Datavärldens Messias gav tre dagar av sitt liv. Och Finland bugade. Djupt.Utanför auditorium M3 i Finlandiahuset svärmar journalister och Elisa Communications VD Matti Mattheiszen omkring Linus. För det är så alla kallar honom. ”Linus”. Efternamnet har amerikanerna aldrig klarat av, så nu är han ”Linus” med hela världen.

Maskineriet är påslaget. Det ska bli tre dagar fyllda med ett ständigt handskakande, tal på seminarier, utdragna boksigneringar, snabba luncher, efterhängsna journalister, beundrande blickar, rodnande autografjägare och rövslickande IT-folk. Under Finlandsbesöket försöker jag vara Linus skugga så gott det går. Men tro inte att Linus vardag vanligen ser ut så här, nej, den utspelas framför datorn i Silicon Valley. Hunden Linus är i Finland för att marknadsföra sin nya bok, Just for Fun (Schildts)… men han verkar inte helt nöjd med allt jäktande. Med jämna mellanrum mumlar han ”hur fan kunde jag gå med på det här?”

Mattheiszen inleder seminariet med att först välkomna ”IT-branschens ikon och dubbelhedersdoktorn Linus Torvalds”, men plötsligt märker han att också kommunikationsministern Olli-Pekka Heinonen har anlänt. Hm, han borde kanske ha presenterat representanten för statsmakten först? Förläget försöker Mattheiszen rätta till sitt misstag:
– Eh, anteeksi… en huomannut, herra ministeri…
Men vad är det för vits att försöka? Det är bara så det är. En IT-ikon är en IT-ikon. En minister är bara en minister.
I Finlandiahuset intervjuar Helsingin Sanomats journalist Linus om Transmeta (där Linus jobbar). Linus rynkar på pannan, kisar med ögonen, ser filosoferande och intelligent ut. Åren i Silicon Valley har lärt honom världens bästa PR-trick: han får journalisterna att känna sig kloka. Eller är det helt enkelt så som Linus skriver i Just for fun: behandla alltid en människa så som du vill bli behandlad själv? Men när journalisten frågar om Transmetas utsikter för framtiden, om börskurser och marknader, stönar Linus uppgivet: ”Jag kan inte tåla ekonomi! Jag har alltid tyckt att Hankentyperna är de tråkigaste som finns.”
Aja baja, Linus. Så får man inte säga i det börsfrälsta Finland.
Men Linus har alltid gått sin egen väg.
Han gick högstadiet och gymnasiet i Norsen i södra Helsingfors. En skola där barn från förnäma släkter blandas med vanligt folk, eller med, som i Linus fall, barn till vänsterintellektuella. Linus föräldrar är som bekant journalisten Nils Torvalds och journalisten Anna Torvalds.
Under skoltiden var Linus en blyg och tillbakadragen datanörd. Eller som han själv någon gång har sagt ”jag var nörd innan det blev sexigt att vara nörd”. Jag minns honom från Norsen; han var killen som promenerade omkring i korridorerna med en präktig snabel, stora brillor och ett finurligt smil i ansiktet. Men det skulle inte ha fallit någon in att ens försöka mobba honom. Okej, han hörde definitivt inte till innegänget. Men alla visste att han var smart, väldigt smart. Han hade glimten i ögat och framför allt hade han en integritet som gjorde honom oantastlig. När en ganska god vän till Linus försökte få honom att skriva under en protestlista mot en lärare i skolan var han den enda i klassen som inte skrev under. Vem som helst annan i klassen hade blivit utpekad för ett så ”fegt” beteende.
Men när Linus sade nej ingav det bara respekt.

Alla dessa journalister

I Finlandiahuset pratas det om mänsklighetens hisnande teknologiska framtid. Om superdatorer som kommer att vara mer komplicerade än sina skapare. Linus, ungefär den enda bland cirka 400 män som inte bär kostym, säger snabbt ifrån:
– Människan är, och kommer alltid att vara, mycket mera komplicerad än den teknologi vi skapar.
Och när de svarta kostymerna är rörande eniga om man nu snabbt måste få till stånd ett enhetligt och pålitligt system för elektronisk identifiering så att Internethandeln skulle ta fart påpekar Linus vänligt men bestämt att det finns risk för att man i samma veva glömmer bort människans behov av anonymitet, att man ofta använder begrepp som ”säkerhet” som argument för att bryta ner integritetsskyddet.
Aja baja, Linus, så får man inte säga!
När journalisterna efteråt flockas kring honom är det ändå ingen som vill tala om individens integritetsskydd utan, ja, vi är ju i Finland och då finns det viktigare frågor:
– Kommer Elisa att klara sig i stora världen?
