Etikettarkiv: Italien

EU:s sista öppna gräns sluts

Med Maltadeklarationen är Italien på god väg att tillsammans med resten av EU slutgiltigt stänga gränsen mot Medelhavet. Det har lett till en rush av flyktingar som äntrat båtar i Libyen – och smugglarna skor sig på att sälja intet ont anande arbetssökande till ett liv på flykt.

Sommaren innebär vanligtvis högsäsong för människosmugglarna på Medelhavet. I år har ändå antalet båtar som avgår från Libyen mot Italien ökat redan under årets första månader. Troligtvis är de påskyndade av att både Italien och EU har ingått överenskommelser med Libyen om att stoppa migranterna redan vid Libyens kust. Trots stora räddningsaktioner fortsätter människor drunkna på Medelhavet varje dag.

– Det råder inte en flyktingkris i Europa. Under rekordåret 2015 tog vi emot en miljon flyktingar, vilket bör sättas i relation till en befolkning på 750 miljoner. Problemet är att nästan alla som anländer till Europa kommer via Medelhavet och anländer till några få italienska kuststäder, säger forskaren Jonathan Chaloff vid en presskonferens i Rom.

Mot bakgrund av detta valde Italien i början av sommaren att arrangera toppmötet mellan världens sju rikaste länder, G7 på Sicilien. Det är nämligen till Sicilien som majoriteten av de invandrare som lyckas överleva resan från Libyen till Europa anländer. Trots att rapporterna om dödsfall på Medelhavet fortsätter avlösa varandra, anser Italien sig ha svårt att få gehör från resten av världen i sina försök att diskutera djupgående lösningar.

Pengarna i brunnen

Tillsammans med Grekland är Italien det land i Europa som har tagit emot flest asylsökande de senaste åren. Italien är också det land som har räddat flest liv på Medelhavet och som ännu inte, till skillnad från många av grannländerna, har stängt sina gränser, men som nu, tillsammans med resten av Europa, är på god väg att göra det.

Efter desperata försök att få de övriga EU-länderna att ta ansvar för flyktingarna som landstiger i Italien har regeringen gett upp och förhandlar nu med Libyen om att stoppa flyktingarna innan de lämnar landet. Det har resulterat i en överenskommelse, den så kallade Maltadeklarationen, som syftar till att ta kontroll över EU:s yttre gränser.

I praktiken innebär Maltdeklarationen bland annat att EU ska ge 200 miljoner euro till en av två existerande regeringar i Libyen, premiärminister Fayez al-Sarrajs FN-stödda regering i Tripoli. Pengarna ska i första hand gå till den libyska kustbevakningen för att förhindra flyktingar att ta sig till Europa via Medelhavet, samt till att stoppa migranter vid de södra landsgränserna.

Samtidigt visar de rapporter som kommer inifrån Libyen att situationen i landet är fullständigt kaotisk och att migranterna hålls inlåsta, misshandlas och tvingas till tvångsarbete. Den Internationella organisationen för migration (IOM) rapporterar om att situationen har förvärrats ytterligare de senaste månaderna och att det nu pågår öppen slavhandel i Libyen.

– Det är ett brott mot internationell rätt att avvisa en flykting som riskerar att utsättas för våld vid ett återvändande, säger Loretta Bondi på organisationen Be Free i Rom.

Hon menar att det är högst oroväckande att det finns planer på att hindra människor från att lämna Libyen.

Snikna smugglare

Uppifrån ner: Bianca Pomeranzi, Flavio Di Giacomo, Loretta Bondi.

Flavio Di Giacomo är talesperson för IOM i Rom. Han menar att även om organisationen i princip stödjer Maltadeklarationen råder det en gråzon i internationell rätt.

– Många av dem som tar sig till Libyen från andra delar av Afrika gör det för att leta efter arbete. De är enligt internationell rätt inte flyktingar, och har därför inte rätt till internationellt skydd. De är så kallade ekonomiska migranter. Men även om de lämnade hemlandet på grund av ekonomisk nöd, så blir de utsatta för våld i Libyen och tvingas fly därifrån, varför många tar sin tillflykt till Europa. I praktiken blir därför skillnaden mellan ekonomiska migranter och flyktingar med rätt till skydd mycket luddig, säger han.

