När jag flyttade till Helsingfors ägde jag ingen dator. Jag hade med mig en stereo och en rätt schysst samling skivor, flera kartonger böcker och lite kläder. Datorer var något som syntes i amerikanska filmer och ofta förknippades med galna vetenskapsmän och en oemotståndlig lust att erövra världen. Eller så var det ännu ett tecken på det moderna samhällets teknologitilltro och därmed nära förstående kollaps in i du sköna nya värld. Kom ihåg att man vid den här tiden ännu skrattade åt kroppsbyggare som en udda avart egomän. Jag hyste en aktiv misstro mot datorer, höll mig till skrivmaskiner och bläckpennor.

Efter några år på såssåkommåslåss lockades jag att förenkla mina studier medelst inköp av en egen maskin. Sen dröjde det inte särskilt länge förrän jag var fast. Verktyget innehöll en lockelse i sig. Det var fascinerande att skruva upp det skyddande höljet och trassla dit ännu ett kort, eller en minneskrets, eller en hårdskiva till. Antagligen är det samma sak för de som fastnar under bilars motorhuvor eller vid isärplockade motorcyklar. Ofta var förberedelserna viktigare än det angivna motivet. Lukten av nya maskiner, frasandet av plastomslagen, den omsorgsfulla inpaketeringen bidrar till julstämningen. Att få en ny del att passa in gjorde dessutom livet så underbart fokuserat för en liten stund.

Målmedvetenhet, envishet och ett hägrande lyckat slutresultat i lagom portioner är lika beroendeframkallande som kroppens naturliga endorfiner blir för motionsintresserade. Och så långt sträckte sig mitt kunnande och mitt intresse. Jag lärde mig aldrig att koda. Jag kunde sitta uppe hela nätter i sträck, men inte för att pula ihop mitt eget UNIX-baserade operativsystem, utan för att spela dataspel, skriva, eller surfa (fast vi kallade det inte så då).

S blev jag heller aldrig miljonär. Jag kommer aldrig att köpa dyra sportbilar eller flytta till USA, handplockad av nån headhunterfirma. Jag har hört till dem som konservativt ogillat inflytet av människomassor på nätverken, eftersom det känts som “mitt” territorium. Samtidigt har förändringen fört mycket gott med sig. Från att ha varit en obskyr bakgård för delvis ljusskygga element har näten upphöjts till framtidens enda hopp. Och i utvecklingen kommer också guldsökarna. De som omvandlar allt de ser till marknadsmöjligheter, utvecklingspotential, kundnisher.

Visst förekom det domedagsprofeter som varnade för kvacksalvarna, Silicon Snake Oil, men de var få och drunknade i hajpen (jo, man säger så i Sverige nuförtiden om ordet hype). Visst fick e-business sig en smäll när dot.commarnas uppblåsta börskurser rasade efter ryktena om Microsofts förestående uppdelning i flera mindre bolag, men de flesta sade att kurserna varit för höga till att börja med, och att de nu fallit till mer realistiska nivåer. I Finland har jag inte sett någon egentlig undersökande journalistik kring e-branschen och dess utveckling. Vi verkar alltför upptagna med att länka landets framtid till EUs e-Europe initiativ, utvecklat av vår käre E Liikanen. Därför var det något av en chock att landa i Göteborg igen.

Jg har ofta tänka att man ser förändring bäst om man kommer utifrån. Det jag har lärt mig om Finland tycker jag har mycket att göra med att jag inte växt upp där, och därför inte haft så många förutfattade meningar, men inte heller nån historia att falla tillbaka på.

Så sitter jag där, på en pizzeria i Majorna och väntar på min Calzone medan regnet som vanligt tränger sig på ute på gatan. En av de populärare radiostationerna för tillfället skvalar i bakgrunden. Reklampausen består enbart av www-adresser och chirpiga röster som säljer internet. En TV står på, kanal 4 visar långa roddbåtsreklamer som menar att den och den svenska sökportalen hjälper dig som inte förstår det här med internet så bra, och som behöver en hjälpande hand. Huvva.

Jag slår upp mittuppslaget på dagens GT (den lokala kvällsblaskan). Stor reportageserie om de svenska internetlurendrejarna. ICON Medialab, som även jag hört talas om som ett snabbt växande och ambitiöst IT-företag, avslöjas som rena båget. Ett antal dåliga tjänster som går med förlust, ett antal missnöjda kunder som bytt firma, samtidigt som bolagets högsta ledning åker runt i Asien och säljer sin dröm, uppenbarligen i syfte att göra snabba pengar. GT hänger ut dem med namn och bilder och mycket hård kritik. Smekmånaden är definitivt över nu.

Kanske är det hämndlystnad.

Vill man bygga upp långsinta teorier kan det tänkas att det har funnits en omfattande avundsjuka i lagomlandet Sverige mot de nördar som utskrattade i skolan tog sig vidare till multimiljonärer före de fyllt tjugofem, och som länge verkat vara oslagbara, korade till ekonomins frälsare. När så några mindre begåvade typer hoppar på tåget och faller av på samma gång är skadeglädjen där. Haha, vad var det vi sa, internet är bara båg. Samma sak hördes då det gick upp för massmedia att man kan använda näten till att sprida pornografi lika lätt som matrecept eller dåliga vitsar. Den moraliska stormen svepte fram och bedarrade.

Vad kommer att hända nu, då en heliga marknaden får sig ett par smällar av alla lyckosökare, och forskningsinstitut världen över proklamerar att så och så många av värdens e-kommerskoncept och e-butiker är ekonomiskt ohållbara och går omkull inom en nära framtid?

Kanske ska vi se det som växtvärk. Nätet används av olika människor till olika saker, precis som telefonen, faxen, bilen och posten. Det är ingen som anklagar posten för att den levererar olagliga kedjebrev, posten fungerar ju bara som transportör. Vi har en bit kvar tills internet uppfattas på samma sätt.

Under tiden är det skönt att någon synar bluffmakarna i sömmarna och pekar ut girigheten där den är som värst. Det är skönt (och ovant) att höra någon kalla en charlatan för en charlatan. Om mina ärade kollegor journalister inom de stora massmedia nu också kan skilja på utpekandet av lycksökarna och en allmän skadeglad nedskjutning av allt som har med internet och IKT att göra vore jag mycket tacksam.