– Håller Sonera på att gå under?
– Förlorade du pengar på börskraschen?
– Vad händer när det inte längre pumpas in pengar i IT-branschen?
Pengar, pengar – alltid bara pengar.
I samma sekund som spotlighten från en kamera slocknar kopplas den nästa på, ett glas vatten här, ett där, förlagsfolket avbryter ständigt journalisterna, det är minutprogram och journalisterna ska få högst fem minuter på sig per person. Linus ser uppenbart pinsamt berörd ut, han viftar uppgivet med händerna och säger att han ”hellre hoppar över lunchen än gör det så här”.
Men när Elisa ordnar VIP-lunch går det före allt annat.
En halv timme senare kör vi iväg från Finlandiahusets parkeringsplats. Samtidigt kommer en journalist i läderjacka körande på en moped.
– Två frågor måste han få! Hans bandspelare fungerade inte första gången, säger Schildts skäggprydde VD och Linus ständige följeslagare under Finlandsturnén, Johan Johnson.
Och när Linus klarat av mopedredaktören piper Johnsons mobiltelefon strax till. En journalist från Uleåborg har ett viktigt ärende:
– Kan du kommentera kursnedgången på börsen? Har vi nått botten?
– Antagligen … Men jag kan ju ha fel, börjar Linus sin utläggning mycket analytiskt.
– Varför frågar de om börsen? Det är ju helt absurt! Jag är inte ekonom, jag är bara en programmerare! utbrister han när samtalet är slut – och tillägger dessutom ett par djupa suckar.
Han berättar hur förvånad han är över det han kallar ”den nya masspsykosen” i Finland. När han var på besök för ett år sedan befann sig landet fortfarande i IT-extas. Högteknologi kommer att frälsa mänskligheten! Finland är bäst på högteknologi! Vi ska rädda världen! Nu är det annat ljud i skällan, nu har vi (återigen) förvandlats till det självplågande folket med mindervärdeskomplex. Nu upprepar alla blint, eller gjorde det i alla fall i Finlandiahuset: Vi är inte längre det ledande teknologilandet, i själva verket var vi heller aldrig ledande, nu kommer depressionen, allt kommer att gå åt fanders.
– Vad är det för struntprat? Finland har faktiskt ett mycket gott rykte som högteknologiland – fortfarande. Sånt varken skapas eller försvinner över en natt.
Åren i USA och framgången har förvandlat Linus till en självsäker ung man som kan hantera sociala situationer briljant. När han ställer sig på scenen med en trådlös och mer eller mindre osynlig mikrofon kan ingenting rubba honom. Speciellt när han får tala på sitt arbetsspråk, amerikanska, trivs han som fisken i vattnet. Han skämtar, han gestikulerar, han är självironisk.
Och folket älskar honom.
Just det. En nörd kan bli hjälte.
Men han är inte född hjälte, eller i alla fall tog det en viss tid för hjälten i honom att blomma ut. Jag bläddrar i Norsens skoltidning Föris från mitten av 1980-talet. Vi drev journalistik på hög nivå där den ledande frågeställningen handlade om vem som hade hånglat med vem. Ännu viktigare, eftersom det gav utrymme för mer så kallad skapande journalistik, var spekulationer kring vem som skulle vilja hångla med vem (och varför)?
Linus Torvalds var därför inte ett givet samtalsämne i tidningen (han intygar själv i sin bok sitt totala ointresse för flickor under skoltiden) men i det första numret i december 1985 har vi med ett citat från Linus, ett citat som han mycket väl kunde kläcka ur sig också här och nu:
”Jag är ganska tråkig, jag har inget annat intresse än min dator.”
Men just det intresset har i dag gjort honom till en av de ledande aktörerna i världen inom IT- och datavärlden. Alltsammans sattes i rörelse i början av 1980-talet i hans stökiga rum på Petersgatan. Han hade sin morfars begagnade VIC-20 och liksom miljoner andra skrev han in sin första programmeringsrad på Basic direkt från manualen. Passionen övertog Linus. Datorerna hade slukat honom.

Den yttersta utmaningen

I dag jobbar han på företaget Transmeta i Silicon Valley. Företaget tillverkar en energisnål processor som gjort bolaget stort i världen, trots att börsnedgången inom IT och lågkonjunkturen i Japan drabbat företaget hårt. Men det är förstås ändå operativsystemet Linux som gjort Linus till den ikon han anses vara. För tio år sedan, den 17 september 1991, lade han ut version 0.01 av sitt nya operativsystem, och, hallå, ni ska veta att det inte är ett alldeles litet projekt. Men vad får en 21-åring (i dag är han 31 år gammal) att sätta i gång ett dylikt projekt? Svaret finns i boken Just for fun: ”Operativsystemet är basen för allting annat som ska hända inne i maskinen. Att skapa ett operativsystem är den yttersta utmaningen … Det är som att skapa grundlagen i det land man hittar på”.