Störst tvivel känner IOM ändå inför det faktum att det faktiskt inte finns någon egentlig motpart i Libyen för EU att förhandla och komma överens med. Sedan Muammar Gaddafi störtades 2011 råder politiskt kaos. Landet styrs av två regeringar och en lång rad milisgrupper som var och en kontrollerar en bit av territoriet och delar av gränserna. Gränserna mellan smugglare, milisgrupper och regeringen är mycket lösa.

Smugglarna, menar Di Giacomo, utnyttjar den våldsamma situationen för att rekrytera unga män och kvinnor till båtarna som ger sig ut på Medelhavet. Många har, enligt honom, inte haft för avsikt att resa vidare till Europa utan har sökt sig till Libyen, som historiskt har varit en plats dit man reser för att hitta arbete.

Migrant mot sin vilja

Några av dem som har klarat den riskfyllda resan över Medelhavet står i dag och målar muralmålningar vid en vägg i en småstad i den italienska bergskedjan Apenninerna i centrala Italien.

De kommer från Gambia, Nigeria och Senegal och vittnar om hur de har tvingats lämna sina hemländer på grund av fattigdom, konflikter och i vissa fall politiskt våld. Om hur de har tagit sig från ett land till ett annat i jakt på en tillfällig plats att leva på. Deras berättelser skiljer sig på en punkt avsevärt från deras landsmäns historier från ett par år tidigare. Då vittnade de flesta om att de bar på ett hopp om att ta sig till Europa, men de här killarna har, enligt egen utsago, aldrig tänkt tanken.

Ändå har deras olika historier förvånansvärt likartade förlopp. De reser från land till land i jakt på arbete och hamnar alla till slut i Libyen. De berättar om hur detta land i sönderfall – med sina två rivaliserande regeringar – är som en magnet som suger åt sig de flyende, de utsatta och de äventyrslystna.

De berättar om hur de arbetat i Libyen, ständigt rädda för att utsättas för våld, ibland inlåsta, ofta utan att få betalt. Vare sig de velat eller inte, har de efter en tid transporterats till kusten och satts i kontakt med människosmugglare som har tagit dem över havet. Utan att de själva har bett om det.

Utnyttjas för sexhandel

I takt med att EU nu utbildar den libyska kustbevakningen, uppmanar de libyska människosmugglarna allt fler ungdomar från bland annat Bangladesh, Nigeria och Guinea, som befinner sig i landet att skynda sig iväg innan även denna återstående väg till Europa stängs.

– Förutom att situationen i Libyen har förvärrats och är farligare än någonsin, så är det troligt att det avtal som förhandlats fram mellan EU och Libyen också spelar en roll, eftersom risken att vägen stryps är överhängande, vilket får fler att skynda på att komma iväg, säger Di Giacomo.

Många råkar i skuld hos människosmugglarna, vars nätverk sträcker sig över nationsgränser och kontinenter. Det kanske mest synliga exemplet på detta är den explosionsartade ökningen av antalet nigerianska kvinnor som kommer till Europa. Unga fattiga kvinnor lockas under falska förespeglingar till Europa, och ser sina drömmar grusas när de köps och säljs flera gånger på vägen, för att sedan utnyttjas för prostitution på gatorna i Europa företrädelsevis i Italien.

Förra året omkom rekordmånga, över femtusen personer, när de försökte ta sig över Medelhavet. Siffrorna är fortsatt höga under 2017. Antalet flyktingar i Libyen beräknas vara mellan 300 000 och 700 000.

Men det räcker inte att rädda migranter ur Medelhavet om de inte har en säker plats att uppehålla sig på i Libyen. Det måste finnas platser som erbjuder skydd, annars riskerar de att återigen bli offer för våld och tortyr, säger Di Giacomo.

