Carita Nyström – en arbetshäst i feminismens och ordets tjänst

av Janne Wass

Vi nåddes under veckoslutet av att Ny Tids långvariga medarbetare, författaren och kulturjournalisten Carita Nyström, gått bort. Personer som stod Nyström nära bekräftar för Ny Tid att hon dog under lördagen vid Vasa Centralsjukhus efter en längre tids sjukdom.

Dagen innan Nyström dog publicerades hennes sista teaterrecension i Ny Tid. Nyström var kolumnist och recensent för Ny Tid i många årtionden – hennes första texter torde ha publicerats i tidningen i början av 70-talet, och under de senaste åren koncentrerade hon sig på att bevaka det finlandssvenska i teaterfältet i Vasa. Som recensent såg Nyström gärna det positiva framom det negativa i pjäserna hon skrev om, och var noga med att så jämlikt som möjligt lyfta fram alla som var värda en eloge – även om det i sanningens namn inbland lämnade ganska lite utrymme för djupare analyser av verken. Nyström var en av de recensenter som aldrig var intresserad av att briljera med sin kunskap eller raljera med välformulerade pikar. I sin kritik var hon alltid konstruktiv och förlåtande, och tycktes anse att uppmuntran är bättre än skäll.

Men hennes medverkan i Ny Tid var ändå främst ett sidospår i ett långt och förtjänstfullt värv i ordets, bildningens och feminismens tjänst. Carita Nyström var en av centralfigurerna för den vänsterintellektuella feministiska vågen i Svenskfinland på 1970-talet, även om hon i historieskrivningen överskuggats av personer som Harriet Clayhills, Birgitta Boucht och Märta Tikkanen.

Nyström äntrade scenen 1974 tillsammans med Boucht då de båda anställdes vid DFFF:s bildningsorganisation Folkets Bildningsförbund, då de efterträdde den smått legendariske studierektorn Harri Edgren. Man ska minnas att vid denna tid var FBF, till skillnad från i dag, en utpräglat socialistisk bildningsorganisation, nära knuten till Finlands kommunistiska parti. Trots att både Boucht och Nyström var fullt vuxna och erfarna 34-åringar då de inledde sitt värv på FBF, omtalades de ofta med det något nedsättande epitetet “flickorna” – men gjorde ett storjobb med att förnya organisationen. Lars D. Eriksson, senare ordförande för FBF skriver sålunda på förbundets webbsida: “De kom in i verksamheten som förnyare och inte som traditionsbärare. Och de ville vara förnyare. De fick till stånd en betydligt mera jordnära och konkret verksamhet än sin föregångare, som hellre var föredragshållare än verksamhetsledare. Men de hade ett fel. De var feminister och förespråkare för kvinnornas rättigheter och intressen. De såg inte jämlikhetsfrågorna endast som frågor om ojämlikhet i klassamhället utan också som frågor om jämlikhet mellan könen. Det betydde att bärarna av rörelsens politiska traditioner hade uppenbara samarbetssvårigheter med dem. Det brydde sig Bitte och Carita inte så värst mycket om, men i längden blev förhållandet mellan dem som formellt styrde och dem som i verkligheten gjorde arbetet alltför påfrestande, uppenbarligen för båda parter.” FBF och Ny Tid hade under denna tid sina kontor vägg-i-vägg, så umgänget och samarbetet mellan de båda var stort, och utan tvivel påverkade Nyströms och Bouchts aktivism också innehållet i tidningen – många av de för partigarnityret “problematiska” feministerna medverkade under 70-talet i tidningen, som Mariella Lindén påpekar i en artikel i tidningen 2007.

1975 gav Nyström tillsammans med Boucht ut den banbrytande boken Denna värld är vår. Handbok i systerskap, på FBF:s eget bokförlag Boklaget. Boken var en unik företeelse inte bara i Svenskfinland, utan i landet i stort, i och med att det första finländska verket som introducerade den moderna  kvinnorörelsen och skissade handlingsprogram för feminismen. I Uppslagsverket Finland skriver Gustaf Widén: “Kvinnokraft är även det bärande temat i hennes diktsamlingar Ur moderlivet (1978) och Återväxt (1982), medan Galningen i trädgården (1996) är en samling berättelser om yttre och inre resor. Porträtt av litterära valfrändskaper tecknas ömsint i essäsamlingen Att öppna en bok (1999), medan Brev från en by i Europa (2001) öppnar vida globala vyer ur ett österbottniskt landsbygdsperspektiv.”.

Att räkna upp alla de värv Carita Nyström utfört och alla de stolar hon suttit på kräver en mer insatt skribent än undertecknad. Språket var ändå ett ämne som alltid låg henne nära. Hon studerade svensk litteratur och nordisk filologi vid Helsingfors universitet och avlade fil.kand-examen 1968. Hon var bland annat en av pionjärerna för ordkonst i Finland, vilket hon själv beskriver i en kolumn i Ny Tid 2014: “För många år sedan initierade jag ett projekt i Korsnäs kyrkobys lågstadium, ‘I tecknens och ordens rike’. Min avsikt var att ge eleverna en ”handgriplig” upplevelse av vad språk är. De fick till exempel göra bokstäver med kroppen, vilket blev mycket uppskattat. Den projektdelen hette ‘Språket börjar i kroppen’. Sedan provade de på kilskrift, där eleverna med särskilt formade pinnar fick trycka in sitt meddelande i mjuka lertavlor. En kreativ lärare bad dem sedan skriva ner i vårt alfabet vad de meddelat. Det blev fantastiska historier.”. Tillsammans med Boucht började hon också inom ramen för FBF att på 1970-talet organisera de första så kallade skrivarkurserna i Finland, och lade därmed grunden för en tradition som under de senaste åren nått en ny blomstring – i en intervju för Hufvudstadsbladet i maj uppgav Författareföreningens ordförande Peter Sandström skrivarkurserna som en av drivkrafterna för den finlandssvenska litteraturen. 1984 grundade Nyström tillsammans med maken Erik Ågren bokförlaget Hantverk.

Nyströms aktivism sträckte sig också till många andra arenor än feminismens. Hon var aktiv inom freds- och Vietnamrörelsen, och gjorde under några år på 80-talet också Fredsposten, igen tillsammans med Birgitta Boucht. Hon var också till viss del aktiv i den så kallade Novemberrörelsen, som inleddes som en rörelse för de utstöttas och hemlösas väl, på initiativ av bland annat Claes Andersson, i slutet av 1960-talet, vilket hon beskriver i sin bok Sju berättelser från sextiotalet (2009). 1991–1993 var hon länskonstnär i Vasa län.

Det ovanstående är en flyktig skiss över en oerhört mångsidig författare och aktivist, skriven av en som är alldeles för dåligt insatt i Carita Nyströms liv för att ge en heltäckande bild av denna arbetshäst i ordets, språkets, feminismens och fredens tjänst.

Ny Tid sörjer en långvarig medarbetare.

Fotografier ovan från Ny Tids arkiv. 

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.