Där hör ni! Hur många av oss andra har tagit itu med vår personliga ”yttersta utmaning”?
– Man ska aldrig försöka göra allt, man ska göra det som man är bäst på. Och man ska försöka ha roligt när man gör det. Det är sånt som sporrar mig, inte pengar, som jag tycker är ganska ointressant, säger Linus.
I dag består Linux av omkring tio miljoner rader kod – siffran varierar beroende på vad och hur man räknar – men Linus har naturligt nog långt ifrån skrivit allt själv. Men Linux representerar också, som de flesta känner till, en filosofi, principen om öppen källkod. Det vill säga att vem som helst har tillgång till källkoden och kan föreslå förbättringar, men då accepterar man också att ens förbättringar kommer alla till godo. På det sättet blir programmet bättre och bättre hela tiden, skapat av en hel armé passionerade nördar från hela världen. Linus konstaterar själv i en bistats i boken att Linux är ”det största samarbetsprojektet i mänsklighetens historia”, och sådana påståenden får man ju liksom hicka av.
Menar du faktiskt det största samarbetsprojektet i mänsklighetens historia…?
– Ja, hrm, jag måste kolla hur det står i det engelska originalet… Visst var ju pyramiderna också ett enormt projekt… men de flesta enorma projekten i historien har engagerat människor med tvång. Så är det ju inte med Linux.
Nåja.
Ingen ”äger” egentligen Linux och ingen kammar in pengar på upphovsrättigheterna. Linus är i alla fall Linuxgeneral med oinskränkt makt, det är han som kontrollerar processen. Programmet kan fortfarande laddas ner gratis från nätet, men Linux säljs också i kommersiella versioner.
Detta med öppen källkod har gjort Linus till en hyllad, till och med avgudad, rebell inom datavärlden. Han är killen som trotsat tidigare spelregler inom teknologivärlden, där företagen vanligtvis ruvar på sina patent och sina rättigheter, i syfte att göra pengar – massor av pengar. Linus har redan länge varit ett hett namn på andra sidan Atlanten, sådär helt på riktigt en person som har blivit Bill Gates mardröm. Det är det som är så fantastiskt. Att det där tillbakadragna mattegeniet som var mer eller mindre luspank under hela sin uppväxttid – en vanlig kille med ett finurligt smil – kan bli den man som sätter Microsoft i gungning.
Tanken är svindlande.
Men nåja, någonstans måste ju De Stora Männen och Kvinnorna komma ifrån. Den här gången kom han från Petersgatan.
– Folk vill nödvändigtvis skapa bilden av ett krig mellan lilla Linux och jätten Windows. Själv har jag inget intresse av det, jag vill bara göra Linux så bra som möjligt. Om man har hatet som drivkraft blir inte produkten tillräckligt bra.
Så säger han. Men det är inte riktigt hela sanningen. Under Finlandsturnén upprepar han visserligen många gånger att han struntar i vad Bill Gates eller Microsoft tänker och tycker om Linux, men i nästa andetag kan han slänga ur sig en ironisk kommentar om Microsofts världsdominans eller om Windows ruttenhet i allmänhet. Och så kan han utan omsvep säga att målet är att varenda dator i världen ska använda Linux.
Men då skämtar han förstås. Åtminstone lite.
Linus humor är nämligen inte alltid så lätt att förstå.
När han under turnén för n-te gången får en fråga om hur rik han egentligen är går han fram till scenkanten och ger publiken svar på tal.
– Jag har redan tjänat mera pengar än de flesta av er kommer att tjäna under hela livet, lällällä, säger han och drar högra pekfingret över det vänstra.
En stunds tystnad. En liten stund till.
Sedan gapskratt.
Puh. Det var nära. Gränsen mellan humor och fräckhet kan vara hårfin.
Lika bra gick det inte en gång på ett seminarium i USA då Linus vandrade in på scenen och möttes av stormande applåder innan han ens hade öppnat munnen. Linus kom inte på hur han skulle reagera på hyllningen och kläckte därför ur sig den numera legendariska frasen: ”I’m your God”.
Aja, baja. Så får man ABSOLUT inte säga i USA.
I boken medger han att det var osmakligt sagt. Men han lovar och svär att det var ett skämt. Ett nördskämt.
Ingen Moder Teresa här inte
Nu ska i alla fall ingen tro att Linus går i sin faders (tidigare) kommunistiska fotspår. Tvärtom. Han tror på kapitalismen, han tror på marknaden. Han har ett mycket välbetalt jobb och han har ingenting emot att Linux också säljs som en kommersiell produkt – så länge alla förbinder sig att följa principen om öppen källkod.