Möts av stängda gränser

EU:s gränsbevakningsorgan Frontex visar i en intern rapport att det politiska och humanitära läget i Libyen förvärras. Flera av landets milisgrupper kontrollerar olika flyktingläger och tjänar pengar på att smuggla flyktingar.

Bianca Pomeranzi, feministisk biståndsexpert som fram tills 2016 satt i FN:s kommitté för kvinnokonventionen (CEDAW), kommenterar EU:s pågående flyktingpolitik så här:

– För Italien och Europa gäller i dag endast säkerhetsargumentet (att Europa behöver skyddas med stängda gränser, red. anm.).

Hon menar att det är tydligt att Europa försöker skjuta ifrån sig de utmaningar som flyktingsituationen innebär.

– Personligen är jag, som feminist, emot att Europa bygger murar, eftersom jag tror att de kommer att drabba framför allt migrantkvinnor, som redan i dag är osynliggjorda.

Till G7-mötet på Sicilien hade Italien bjudit in flera afrikanska ledare med avsikt att fördjupa diskussionen om migration i ett globalt perspektiv. Men migrationsfrågan hamnade i skymundan, eftersom både terrorism och handel stod högre på agendan.

Text & foto: Christin Sandberg

Farligt spel i månförmörkelsens tecken

En italiensk film är en sällsynt gäst på våra biografer. Ironiskt nog betyder Perfetti sconosciuti totala främlingar, men Paolo Genoveses opus handlar om sju gamla vänner. Känner de verkligen varandra så väl?

En kväll samlas de hos plastikkirurgen Rocco (Marco Giallini) och hans fru Eva (Kasia Smutniak) som jobbar som psykoterapeut. Först anländer den mustaschprydde taxikusken Cosimo (Edoardo Leo) och hans söta sambo (Alba Rohrwacher) som undrar om det dyra biodynamiska vin hon köpt kommer att falla värdparet i smaken. Snart får hon annat att oroa sig för. Den eleganta Carlotta (Anna Foglietta) gör entré med sin sammanbitne make (Valerio Mastandrea). Sist anländer den mullige Peppe (Giuseppe Battiston) – till allas besvikelse utan sin nya, okända flickvän.   

Under middagen föreslår värdinnan en säregen lek: de lägger sina telefoner på bordet och låter alla läsa de sms som kommer in samt lyssna på eventuella telefonsamtal.

Snart får kvällen en dramatisk vändning: hemligheter och lögner avslöjas på löpande band, minst ett äktenskap går i kras, minst en person kommer ut ur garderoben, det ena parets tonårsdotter (Benedetta Porcaroli) fattar ett avgörande beslut.

Mobiltelefonen är den moderna människans ”svarta låda”, där finns hela hennes liv. Vad får sällskapet att ge sig in i leken? Tristess? I kulissen spökar Luis Buñuel med Borgarklassens diskreta charm. Ändå ryms här både värme och smärta. Manuset är väl inarbetat, med sex kockar runt grytan. Ofta verkar skådespelarna improvisera.

I denna pratglada film finns varken bovar eller hjältar. Det italienska temperamentet samsas med Dogma-estetiken. Precis som Roman Polanskis Carnage utspelas detta kammarspel på samma ställe, i vardagsrummet. Bara under korta tider visas karaktärerna i badrummet, i köket, i bilen eller i var sitt hem. Ibland går de ut på balkongen för att ta en titt på månförmörkelsen – som beundras även av ett gammalt par i huset mittemot, en symbol för ouppnåelig lycka.

Tempot är något haltande, Gloria Gaynor hörs lite väl ofta med I Will Survive, men finalen tar tittaren på sängen. Den allra sista rutan dröjer sig kvar på näthinnan. Då man lämnar salongen försöker man spola filmen baklänges i sin hjärna.

Zinaida Lindén

Perfetti sconosciuti. Italien, 2016. Regi: Paolo Genovese. Manus: Paolo Genovese, Filippo Bologna, Paola Mammini med flera. Foto: Fabrizio Lucci. I rollerna: Giuseppe Battiston, Anna Foglietta, Marco Giallini, Edoardo Leo, Valerio Mastandrea, Alba Rohrwacher, Kasia Smutniak, Benedetta Porcaroli.

