sa Bo Carpelan en gång i en intervju. Ett gott råd. Som kräver mod. För frågan är när?Carpelan hade en klar åsikt: släng boken i väggen om den inte fångat dig före sidan 100 – livet är alldeles för kort för att slösas på dålig litteratur.

I sommar har jag följt rådet. Och nu värker armen, kastarmen.
Ändå är det överraskande svårt att slänga, svårt därför att det gör uppror mot plikttrogenheten i en: det man en gång har påbörjat ska man slutföra. (Så lärde de ju en, där i folkskolan, som jag förresten också slutförde).
Sidan 100 är ganska generöst, det finns lektörer som, enligt legenden, aldrig orkar längre än till andra stycket. Och dom som tycker att redan följebrevet säger allt. Vi andra som saknar en så genomborrande stålmansblick får utföra vår yrkesläsning på mödosammare sätt.

Men nu talar jag om nöjesläsning. Först i väggen i somras var Muskotkriget av Giles Milton. Fråga inte vad boken handlar om, jag gav den aldrig en ärlig chans, utan irriterades redan av trendriktigheten. Efter världssuccén Cod (torskens (fisken) kulturhistoria) är bokvärlden full av dramatiserad historia. Nisch efter nisch inmutas, inga svarta fläckar ska finnas, och det är ju bra att vi lär oss alltmera (sådär i princip), men det är dessvärre få som har Peter Englunds förmåga att hålla sig flytande i faktahavet. Giles Miltons svaga sida är hans sittfläsk, Muskotkriget kryllar av viktiga detaljer, alla forskarlappar med mikroliten stil har utnyttjats. Var blev sovringen, känner mig snabbt övermannad… I väggen med dig!
Giles Milton gör dessutom samma misstag som Simon Winchester – författare till bestsellern om Oxford Dictionarys tillblivelse, The Surgeon of Crowthorne – han levandegör historien genom att berätta hur hans personer tänker i olika situationer och själv tänker jag då: hur vet han det här?
Svaret är förstås inbillning. Inbillning är i sig ingen dålig metod, men den kräver läsarens förtroende. Det får man genom sin stilistiska förmåga, sin förmåga till trovärdig dupering. Bara ett exempel från The Surgeon. En bagatell, men störande, och adderad med tusen likadana tusen gånger störande. Dr W.C. Minor, den galna anonyma medarbetaren till världens första ordbok på engelska (det var så man började, ordbokskommitténs ordförande James Murray bad via pressen folk skicka in ord & definitioner) sitter inspärrad på sinnessjukhuset Broadmoor i England och Simon Winchester menar att utsikten från Minors gallerförsedda fönster var så fin med sina blommor och ängar och kor på ängarna att Minor inte jämt kan ha tyckt att inspärrningen var en mardröm. Invändning a: Om utsikten är fin kanske frihetsberövandet känns ännu hemskare? Invändning b: Winchesters sätt att beskriva en fin utsikt är både mångordigt och konventionellt. Minor skulle ha hatat den.
I väggen med dig! (fast alldeles för sent, först efter sidan 147)
Tur däremot att Malin Lindroths roman Vaka natt inte åkte i väggen före sidan 100, för från och med 101 (kapitlet Sent) ändrar texten riktning från småhyfsad barndomsskildring fokuserad på den lilla flickan och hennes bästis till suverän familjeskildring. När pappan försvinner till en annan kvinna, systern går ner sig och mamman går ner sig och till slut överdoserar börjar texten göra nästan ont – samtidigt som den bevarar sin humoristiska lekfullhet. Att klara den dubbelheten är mästerligt. Malin Lindroth är beviset på att Carpelans rekommendation behöver modifieras – lägg till två sidor.
Karin Fossum-deckare, i väggen! (fast kanske orättvist?)
Håkan Nesser-deckare, i väggen! (trött på hans moralismer)
Kerstin Nilssons arkitektur-bok, i väggen! (fina bilder men texten är skriven för barn och jag är redan så fullvuxen man kan bli. Föredrar dessutom arkitekturtext som påstår hellre än frågar – tyder det på osäkerhet????)
Och så vidare. (för när man en gång börjar kan man inte sluta… slänga)
Men sen måste jag alldeles kort nämna mina tre stora läsupplevelser.

1) David Bodanis E = mc2. I motsats till ovannämnda faktamän har Bodanis sinne för den talande detaljen, stilkänsla, och förmåga att förklara genom fiffiga metaforer. Och framför allt vågar han späcka sina meningar med oväsentligheter (som när han skriver om Einsteins inträde på Tekniska högskolan i Zürich och samtidigt i en parentes berättar att Einstein hade sin första romans med rektorns dotter). Oväsentligheter är de bara på ytan, vad de egentligen visar är författarens suveräna behärskning av sitt ämne (som förresten är relativitetsformeln, som jag tack vare D.B. nu förstår fullständigt). För humanister tjänar bokens veten-skapshistoria från fysikens område dessutom som rena allmänbildningen.

2) Erica Jongs feministklassiker Rädd att flyga, som alla andra har läst för länge sen, blev en positiv överraskning, vilken stilist, vilket temperament! Äntligen vet jag vad ett knapplöst knull är.
Erica Jong är en tidig Bridget Jones, fast mycket mer spännande och mera seriös – kanske en tidig Anja Kauranen.
Bland massorna av fina insikter citerar jag den om framtiden. Den kvinnliga huvudpersonen har rymt med sin engelska älskare Adrian som förbjudit henne att tänka på morgondagen – de ska leva existentialistiskt, bara köra omkring i sin bil i Tyskland och Frankrike hela sommarn: ”Man inser inte hur stor del av det nuvarande som upptas av tanken på framtiden, förrän man plötsligt inte får tala om framtiden, hur många timmar av vardagen som går åt att planera för och försöka kontrollera framtiden. /-/ tanken på framtiden är vårt största nöje, glädjeämne och bästa tidsfördriv. Om man tar bort den återstår bara det förgångna och en vindruta med döda insekter.”

3) Philip Gourevitch Huomenna meidät ja perheemme tapetaan (Nemo kirjat) om folkmordet i Ruanda är den här sommarens mest skakande, men den kräver ett helt annat sammanhang än en slarvig kolumn. Läs den!