Borgå zigenarmusikfestival hade i år bjudit in den ungerska gruppen Kalyi Jag till ”officiellt” dragplåster. Som festivalens ”inofficiella” dragplåster fungerade den barnkör man samlat ihop bland de slovakiska romanibarn som nyligen sökt asyl i Finland.

Den toppenprofessionella ungerska gruppen, vars namn betyder ”svart eld” på romani, briljerade i Konstfabrikens fullsatta Avanti-sal. Barnen å sin sida vädjade till en publik bestående av de trettio personer som deltog i festivalens seminarium om diskriminering.

Det officiella Ungern har all orsak att vara stolt över Kalyi Jag. Landets ambassadör fanns på plats, och som en av festivalens sponsorer fungerade Ungerns kultur- och vetenskapscenter. Det officiella Slovakien lyste däremot med sin frånvaro, trots att Centret för romanikonst hade inbjudit 53 romaniflyktingar, 27 vuxna och 26 barn.

Jag njöt av båda uppvisningarna. På grund av (?) våra länders ugriska stamfrändskap, verkade det som om det officiella Finland skulle ha föredragit den ungerska romanikulturen. Den slovakiska barnkören fick av allt att döma uppträda i Borgå bara två gånger: den första och den sista – ifall Slovakien inte inom kort intas i EU.

Utlänningsverket kommer att ”återbörda” största delen av de cirka tusen slovakiska romer som anlänt till Finland via Tjeckien och Ungern. Enligt utlänningsverket och Nylands länsrätt kan romerna tryggt ansöka om asyl i Tjeckien. Som ett prejudikat har länsrätten redan gett avslag åt ett tjugotal asylsökande som anlänt via Tjeckien.

Världens farligaste land

Helge Valama, ordförande för Finlands romaniförening, förfasar sig över utlänningsverkets beslut ute på Konstfabrikens gårdsplan.

– För romerna är Tjeckien världens farligaste land – organisationerna för mänskliga rättigheter har klara bevis på detta. Jag har vid flera tillfällen besökt Tjeckiens romaniområden och varje gång bevittnat hur romerna blir förtryckta.

Miranda Vuolasranta, sekreterare för delegationen för romanifrågor, vill för sin del påminna om att Tjeckien, vid sidan om Slovakien, både i Europeiska rådets och OSSEs utredningar, liksom även i EU-kommissionens färska landrapport, har utpekats som det land i Europa som är värst på att åsidosätta romernas medborgerliga rättigheter.

– Trots att president Václav Havel har gjort mycket för att förbättra romernas situation så är vägen från hur det ser ut på pappret till praktiken lång. På lokal nivå blir romerna fortfarande grovt diskriminerade.

Även Vuolasranta har egna erfarenheter från Tjeckien som hon besökt som romanimedlem i den arbetsgrupp som handhar romanifrågor i Europeiska rådet.

– Under de skolbesök vi gjorde framgick det att åttio procent av romanibarnen hade placerats i s.k. ”specialskolor för efterblivna barn”.

Enligt utredningarna hamnar ett romanibarn med tjugosju gånger större sannolikhet i en specialskola än ett ”äkta tjeckbarn”. När man en gång blivit stämplad som ”efterbliven”, blir man aldrig av med den stämpeln, betonar de kretsar som kritiserar den här skolapartheiden.

Viskningar och ångestrop

Blir följande forum för barnkören i Borgå en tjeckisk specialskola? Fotografen Jukka Male, som senast rest runt på slagfälten i det splittrade Jugoslavien, sätter sig vid mitt bord i Kabelfabrikens café. Mina funderingar får ”lustresenären” att minnas ”en av sitt livs värsta upplevelser”. Skådeplatsen var ingalunda Kosovo, utan ett förortscafé i Prag, i början av 90-talet.

– Mitt under öldrickandet grep en storvuxen typ tag i en rom, vände honom rakt upp och ner, och bultade honom med huvudet före i golvet. Trots att mannen blev liggande där utan att röra sig, var det ingen som verkade notera vad som hänt, allt fortsatte som förut.