Ferrante och vår ojämlika tid

Göran Greider
Göran Greider.
Jag tror inte att det är en slump att en av västvärldens största romansuccéer på senare år är Elena Ferrantes Neapelsvit. När jag läste de tre första delarna var det som om en virvelvind av känslor grep tag i mig. Jag har i olika recensioner hävdat att sättet hon berättar på i grunden är melodramatiskt. ”Melodram” är knappast ett ord med hög status i romantraditionen eftersom det förknippas med tårdrypande historier om hjältar och hjältinnor. Men det mest utmärkande i melodramen är i själva verket något helt annat: att de lägsta skikten i samhället träder i direkt kontakt med de översta.

Hos Charles Dickens återfinns det melodramatiska: Oliver Twist växer upp på fattighuset, hamnar hos kriminella, men tas till slut hand om av en välbeställd familj och får till och med veta att han ska ärva en stor förmögenhet. De understa rör vid de översta. Eller ta Victor Hugos stora roman Samhällets olycksbarn. De flesta av oss har kanske bara läst den i de förkortade versionerna, och minns den som en gripande men lättviktig ungdomsbok. Men i originalet möter läsaren en nästan gränslös essäistisk romankonst, full av politisk filosofi, analyser av Parisdialekter, skildringar av revolutionära ögonblick på Paris gator. Berättelsen om straffången Jean Valjean som mot alla odds blir en god människa och tar sig upp i samhället, hela tiden jagad av sitt förflutna, fångar melodramens kärna: det lägsta rör vid det högsta.

Sådana romaner från artonhundratalets värld förmådde spegla de groteska klassklyftor som växte fram i den nyss frisläppta kapitalismens epok. De kastade ett moraliskt ljus över nedtrampat människovärde och lovade att något stort ryms i varje människa.

Jag tycker jag ser just det i Ferrantes romansvit. Den fattiga uppväxten i Neapel visar sig rymma två fantastiska väninnor. Den ena av dem, Elena, gör en lång och besvärlig klassresa medan den andra, Lila, trots sin hyperbegåvning länge blir kvar i den fattiga världen, bland arbetare, maffiastrukturer, milsdjupa patriarkala värderingar. Lila framstår på många sätt som en närapå osannolik figur, en gåta, men det är oftast hon som driver historien framåt. Genom sin klassresa kommer Elena i kontakt med Italiens finaste familjer och med akademisk studentvänster – samtidigt som hon behåller sina smärtsamma band med uppväxten. Och hela det italienska samhället blir synligt, fläks upp, från botten till toppen.

Att Ferrantes romaner är så oerhört lästa har i första hand litterära orsaker. Men jag tror också att denna romansuccé speglar ett behov som idag är allt starkare: gestaltningar av de bisarra klyftor som präglar västvärlden. För Sveriges del ser vi det i det enkla faktum att antalet miljardärer aldrig varit lika stort – samtidigt som fattigdomen i utsatta områden blir allt mer påtaglig. Den melodramatiska fantasin är i dag nästan det enda som kan föra samman de sociala världar som allt mer skiljs åt.

Melodramen uppvisar också intressanta likheter med det som vi kallar politisk populism: i båda fallen är det inte ”realismen”, ”pragmatismen” eller statistiken som betyder något för att förstå världen – utan de moraliska känslorna.

Själv är jag en förespråkare för mer av vänsterpopulismen i politiken. Det finns höger och vänster i populismen, lika mycket som i melodramen.

Göran Greider
är författare och redaktör för Dala-Demokraten
Foto: EFE/BRITISH WAR OFFICE

I periferin

Martina Reuter
Martina Reuter.
Vetenskapshistorikern kan konstratera att under renässansen var många universitet i periferin mera framstegsvänliga än universitet i Europas dåtida akademiska centrum. Denna trend blir speciellt tydlig om man jämför de norditalienska universiteten i Padova och Bologna med Sorbonne i Paris. I norra Italien utvecklade man nytänkande inom bland annat filosofi och medicin långt innan man i Paris övergav det medeltida skolastiska tänkandets dogmer.

