag döpte tidskriften till Nûdem, som betyder Ny tid. Ny tid är på kurdiska Dema nû. Dem betyder tid och nû betyder ny, men jag vände på det och så blev det Nûdem. Tidskriften kom ut i tio år, mellan 1992 och 2001. Varje nummer var cirka 200 sidor tjockt och fyllt med kurdiska originaltexter; poesi, noveller, intervjuer, bokrecensioner, konstkritik, essäer. I varje nummer presenterade vi också någon eller några svenska författare. I början var kurderna litet skeptiska, men efter några år blev tidskriften för många nästan som en helig bok. En hel generation författare växte upp med Nûdem och i dag heter hundratals kurdiska flickor Nûdem. När jag tänker på det blir jag förstås oerhört glad.
Plågornas furste
Vid sidan av sitt eget författarskap har Cewerî hunnit översätta ett stort antal verk av bland annat Yaşar Kemal, Anton Tjechov, Fjodor Dostojevskij, Steinbeck, Astrid Lindgren, Henning Mankell och nu senast poesi av Gunnar Ekelöf och Edith Södergran.
– Böcker som jag läser och tycker om vill jag att också ska finnas på kurdiska. Jag skulle egentligen vilja översätta hela världslitteraturen till kurdiska. Södergran och Ekelöf översatte jag redan för cirka tjugofem år sedan. Jag översatte då bara enstaka dikter av dem och av Karin Boye, som jag publicerade med korta presentationer i Nûdem, men det var min dröm att en gång översätta en hel diktsamling av var och en. Så nu återstår ännu att översätta Boye.
Din översättning av Ekelöfs Dīwān över fursten av Emgión utkom i slutet av förra året och firades med en utgivningsfest på svenska konsulatet i Istanbul. Kan du berätta något om ditt arbete med Ekelöfs dikter och dina tankar kring innehållet i Dīwān?
– När jag i mitten av nittiotalet av en slump översatte Ekelöfs dikt ”Bödel” till kurdiska och publicerade den i Nûdem fick jag oerhört starka reaktioner från läsarna. De undrade hur en svensk poet kunde skriva så gripande om bödlar och tortyr. Jag undrade också själv hur Ekelöf kunde skriva så djupt om ett sådant ämne, så noggrant beskriva de torterades känslor inför sina bödlar. Så jag ville lära mig mer om denna svenska poet som velat fly från den svenska tryggheten och bege sig till kurdisk mark; dock utan att finna ro där. ”Bödel” blev för mig en ledsagare in i hans värld; jag ville förstå varför han led så mycket av inre smärta. Ju mer jag rörde mig i hans personliga och poetiska värld, desto mer kände jag samhörighet med honom.
– När jag sedan läste Dīwān över fursten av Emgión så blev jag helt och hållet ett med honom. Dīwān är kanske Ekelöfs mest kända och betydelsefulla verk. Det handlar om en kurdisk furste, en furste som inte förekommer i historieböckerna, men som Ekelöf har skapat för att dra uppmärksamhet till kurdernas kamp och lidande. Enligt Ekelöf kan Emgión betyda många saker, medan fursten är namnlös. Fursten är möjligen Ekelöf själv som via den kurdiske fursten vill framställa sina egna plågor. Han skrev detta verk i Istanbul och hans diktade furste, bördig från staden Van och av yezidisk härkomst, hade utsatts för tortyr av bysantinska bödlar i Konstantinopel.
Mod och kamp
Nu då din översättning av Landet som icke är utkommer, så är det en tjugofem år gammal dröm som går i uppfyllelse. När vi träffades i Visby sade du att du tyckte att Edith Södergrans dikter kändes väldigt moderna.
– Min första kontakt med Edith Södergran var när jag för 25 år sedan översatte hennes dikt ”Tre systrar” för Nûdem. Jag skrev då också en kort presentation av henne och av den finlandssvenska litteraturen. När jag fördjupade mig i Södergrans poetiska värld blev jag mycket tagen av hennes mod, kamp och hennes förmåga att utrycka sig lyriskt. Både tematiken och stilen i hennes poesi känns så moderna. Hon är kvinna, hon talar till både kvinnor och män och hon strävar efter respekt och jämlikhet mellan könen. Vissa av hennes dikter fick mig att tänka på de kurdiska kvinnor som med oerhört mod kämpade mot den terroristiska islamistiska organisationen IS. Jag tyckte nästan att jag hörde dem läsa högt ur Södergrans poesi:
Sköna systrar, kommen högt upp på de starkaste klipporna,
vi äro alla krigarinnor, hjältinnor, ryttarinnor,
oskuldsögon, himmelspannor, rosenlarver,
tunga bränningar och förflugna fåglar,
vi äro de minst väntade och de djupast röda,
tigerfläckar, spända strängar, stjärnor utan svindel.**
– När det gällde titeln Landet som icke är tyckte jag att den passade så bra till den kurdiska utgåvan. Den före detta svenske diplomaten Ingmar Karlsson har också skrivit en bok med samma titel. Karlssons bok handlar om Kurdistan och Kurdistan är – åtminstone för Turkiet, Syrien, Irak och Iran – landet som icke är. Men kanske kommer Södergrans Landet som icke är någon gång att bli mitt land som är. N
Text My Lindelöf
Foto Dilam Bozyel
