Mellan Österbotten och Italien

av Christin Sandberg

En självbiografi som också är en essä och som spänner över teman som livet, döden och maten mellan Österbotten i Finland och Campania i Italien, ja så skulle Anna-Helen Attianeses bok Viva Viva – Livet, döden och maten i mitt Italien kunna sammanfattas.

Det är alltså stora ämnen som berörs i denna mycket mänskliga, levnadsglada och färgstarka bok där religion, historia och familjeanekdoter blandas med recept på de enklaste och mest uppskattade italienska rätterna. Den röda tråden är svår att hitta, men det gör inte så mycket. 

Attianese beskriver själv boken som lite kaotisk i en radiointervju och menar att hon ville skriva den precis så, som regionen Campania, därifrån hennes make kommer. 

 

Jag läser boken samma vecka som maffiabossen Matteo Messina Denaro grips på den italienska ön Sicilien efter 30 år på flykt och kan därför inte låta bli att ägna särskilt intresse åt just de stycken som handlar om maffians allestädes närvaro, som alla känner till och som på sätt och vis är en del av södra Italien, men som ingen pratar om.

Maffian kontrollerar och styr många branscher, även där vanliga människor arbetar. 

På Sicilien heter maffian Casa Nostra och i Napoli finns Camorran. 

En dag i unga år undviker Ann-Helen Attianese själv att riskera att bli en av alla dess hantlangare, när makens familj ser rött och varnar henne för att ta jobbet i en antikvitetsaffär i Napoli, som hon just erbjudits av en vänlig kvinna över en kopp te. Te är förresten något som ingen förutom en engelsk kvinna dricker på ön Capri, där Attianeses stora svärfamilj bor. 

Författaren blandar fakta med reseberättelser och personliga reflektioner kring att leva mellan två länder, två kulturer och flera språk. Därför är det också en bok för den som gör just det, lever med en fot i ett land och den andra i ett annat land. Författaren observerar mycket i sin väg och tar vara på spontana möten. Därför har hon också många allmängiltiga insikter kring just det och som därför inte är specifikt finlandssvenska eller italienska.

Att längta är en sådan sak. 

En längtan som är konstant när man lever mellan två världar. Och där längtan ibland blir så svår att bära att enda sättet att stå ut är att träffas allt mer sällan. 

 

Berättandet och resandet i boken tar sig i stor utsträckning fram mellan turistanpassade platser där författaren tillsammans med sin make försöker kryssa sig fram på bästa och billigaste sätt för att uppleva delar av landet, visserligen som turister, men i försök att smälta in som hemmahörande. 

Förutom familjen är det maten som styr deras resmål många gånger. 

Det är också maten som verkar stå i fokus i österbottniska Maxmo där författaren bor på en gård tillsammans med sin make. De tre barnen är sedan länge utflugna ur hemmet. Det odlas, självhushålls och lagas mycket mat.

Det är en bok där kärleken till Italien, människorna, kulturen och maten smittar av sig. Trots att det är mycket som inte fungerar, eller fungerar långt ifrån som det gör i Finland, är det som att författaren genom sin kärlek till italienarna skriver fram hur de gör så gott de kan. Precis som hon och hennes make, som när deras historia började dejtade på Pompeji, gifte sig kort därefter och efter några få år bestämde sig för att bosätta sig i Österbotten, har gjort genom åren.

Det är helt enkelt en fin stund att läsa den här boken och samtidigt få en inblick i deras värld. Och så var det inte så dumt att efter ha ätit tomatsås gärna och ofta i över trettio år få en ordentlig genomgång av hur den verkligen ska lagas. 

För den som är allmänt intresserad av Italien och gärna vill veta lite mer om flera aspekter av det populära turistmålet vid Medelhavet är Attianeses bok ett lättillgängligt val med sin självbiografiska stil. 

 

Ann-Helen Attianese
Viva Viva – Livet, döden och maten i mitt Italien
Scriptum, 2022.

Lämna en kommentar