I min förra kolumn (nr 18/01) skrev jag om Kerala. Om man tänker på kvalitén på Ny Tids Indien-reportage var det mycket vågat, när man nu inte kan kalla sig Indienkännare. Nu kommer jag in på lite säkrare mark, nämligen den egentliga orsaken till varför jag var i Indien:

Det skedde tack vare Helsingfors universitets kansler som finansierade min resa till New Delhi för att delta i den märkliga konferensen ”Welfare State Systems: Development and Challenges”, organiserad av Jawaharlal Nehru-universitetets internationella center, och mera exakt av professor B. Vivekanandan, som i tiden var nära vän till Olof Palme. Han hyser en absolut respekt för den nordiska välfärdsmodellen – något som inte alla hans kolleger gör.

Den call for papers som skickades ut i hela världen från JNU samlade en brokig skara inlägg: två danskar, två finländare (Jukka Pekkarinen och jag), en svensk (Olof Palmes son Joakim, som tyvärr inte kunde komma), en sydafrikan, en brasilian, några européer (från England, Frankrike, Österrike) utöver ett bara något större antal indiska deltagare från Kolkata (f.d. Kalkutta), Lucknow, Mumbai (f.d. Bombay) och förstås JNU och andra universitet i Delhi. Utöver dessa kom också en liten grupp åhörare, Vivekanandans studenter t.ex, och några gamla aktivister (t.ex. en snäll indier som besökt Helsingfors under ungdomsfestivalen som medlem av Internationella socialistiska ungdomsorganisationens motaktionsgrupp – alltså med CIA-pengar).
Men dessa indiska deltagare var (nästan) alla av hög klass och hade förberett papper om flera andra ”välfärdsstater”; USA, Ryssland, Kanada, Chile, Brasilien, Sydafrika, etc. Vi fick med andra ord en ganska komplett översikt av sociala modeller i hela världen, med undantag för Australien och Nya Zeeland, tyvärr. Dessa skulle ha varit intressanta. Och vi fick också höra en del teoretiska motargument mot välfärdsstaten, ett äkthayekianskt, vars författare på allvar ansåg att Hayeks ultraliberalistiska idéer för det mesta stämmer. Det måste också sägas att ganska många av de indiska deltagarna trodde att den nordiska välfärdsstaten var ett avslutat kapitel och att den hade dukat under i 70- och 80-talens stormvindar (d.v.s. före det att välfärdsstaten i Finland ens utvecklats fullständigt).
Det hölls också två föredrag om den indiska välfärdsstaten, vilka tyvärr var mycket allmänna och politiska, så den delen blev inte väl representerad. Däremot fick vi i det sammanhanget den bästa diskussionen om vad en välfärdsstat egentligen är, vilka kriterier som behövs, och huruvida man kan säga att Indien, Ryssland eller USA, eller för den delen det forna Sovjetunionen, kunde kallas för välfärdsstater.
Vi använde tre fulla dagar på dessa diskussioner – ingen traditionell turism i Indien (Jukka Pekkarinen kom bara en gång utanför campusets grindar), utan vi var väl isolerade på JNU:s vackra och blomstrande campus utanför staden och promenerade varje dag snällt från gästhuset 300 meter till mötesplatsen klockan nio och tillbaka klockan halv sex, innan det blev helt mörkt. Mat fick vi också på platsen (där den också lagades – på universitetets innergård, färska chapatis, olika bönor, ris m.m.) och massor av te. Temperaturen var hela tiden över 30 grader och när det blev elavbrott (flera gånger om dan), blev det snabbt mycket hett inne i mötesrummet.
Professor Vivekanandan ville att vi tillsammans skulle göra en deklaration om välfärdsstaten och dess eventuella globalisering. Vivekanandans studenter hade förberett ett utmärkt dokument som sammanfattade alla papper som presenterats i kongressen. Men det dög förstås inte som en gemensam deklaration, eftersom vi var ordentligt oeniga på vissa punkter. Därför fick jag sedan idén att skriva, utgående från denna sammanfattning, 11 punkter som skulle sammanfatta det som vi trots allt kunde enas om. Dessa punkter antecknade jag i oordning på konceptpapper med min välkänt oläsliga handstil, numrerade dem med olika pilar hit och dit, gav papperet åt Vivekanandan och sade att även om det nu var oläsligt så kunde han kanske titta på det. Efter en timme gav han mig en felfri maskinskriven sida, med alla mina olika språk- och skrivfel korrigerade och flera av mina tankar utvecklade och kompletterade: The Eleven Theses of New Delhi (hans studenter var, som sagt, mycket begåvade!).
The Eleven Theses duplicerades sedan åt alla deltagare, och gavs som underlag för den sista sessionen, som leddes av Peter Abrahamsson, den välkända danska forskaren i socialpolitik. Diskussionen började med det sedvanliga (när man vill skjuta någonting i sank): ”ett utmärkt dokument, men…” och sedan kom en massa förslag om saker som inte hade diskuterats under kongressen (t.ex. befolkningsrörelser). Abrahamsson tog snabbt i trådarna och poängterade att vi måste använda det som hade diskuterats och det som vi kunde vara eniga om. T.K. Oommen, förre presidenten för International Sociological Association, som inte hade deltagit på förmiddagen då vi diskuterade många av frågorna i papperet, var missnöjd och föreslog att vi fattar beslut per e-post efter kongressen. Detta avslogs enhälligt. Även andra liknande små minor klarades och bara ytterligare en punkt tillades, så att vi till slut fick 12 theses of New Delhi (detta beklagades av några, eftersom eleven skulle ha rimmat bättre). Dessa teser godkändes sedan enhälligt av mötet, och jag återger dem här.
Jag måste medge att de kanske lite visar spår av hettan och brådskan (punkt 5 och 7 är ganska likadana…), men annars är de helt OK.
Faktum är att de är ganska historiska: mig veterligen är det inte många gånger som välfärdsstatens globala, universella element har definierats och utstakats. De har redan utnyttjats av president Halonen i hennes hälsning till den Europeiska sociologkongressen. Kom ihåg att de publicerades för första gången i Ny Tid i augusti 2001!
J.P. Roos