Padova och Bologna är också de universitet där man sedan sen medeltid hittar en liten, men kontinuerlig ström av kvinnor, som inte enbart gavs möjlighet att lyssna på föreläsningar utan också att undervisa och avlägga universitetsexamina. Elena Cornaro Piscopia är veterligen den första kvinnan i världen som doktorerade, i filosofi vid Padova universitet 1678, men redan 1296 föreläste Bettisia Gozzadini i juridik vid Bologna universitet. Det är talande att Piscopia egentligen hade velat doktorera i teologi, men det tilläts hon ändå inte, så hon valde filosofi istället.

Då man granskar renässansens akademiska kontext handlar centrum och periferi ganska mycket om avståndet till kyrkan, som i sina katolska, anglikanska och protestantiska varianter var en avgörande universitetspolitisk maktfaktor. De konservativa strömningarna vid Sorbonne förstärktes av universitetets nära anknytning till den franska katolska kyrkan, som i sin tur hade nära band till den franska monarkin, medan Padova och Bologna låg på lagom avstånd från både Paris och Vatikanen och verkade i en politisk miljö bestående av relativt autonoma stadsstater.

Det är intressant att fundera på vad motsvarande relation mellan centrum och periferi skulle innebära idag. Det är lätt att se hur förväntningar om ekonomisk produktivitet har ersatt kyrkan som universitetspolitisk maktfaktor, men det är svårare att identifiera centrum och periferi, som i sig alltid är relativa begrepp. Vetenskapen i sig är internationell och de akademiska centren är i viss mån de samma som under renässansen, men vetenskapspolitiken är, trots allt prat om internationalisering, i allra högsta grad nationell i och med att nationalstaten och dess ekonomiska intressen har ersatt en till sin karaktär internationell kyrka.

Om man antar ett nationellt perspektiv så framträder Helsingfors universitet som centrum och landets övriga universitet som mer eller mindre perifera. Framtidens vetenskapshistoriker får avgöra om forskningen i Helsingfors skall ses som akademiskt konservativare än forskningen ute i periferin, men man kan redan i samtiden se att Helsingfors universitet visat stor undfallenhet inför den universitetspolitiska makten. Helsingfors universitet var det universitet som med sin dåvarande kansler Ilkka Niiniluoto i spetsen tydligast ställde sig bakom den nya universitetslag som trädde i kraft 2010 och har varit det universitet som samvetsgrannast implementerat den nuvarande regeringens universitetspolitik, med omfattande uppsägningar som följd.

Om man antar ett internationellt perspektiv och fokuserar på tongivande akademiska centrum, såsom Oxford, Cambridge eller Harvard, så framträder inte motsvarande undfallenhet. Detta beror förstås på att dessa är ekonomiskt starka och genuint autonoma enheter. Här verkar centrum och periferi inte alls handla om geografi eller akademisk tyngd utan snarare om hur långt avstånd man kan upprätthålla till olika former av extern styrning. Renässansens Sorbonne och dagens Helsingfors universitet befinner sig i maktens centrum, vars anspråk de inte kan fly undan, medan renässansens Padova och Bologna och dagens Oxford, Cambridge och Harvard har en autonomi som gör att de kan hålla sig i maktens periferi.

Martina Reuter
undervisar i genusforskning i den relativa periferin vid Jyväskylä universitet.

Foto: Miguel Virkkunen Carvalho

Debatt: Vad får en vit ensemble berätta?

Jag vill gärna skriva ett svar till Ylva Larsdotter som i sin recension (Ny Tid 4/2016) av Teater Viirus föreställning Lampedusa – Dreams of -Eutopia ställer några öppna frågor till arbetsgruppen angående representation. Ylva Larsdotter återkommer också i en senare recension av Sonya Lindfors dansföreställning Noble Savage till de representationsproblem hon anser att finns i Lampedusa.

