Makten svetsar samman Italiens högerregering

av Johan Ekman

Utan makt går inte den bästa av politiska målsättningar att genomföra. För den splittrade italienska center-vänstern blev det här uppenbart när de med liten marginal förlorade mot Giorgia Melonis högerkoalition.

Det var Partito Democraticos (PD), femstjärne­rörelsen 5 Stelle­ (M5S) och den liberala mittens oförmåga att ena sig inför valet som gav nycklarna till stadsrådsborgen Palazzo Chigi åt Fratelli d’Italia (FdI), partiet med rötter i fasciströrelsen.

– En stor orsak till högerns seger var att det inte fanns någon enad opposition. PD gjorde stora misstag, inte minst det att de inte ingick i en allians med 5 Stelle, säger Leila­ Simona­ Talani, professor i stats­vetenskap och politisk ekonomi vid King’s College­ London.

I valet den 26 september valde många väljare också att lägga sin röst på Fratelli D’Italia eftersom de var besvikna på systemet, inte för att de blivit övertygade post-­fascister. Den sammanlagda andelen röster (44 procent) som högern fick, avviker inte nämnvärt från blockets tidigare resultat. Ett lågt valdeltagande på 63 procent vittnar också om att väljarna är besvikna på politiken. Men eftersom det italienska val­systemet premierar segrarkoalitionen, ger platsdelningen i parlamentet en något felaktig bild av magnituden av högerns seger. Den vinnande koalitionen garanteras nämligen absolut majoritet genom ett ”bonus” som ska se till att det bildas en majoritetsregering i landet.

– Jag tror det är bra att minnas att det här inte var en så stor seger för Meloni. 26 procent, visst, men det var främst röster som fördelades inom högerblocket. Meloni är mycket slipad och smart, hon är kvinna, hon är helt enkelt ett nytt ansikte, allt detta bidrog till segern, säger Talani.

Slipad politiker med ­aktivistbakgrund

Giorgia Meloni inledde sin bana som aktivist i ungdomsfalangen av Movimento Sociale Italiano (MSI), partiet som bar på Mussolinis arv i det efterkrigstida Italien. I sin självbiografi Io Sono Giorgia minns hon med värme hur de unga aktivisterna svetsades samman genom deltagande­ i nattliga aktioner då de klistrade upp partiets affischer i arbetarstadsdelen Garbatella i Rom.

Meloni var inte enbart aktivist utan också en slipad och ambitiös politiker som snabbt steg i rang i partiet. Efter att sedan hon var 21 år gammal fungerat som regionpolitiker blev hon år 2006 invald i parlamentets underhus. Två år senare satt hon som ungdomsminister i Silvio Berlusconis regering, där hennes dåvarande parti Alleanza Nazionale­ (AN) ingick. I ett land där de flesta politiker fortfarande är äldre män, var hon som ung kvinna givetvis ett undantag som fick mycket synlighet i media. En strålande karriär väntade.

Men i stället för att tålmodigt klättra på karriärstegen gjorde Meloni ett riskabelt drag. När Berlusconis regering i finanskrisens kölvatten, som de flesta andra regeringar, startade ett ambitiöst nedskärningsprogram sanktionerat av de europeiska institutionerna, avgick Meloni och grundade ett nytt parti tillsammans med aktivister från MSI och AN. I ett land som drabbades av hög arbetslöshet speciellt bland unga, utgjorde hennes beslut en kontrast till den karriärism som så ofta förknippas med politiker.

Beslutet att bryta med Berlusconi­ gav henne en språngbräda, och den har hon utnyttjat väl. Den slutliga bekräftelsen för att lojalitet inte alltid lönar sig fick hon när de tre höger­partierna tidigare i sommar träffades på vem annans än Silvio Berlusconis sommarresidens och beslöt att gå tillsammans till val – med Meloni som ledare.

Makten binder samman

En annan gammal sanning i politiken är att segerns sötma snabbt byts ut mot bitter vardagsgröt. Rivaliteterna är ofta bittrast i de egna leden eftersom man konkurrerar om samma röster. Talani tror ändå att regeringsbasen kommer att hålla.

– De binds samman av makt och förstår att de måste dra åt samma håll. Jag tror att de kommer att sitta kvar länge om det inte sker något riktigt exceptionellt till exempel med ekonomin.

Ekonomisk politik utgör inte koalitionens mest uppenbara kompetens, men det behöver inte nödvändigtvis ligga den till last. Eftersom den ekonomiska politikens ramar långt fastställs av EU, och eftersom Italien beviljats 250 miljarder euro­ villkorligt stöd i och med Covid-19-stödfonden, lär regeringen trots sin euroskepticism försöka att inte stöta sig med Frankrike, Tyskland och Bryssel på sätt som kunde riskera pengaflödet.

– De kommer att motsätta sig EU-integrationen när de kan, till exempel genom att stöda Ungern. Samtidigt vet de att de behöver EU, så i viktiga frågor som sanktionerna mot Ryssland, kommer de att stöda EU-linjen. I den ekonomiska politiken, som de saknar erfarenhet av, kommer de att i stort att försöka agera enligt EU:s principer. Men de kommer också att till exempel vilja sänka skatterna, göra sig av med minimi­lönen och skära i offentliga utgifter. Det kommer dock att vara problematiskt eftersom det skulle underminera förtroendet för ekonomin och Italiens skuldsättning är också redan nu på hög nivå.

Att den ekonomiska politiken är svår att påverka har gjort att identitetsfrågor fått företräde i debatten. Meloni har profilerat sig som en socialkonservativ kritiker av invandring, och den heteronormativa kärnfamiljen är en grundsten i hennes ideologi. Regeringen lär försöka­ göra det svårare för kvinnor att göra­ abort, samt för invandrare att få uppe­hållstillstånd.
En annan fråga som är viktig för Fratelli d’Italia är att reformera den italienska grundlagen som efter andra världskriget skrevs uttryckligen så att den ska förhindra auktoritära partier och individer från att få kontroll över staten. Högern har som målsättning att riva upp konstitutionen och till exempel centralisera makten till presidenten, trots att rösterna för det knappast räcker till.

För högerkoalitionen gäller det alltså att balansera pragmatiska maktintressen med försök att reformera Italien och motarbeta EU-­integrationen. Det betyder att reformerna måste krypa fram gradvis samtidigt som man arbetar med att befästa legitimiteten hos konservativa och också reaktionära idéer bland befolkningen. Oppositionen är svag och har svårt att ena sig, speciellt som det liberala mittenpartiet inte vill göra gemensam sak med center-vänstern. Hur långt högern lyckas vrida Italien i samma riktning som unionens svarta får Ungern hänger ihop med vad EU, som med sin ekonomiska makt har inflytande, kommer att göra.

– I Italien finns det inte någon stark balanserande kraft, så det är upp till EU att se till att det inte går alltför mycket åt det auktoritära hållet, säger Talani.

 

Foto: Christin Sandberg

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.