När gränsen mellan Albanien och Kosovo öppnades i mitten av juni slogs jag av att de flesta husen hade sina fönster kvar och av att bensinstationerna vid vägkanten omgavs av taggtråd. För en som rest härs och tvärs genom Bosnien, under och efter kriget, var fönsterglasen obegripliga. Slakten var inte total, det fanns kor kvar på ängarna och hus hade överlevt förstörelsen.Flyktingarna återvände hem. Det sägs att sanningen är krigets första offer. Om taggtråden inte hade förstärkts av de utländska soldaterna som skyddade serberna och senare också romerna, kunde man på flera ställen i Kosovo i dag ha betvivlat att ett krig alls förts här.

Naturligtvis är det mer komplicerat än så. De minsta byarna är helt förstörda, städerna i södra Kosovo, där UÇK var som starkast, är nedbrunna, och ännu idag brinner serbernas hus som brandfacklor, lättantända på grund av all den bensin som flödat längs med väggarna. Det man ser är beroende på var i Kosovo man väljer att resa.

Men den geografiska färden är inte lika viktig som resan i tiden och färden längs med själens blodådror, ner i det blodröda mörker där hatet strömmar. I det land som förr var ett fängelse dödade de forna fångarna en gammal serbisk kvinna i badet. Varje oväntat ljud kan innebära början på en plågsam död. Fruktan har bytt sida. Det osynliga som bara känslan kan fånga. Det onämnbara som gör en story bra.

Flyktingarna är bara skummet på ytan, virvlarna snurrar på där nere och stormen lugnar sig när vinden mojnar. Som skummet på ytan blir liken kvar, de lemlästade barnen i de rumänska barnhemmen, skeletten fotograferade som silhuetter mot Afrikas brinnande solnedgång, den gråtande kvinnan filmad som på piedestal i vagnen bakom traktorn. Kosvos flyktingar.

Efter veckor av rapportering var det som om meningen med kriget var att ge dem chansen att återvända hem. Men flyktingarna var bara resultatet av sättet vi valde att kriga på, liksom barnhemsbarnen bara är symptom på en vild och otäjmd sjukdom. Vi valde att kriga på ett sätt som inte krävde några offer från vår sida, utan synligt blod. Högt uppe i luften där riskerna är minimala.

Flyktingarna gick över gränsen och vände sina ansikten mot kamerorna och vi såg alla Bosniens skräck spegla sig, och ta all plats som fanns i tomrummet mellan de rödgråtna ögonen och linsen. De kosovo-albanska horror-berättelserna intresserade oss alla. Vi hörde dem i olika versioner, om och om igen. Vi behövde dem för att rättfärdiga våldet. Milosevic behövde dem för att rättfärdiga sig själv. Det var sanna historier. Offrets version. Skummet på ytan.

Naturligtvis är jag glad över att de är hemma igen. Stormen är över och skummet har lagt sig tillrätta. Men av undervattensströmmarna har inte en enda ändrat riktning. Irak, Rwanda, Bosnien, Kosovo. I samtliga fall har flyktingarna bytt etnicitet – från Kosovo har över 150 000 människor, serber och romer, flytt norrut, denna gång eskorterade till säkerhet av Nato.

I alla länder fortsätter de forna ledarna som om inget hänt. Med ett leende på läpparna eskorterar de sina undersåtar till nya katastrofer. De skapar problem som bara de kan lösa, garanterna för krig och fred förblir desamma.

De som trodde på det goda har förlorat vartenda krig. Faran ligger i oförmågan att se det. Kosovo är bara det senaste på listan.

Verkligheten går inte att filma. Ett krig kan inte förklaras med en bilaga i Söndagstidningen. Så länge vi tror att ett krig kan förklaras, logiskt rationellt, med ord som undviker mörker, barbari, ondska, så länge kommer det som kallas för det goda att förlora. Logiken spelar ingen roll när slaktandet redan inletts. Det är roligt att döda.

Men det är lättare att identifiera sig med offret. Att skriva om en person betyder inte att skriva djupt. Förklaringen, om en sådan finns, ändrar ständigt väsen under liken, under ytan. Stormen bedarrar, och virvlarna fortsätter att väva sig samman till den underström som sakta drar oss alla ner till mörkret där rättvisa inte finns, och där hatet samlar sig för att attackera det som bara själens ögon kan se.