Lampedusa – Dreams of Eutopia är en föreställning vars textmaterial vuxit fram under en längre tid genom intervjuer som arbetsgruppen gjort i Sydeuropa och i Finland. Historierna vi berättar har vi själva hört berättas till oss av personer som av någon anledning lämnat sitt hemland och tagit sig till Europa. När vi beslöt oss för att göra en teaterföreställning med temat invandrarskap och flyktingskap, befann vi oss i fästningen Finland, långt borta från de båtar som sköljer upp på stränderna i Italien och Grekland och som uppenbarade sig i vårt synfält endast via nyheter och sociala medier. Just den här långa distansen gjorde att vi beslöt oss för att åka ner och förminska på det glapp som får många finländare att anse att de kan stänga ut och blunda för den kris som de anser att inte är deras.

När vi sen hade textmaterialet insamlat och började bearbeta det, förde vi långa diskussioner om hur vi skall överföra dessa historier till en teaterscen. Vem är vi att berätta dem, representera dem? Borde inte de faktiska personerna vars livsöden vi dokumenterat stå på scenen och dela med sig av sin historia? Ja, det borde de. De borde få sin röst hörd och sin berättelse berättad med all rätt! Men det skulle ha varit absolut omöjligt att få de personer, vars historier vi ville få berättade, upp på scenen i Kronohagen. Flera av dem sitter fast i flyktingsläger på Malta, andra finns här i Finland. En kunde bara ha varit med någon enstaka föreställning eftersom hen blev deporterad under föreställningsperioden.

Också det att flera av de intervjuade av säkerhetsskäl ville vara anonyma, skulle ha gjort det omöjligt. Därför tackades alla de intervjuade anonymt i en grupp i programbladet, utan att lyfta fram de personer som inte upplevde sig dela med sig av sin historia med livet som insats.

Samtidigt har vi också en 4 personers ensemble på Viirus. Vi är alla vita, professionella skådespelare. Vi använder oss av dessa 4 skådespelare i första hand i alla våra produktioner, vilket snarast är en kostnadsfråga, samt att vi på Viirus tror på ensembleteaterns kraft.

Men det vad Ylva Larsdotter alltså kritiserar Viirus för är (bildtexten i pappersupplagan Ny Tid 4/2016) ”Robert Kock, Viktor Idman, Maria Ahlroth och Eeva Soivio kunde ha makat på sig lite för att ge utrymme åt skådespelare av annan etnicitet”.

Viirus borde alltså ha försökt hitta skådespelare med en annan hudfärg och nationstillhörighet för att föreställningen skulle ha fått mera trovärdighet?

För det första är det finlandssvenska skådespelarfältet ganska blekt och det är väl det som Larsdotter egentligen kritiserar om jag förstår henne rätt. Jag håller absolut med henne, och att den diskussionen satts igång på allvar, i medier, teatrar och framförallt Teaterhögskolan, är väldigt bra och viktigt. Men varför borde just den här pjäsen ha spelats av skådespelare med annan hudfärg? Hade vi inte då blivit kritiserade för att stigmatisera personer med annan etnisk bakgrund genom att inte låta dem spela “vanliga” roller utan flyktingar? Borde vi inte sträva efter att det i vilken produktion som helst skulle finnas skådespelare av olika etnicitet och inte endast då berättelsen handlar om flyktingar?

Vi på Viirus sitter i en maktposition och är medvetna om de strukturella problemen som råder och att vi har ett stort ansvar i frågan om representation. Och vi efterlyser också mera mångfald bland dem som antas till skådespelarutbildningar.

Sist och slutligen var frågeställningen för oss: Kan och skall en vit ensemble berätta dessa historier av och om människor med annan etnisk bakgrund?

Ja! Tycker vi. Och det är synd om Ylva Larsdotter tänker annorlunda.

Viktor Idman
Skådespelare på Teater Viirus

Redaktionen svarar:

Bildtexten i papperstidningen är skriven av Ny Tids redaktion, inte recensenten själv, men redaktionen anser att bildtextens koncisa formulering svarar mot recensionens innehåll. Representation är en intrikat fråga, och Ny Tid fungerar gärna som forum för denna diskussion.

Red