878

Jag är på väg hem med nyöppnade ögon. I tunnelbanevagnen låter jag min blick vila på andra människor länge, stilla. Konstverk, mirakel, dans. Stilla rörelser av en arm eller ett knä, ögon som än blickar ut, än söker sig inåt, en formar sin mun som ljudar hon en inre sång. Jag är på väg hem från filmen Kärlek är kallare än döden, Rainer Werner Fassbinders debutfilm från 1969. I samband med att filmen Martha från 1973 nu för första gången visas i Sverige, en premiär som dröjt i 23 på grund av en rättstvist, visar biografen Zita i Stockholm Fassbinderfilmer hela hösten. Jag gläder mig – jag är en förälskad som fått en stående höstdate.
Första gången jag förälskade mig i Fassbinder eller rättare i hans verk, var jag nitton år och Berlin- Alexanderplatz gick som följetong i tv. Huvudpersonen Frans Biberkopf har avtjänat straff för dråp på sin flickvän och släpps ur fängelset med nån slags intention att börja om, skaffa sig ett anständigt liv. I avsnitt efter avsnitt fick vi följa hur denna intention obönhörlig vittrade. Franz Biberkopf drogs bortåt och nedåt av helt andra krafter.

Jag ljuger inte, jag ljuger inte i mig
och sanningen är mig fjärran (jag är mig fjärran).
Jag överger mig
så som den sista råttan ett sjunkande skepp,
ett brinnande vrak av vilket djupet får sitt när höjden fått sitt,
(du är vägd på en våg och befunnen dels lätt, dels tung),
en skeppsbruten som driver på det tunga mörka gestaltskiftande,
attraherad och bestrålad av den hemlighetsfulla kampens stjärna,
hon som osedd är mäktigare än sol och måne,
hon som på en gång är enkel och dubbel, dunkel och ljus,
på en gång! Inte i tur och ordning.

(ur Gunnar Ekelöfs Färjesång 1941)

Jag kände igen mig, förvånad.
Jag var nitton år med erfarenheter på alla vis väsenskilda Franz Biberkopfs. Stod vi alltså ändå samma undran; Hur lever man i världen? Är den kall eller het? Vad är den vackra horans hemlighet?
Men sådana tankar är efterkonstruktioner. Liksom Franz ställde jag inga frågor. Men jag levde med honom vecka efter vecka. Tydligast minns jag hans rum flackande i lila ljus från en porrklubbs monotont pulserande neonskylt utanför fönstret.
Samhällets kalla hjärta av köpslagen åtrå.

I kärlek är kallare är döden ligger kameran fast och öppen alltför länge. Utdragna tagningar, oftast i tystnad. Någon som hänger vid ett bord och röker en cigarett. När cigaretten är slut, fumlande i paketet efter en ny. Plötsliga utbrott av våld eller åtrå. Rörelser som förblir otolkade. Huvudpersonernas ordlösa ageranden, deras nästan omärkliga rörelser mellan sexualitet och död – där döden blir alltmer närvarande. Det är oklart vem som älskar vem mest, och i vilket fall som helst tycks titeln gälla.
Filmen har en enkel intrig. Tre personer. Smågangstern och hallicken Franz har hållit sig gömd med horan-flickvännen Joanna, fruktande hämnd av en turk som felaktigt tror att Frans dödat dennes bror. Den vackre Bruno som söker upp paret föreslår en lösning på problemet – fruktan att bli dödat av turken – nämligen att istället döda denne först.
Tillsammans utför de tre dådet, men det första mordet leder till ett andra. En gång är ingen gång, två gånger blir en vana, även vad gäller mord. Jag ska inte berätta hur det slutar. En ledtråd; Fassbinder fick av sin vän, skådespelaren Karl-Heinz Böhm frågan – efter att i film efter film visat upp svärtan i samhället, familjen, sexualiteten, politiken, vänstern, högern, etc, etc, – om det då inte fanns något han trodde på, något han ville skildra i positivt ljus. Fassbinder såg uppriktigt förvånad ut, berättar Böhm, funderade ett tag och svarade ”Vet du, jag har inte tänkt på det så. Jag skildrar bara vad jag ser. Och jag ser bara det som går illa.”

Klar syn för det som går illa alltså. Men i mötet med det skildrade våldet hos Fassbinder blir i alla fall jag alltid minst lika upprymd som nedstämd. (jämför med soffprogrammens fastlåsande och förevisande av sk känslor som kan göra en helt modlös). Som att läsa Freud – eller Marx för den delen. Tre storheter – sex, våld och pengar – utväxlas på olika intrikata vis återkommande i film efter film. Denna åtråns västerländska växelekonomi tydliggörs utan att skildringen gör våld på de individer som uppbär den, eller kanske just därför. Det finns enkla samband, men inga enkla tolkningar, vare sig psykologiskt eller politiskt. Hos Fassbinder, liksom hos Pasolini, framstår människorna, fast fångade i inre omedvetna begär och yttre materiella levnadsvillkor, helt märkvärdiga och outgrundliga.

Kärlek är kallare än döden är Fassbinders första långfilm och de långa tagningarna kan delvis förklaras som nödlösningar pga av tung filmkamera och annan brist på teknik, pengar hade man naturligtvis inte heller. Men bara delvis. Den där klarsynen finns med från början. I kamerans ovanliga vilande på huvudpersonerna synliggörs samband mellan de små gesterna – åtråns – och de stora – våldets. Svärtan i filmen blir därför helt verklig. Den vilar på rollfigurernas intensiva och nästan osynliga försök att älska. Man får ett annat seende med sig hem.

Maria Fritzell