Jag stämplar väl inte Tjeckien utgående från enstaka händelser? Valama konstaterade ju också att då han besökt Slovakien och Tjeckien för att förhöra sig om romernas situation, har personer tillhörande majoritetsbefolkningen – ämbetsmän, experter och guider – ständigt viskat till honom att romerna ljuger.

Valama undrade vad representanterna för en internationell mänskorättsorganisation som kartlägger de finländska minoriteternas ställning skulle säga, ifall deras finländska värdar viskade ”det är lögn” till dem, medan minoriteternas representanter lade fram sin sak.

Medborgare Z ringer till Nylands länsrätt för att fråga vem, eller vad, som fått rätten att strunta i den rådande uppfattningen och tro att Tjeckien är ett lämpligt ställe att återbörda romer till. Pasi Lilja, som är föredragande, betonar att Tjeckien har godkänt konventionen om flyktingars rättigheter, liksom även ett par andra internationella mänskorättsfördrag. Att döma av den information som rätten fått av FN:s flyktingkommission har Tjeckien också i praktiken handlat enligt konventionerna, konstaterar Lilja.

Då medborgare Z fortfarande förhåller sig skeptisk, ber Lilja honom läsa gårdagens Hesari, där det berättas att Tjeckien har lovat att ta emot de hemförlovade romerna. Medborgaren förstår att det är detta löfte som gör Tjeckien till ett tryggt land, för det gör det möjligt för vår politiska ledning att snyggt göra sig av med dessa främlingar i pariaklassen. Man kan fråga sig hur mycket EU-lobbande Finland har utlovat som gengåva? För tjeckerna är det inte något högt pris att betala: tusen romer försvinner enkelt bland trehundratusen.

Även Vuolasranta är av den åsikten att det bara är fiskandet efter EU-poäng som kan leda till att ett samhälle som förtrampar romernas rättigheter plötsligt utropar sig till deras fristad.

De är här och nu

Valama, som är på väg till Kosovo som mänskorättsobservatör för OSSE, ser sig småleende omkring i kaffetältet utanför Konstfabriken:

– Det känns underligt när de mänskor för vilka jag jobbat plötsligt finns samlade här omkring mig.

Vad är det Valama ser? De ”västerländskt” klädda flyktingromerna sitter i caféet för sig själva, medan ”hem-romerna” i traditionella romanidräkter har samlats utanför den närbelägna glasskiosken. Stamfränderna betraktar varandra nyfiket. En bit därifrån iakttar s.k. representanter för majoritetsbefolkningen båda grupperna.

För ett antal år sedan var det en finländsk judisk journalist som delade upp vårt lands judar och romer i kaster, enligt följande ”kvalitetsprincip”: judarna var etablerade, romerna var det inte. Han hade fått historien om bakfoten.

Då somalierna anlände till Finland, blev en del romer sårade när man jämförde dem med somalierna: de hade ju levt här i fyrahundra år och inlöst sin finländskhet med sitt eget blod. När sedan de slovakiska romerna anlände, poängterade vissa av ”våra egna” romer att de inte hade något att göra med nykomlingarna.

Man visste ingenting om koncentrationslägren, för att man ingenting visste. V.S.B. Om den rasism som romerna i dag utsätts för, vet bara de som vill veta. I Borgå erbjöds en möjlighet att få veta. Närvaron av de mest förtryckta medlemmarna i Europas lägsta kast höjde festivalens svårighetsgrad: vid sidan om de musikaliska fröjderna hade man en möjlighet att på skrämmande nära håll få en inblick i de diskriminerades liv.

Enligt festivalens talkomästare Tuovi och Marko Putkonen, blir det ingen fortsättning om inte Borgå stad och undervisningsministeriet kommer med och stöder företaget. Det verkar mera sannolikt än att någon finländsk medborgare som ett slags ”prejudikat”, skulle förklara sig villig att på albanskt vis inkvartera en del av de slovakiska romerna, fram till dess att landets romanifråga fått sin slutgiltiga lösning i EU.

Tyvärr har jag, liksom ni alla andra romer, en alltför liten bostad för detta ändamål. I stället kan vi lyssna på romsk musik och fundera på hur ett ”slovakiskt” Finland med
400 000 romer skulle se ut.