New Delhi-teserna

(antagna 11.4 2001)
Vi, socialvetare från Afrika, Asien, Europa och Latinamerika, representanter för olika vetenskaper, har diskuterat välfärdsstaten som ett globalt fenomen och nått följande allmänna slutsatser:

1. Vi anser att social välfärd är en uppnåelig global målsättning.
2. Vi anser att social välfärd är en universell mänsklig rättighet som också medför skyldigheter.
3. Vi anser att det är oacceptabelt med alltför stora skillnader i medborgarnas levnadsstandard.
4. Välfärdsstaten kräver solidaritet mellan medborgarna, demokrati och genomskinlighet, att alla medborgare garanteras en miniminivå av sociala förmåner och tjänster, att de sociala välfärdsinstitutionerna är autonoma, att förmånerna är universella och att kostnaderna fördelas mellan olika samhälleliga institutioner.
5. Välfärdsstaten kan bygga på olika modeller som betonar olika principer för att erbjuda sociala förmåner.
6. Det är viktigt att skilja på välfärdsstaten och välfärdssamhället. I det senare erbjuds de sociala förmånerna av staten och medborgarorganisationerna gemensamt.
7. Vi anser att alla medborgare bör delta både med att bidra till välfärdsstatens kostnader och åtnjuta dess förmåner, så att välfärdsstaten framstår som en institution som alla vill försvara.
8. Vi vill ändå betona att det inte finns någon enda och universell modell för välfärdsstaten. Det grundläggande målet, social välfärd, kan förverkligas på många olika sätt.
9. Vi är övertygade om att välfärdsstaten också på en låg nivå av ekonomisk utveckling skulle ha gynnsam inverkan på den ekonomiska tillväxten och utvecklingen.
10. Vi anser att de länder i Afrika och Asien som vill bli välfärdsstater bör utveckla och experimentera med nya alternativ som bygger på deras sociala och kulturella strukturer samt på en bred roll för medborgarorganisationerna.
11. Vi inbjuder alla forskare från olika länder att delta i utvecklandet av nya modeller för välfärdsstaten och välfärdssamhället.
12. Ett möjligt sätt att främja den globala välfärdsstaten är att göra efterskänkandet av skulder beroende av välfärdsstatens utveckling.