Ny Tids skärpta vårdebatt om ”Entartete Kunst” (inledd av Thomas Rosenberg den 31.3.) verkar föras mellan två moralsyner. Å ena sidan finns det de som vill Dra En Gräns: Rosenberg själv, Lars Vikström (20.4.) och DN:s kulturchef Ingrid Elam, här representerad av sitt uttalande i Hbl 25.3:

”Trots att filmen (där en man ‘suger’ sin babys arm) är en estetiskt högtstående produkt tycker jag att det moraliska måste vara överordnat. Men det har man tidigare inte fått säga som kritiker.”

Å andra sidan har vi de för vilka moralen går ut på att ifrågasätta gränser, de som menar att konsten oftast är den bästa moral vi har. Jag tänker inte hålla någon i spänning om att min övertygelse hittas här men det förbryllar mig en aning eftersom jag i andra avseenden slutat vara ”tolerant”. Till exempel avskyr jag det här landets sätt att fnissa över supande, liberalisera spritförsäljningen och förfära sig över heroinet, samtidigt som det är alkoholismen som fortfar att kräva de flesta själarna och liven. I litterära frågor blir jag förtjust då svassandet för markis de Sade ifrågasätts och en ny biografi diskuterar hans brutala kvinnosyn både i litteraturen och i verkligheten (något som inte ens Simone de Beauvoir ”fick säga som kritiker” i sin essä Faut-il bruler Sade? från 1960-talet, då det ju gällde att motarbeta censuren).

Man kunde tänka sig en tredje inställning för vilken allt det här med moral och att bli en bättre människa är beklagansvärt skitsnack – men, märk väl, den skolan har hittills inte deltagit i debatten. Tvärtom är båda sidorna, gränsdragarna och -överskridarna, helt civiliserat överens om att brott är brott (djurplågeri är fel också i en konstvideo). Trygve Söderling har inte sagt, som Vikström påstår, att ”man inte moraliskt ska reagera på konst”. Vad jag förstår menar han bara att man dessutom ska reagera konstnärligt på moralen.

En skillnad tycks ligga i att gränsdragarna tar innehållet som rättesnöre. Rosenberg skrev sålunda att vi måste respektera de ”värderingar och normer som anses okränkbara inom en viss kultur vid en viss tidpunkt”. En enorm reklampelare där målade läppar suger en glasspinne är i vår kultur ok, men knappast i Burma. Men det är ett trivialt exempel (och snart omkullkastat av nästa frihandelsavtal). Problemet är ju att redan de Sade överskred det okränkbara med tillräckliga marginaler för att hamna på fel sida av Gränsen i varje mänsklig kultur. Ändå vidhåller Rosenberg att man måste ”skilja mellan konst som provocerar etiskt och konst som provocerar estetiskt”, fast han inte hittills svarat på Söderlings fråga om vad det betyder, ifall vi alltså inte vill återuppliva censuren och bokbålen.

En moral kan väl tänkas bygga på innehållet men då måste man vara väldigt konsekvent. Inga mosade akvariefiskar på museum – inga fiskpinnar i frysen; inga barn i spekulativt syfte utan deras eget medgivande (Vikström) – ok, men då heller inga babystjärtar i blöjreklamer eller familjebilder i hemmahos-reportagen. För att nu inte nämna barnarbete – vad är en konstinstallation mot KappAhl?

Gränsdragarna tenderar att slå till där det gör sig lättast och där det, trots allt, är minst kommersiella intressen involverade. Att ”pedofili” upphöjts till samhällets fiende nummer ett, så att t.o.m. en ironisk hänvisning på en konstvideo jämställs med genteknologins moraliska problem, säger en hel del om samhällskritikens tillstånd.

Mer än till innehållet ser gränsöverskridarna till formen och tilltalet. Eller, som Joseph Brodsky älskade att säga det, estetiken är etikens moder. Med det menade han att vi i regel attraheras av en stil, en doft eller en melodi, långt innan vi vet något alls om moralen hos personen eller ideologin i fråga.

”Begreppen ’bra’ och ’dåligt’ är i första hand estetiska begrepp som åtminstone etymologiskt föregår kategorierna ’gott’ och ’ont’. I etiken är inte ’allt tilllåtet’ just därför att inte ’allt är tillåtet’ i estetiken, eftersom antalet färger i spektrumet är begränsat. Spädbarnet som gråtande förskjuter en främling eller, tvärtom, dras till honom, gör instinktivt ett estetiskt, inte ett etiskt, val.”

För Brodsky är estetiken vägen till en rikare och starkare personlighet.

”Ett estetiskt val är alltid individuellt och en estetisk upplevelse alltid en privat upplevelse. Varje ny estetisk verklighet gör människan som upplever den till en ännu mer privat person, och denna sorts ’privathet’, som emellanåt antar formen av litterär (eller någon annan) smak, kan redan i sig visa sig vara om inte en garanti så åtminstone en form av försvar mot förtyck.”

Estetikens motstånd: här blir konstens enda möjliga uppgift att bjuda på så många estetiska verkligheter den bara kan. De Sades frenesi får något att kränga till i hjärnan (bland annat) och med långvariga följder. Detta är hans historiska insats, utan att man behöver glorifiera det kvinnohat den också innehåller.

Vi kan moraliskt eller politiskt ta avstånd från vissa handlingar och värden, men det är självbedrägeri att påstå att inte själva avståndstagandet utgår från sin egen estetiska värld

Det här är en väldigt bra formel för att förklara varför reklam, såpoperor och idrottsevenemang inte är konst, tillverkade som de är för att överbrygga det personliga och i stället hitta din minsta gemensamma nämnare med andra. Den klargör likaså varför en övergiven och förfallen kyrkogård påverkar starkare än en guidad tur till kändisarnas gravar, och varför turister alltid vill fara till ställen ”utan turister”: den estetiska upplevelsen bygger på och förutsätter att vi känner oss utvalda. (Här minns jag min fruktansvärda irritation när en av NYT-bilagans menlösa journalister för någon tid sedan upptäckt Brodsky.) Visst, det finns de som älskar att vara just där alla andra är, men är inte också det en speciell och ganska sällsynt estetisk verklighet?

Sugningsvideon upplevs olika, som ångestfylld eller befriande. Men är dess uppgift då inte att bjuda oss på en dos högst personlig känsla för snårskogen barn, ljuvlighet, sex, kropp, utnyttjande – just som motvikt till mediernas massmoral?

Den söderling-brodskyska formeln fungerar förstås omvänt. Från sedelärande berättelser, där innehållet fastslagits i enlighet med rådande ”värderingar och normer”, rinner formens tjusning obönhörligt av. Detta är till exempel det verkliga problemet med samtidskonst så som den visas på Kiasma och som är så fruktansvärt förutsägbar. Själv längtar jag alltmera efter konst som inte utgår från mediala och politiska problem. Det slaget av modernt estetiskt motstånd har dock för tillfället ingen plats i våra statliga museer.

Citaten av Joseph Brodsky är ur hans Nobelföreläsning från 1987, publicerad på svenska i essäsamlingen En plats så god som någon.