– Jag tror på open source för att det helt enkelt är det bästa sättet att göra ett program på. Jag är inte Moder Teresa, jag är inte en världsförbättrare. Men principen med open source är den samma som inom vetenskapen, att framstegen ska gynna alla.
Jag undrar om det inte blir konfliktfyllt att vissa toppnamn inom Linuxsamhället i dag tjänar stora pengar på att arbeta och utveckla Linux (på sina respektive arbetsplatser) medan majoriteten fortfarande är vanliga nördar som sliter för den goda saken på sina hemdatorer.
– Jag har inte märkt att folk blivit trötta på projektet. De motiveringar som tidigare fanns för att arbeta med Linux finns fortfarande kvar. Det handlar om människor som är helt och hållet tekniskt inriktade. Säkert finns det folk som inte tycker att Linux är tillräckligt alternativt, men jag känner ingen programmerare som tänker så. Själv skulle jag programmera också om jag inte fick betalt för det, men jag vore dum i huvudet om jag inte tog emot pengarna.
I Uleåborg körs vi direkt till Suomalainen kirjakauppa. Intervjuaren undrar om det inte finns en analogi mellan Uleåborg och principen om öppen källkod. Liksom att, hm, ja, att Uleåborgs IT-underverk har uppkommit i en liten stad där alla jobbat tillsammans för ett gemensamt mål, precis som världens förenade nördar har jobbat med Linux och open source.
– Jag har varit en enda gång i Uleåborg … och ärligt talat, jag kan inte se en enda analogi mellan Uleåborg och Linux, en sitten millään.
Intervjuaren blir röd som en brandbil.
Sedan följer de vanliga frågorna: Kan Microsoft krossa Nokia? Vad betyder suomalaisuus för dig? Och så boksignering där Linus ombeds skriva dedikationer till i tur och ordning Anna, Mikko, Tero, Panu, Vilho, Åke, Riku, Antti, Pekka, Juhani, Ilkka, Pirjo, Esa, Otso… Nu har två tonåringar kommit längst fram i kön, på baksidan av ett saldokvitto från en Solo-bankautomat ber den ena att få en autograf, den andra har hittat ett tippningskvitto i fickan. Nästa person säger ”I come from Russia … ” och vill att Linus ska skriva sin autograf på några Linux-skivor. En kvinna undrar om Linus vill komma och tala på ett internationellt seminarium nästa år, men svaret är nej och, hoppsan, svetten har redan trängt igenom Linus skjorttyg. Men Linus själv är cool som alltid, vänlig, sympatisk, också mot främlingar. En tonåring vill fotograferas tillsammans med hjälten, och det passar förstås bra. En kille från Italien väser i örat på Linus: ”It´s a great system”.
Omedelbart efter detta får Linus en privat flygtur med helikopter. I Uleåborg tar man hand om sina gäster.
På kvällen arrangerar Technopolis Oy seminarium i den ståtliga Madetoja-salen. På plats finns över 800 människor som betalat 50 mark för att lyssna på Linus tal. Varje deltagare får ett exemplar av boken, bekostat av Technopolis. Minns att en finlandssvensk bok vanligtvis säljs i omkring 800 exemplar och att Linus Torvalds sålt mycket mera på en dag. Undra på att Schildts-Johnson har lätt för att le.
Hur tackar Linus för det stora intresse publiken visar? Han börjar med att säga att han hatar att hålla tal, att han istället vill diskutera med folk och svara på frågor.
– Och om det inte kommer frågor är ni dåliga människor.
Han balanserar på den tunna linan igen, komik på ena sidan, fräckhet på den andra. Men publiken, främst 20-30-åriga män, älskar den kaxiga humorn. En äldre herre stiger visserligen upp, han är besviken på att Linus inte vill hålla tal. Han påpekar något i stil med att man förut nog utförde det jobb man hade fått sig tilldelat.
– Jag jobbar med teknologi, inte med att hålla tal, replikerar Linus blixtsnabbt.
Någon undrar hur man ska använda modern teknologi för att göra världen mera jämlik. Jaja, det där har vi hört förr, ångmaskinen och telegrafen skulle också en gång förena mänskligheten.
– Teknologi ökar bara på ojämlikheten, den gör livet lättare för dem som har det bra och sämre för dem som har det dåligt. Så har det alltid varit, säger Linus.
Han hädar ju! Han talar (inte mycket, men lite) illa om högteknologi! Han påpekar också många gånger att han inte alls tycker om mobiltelefoner. Det är bara Tove, Linus fru, och ungefär tre andra människor på jorden som har numret till hans mobiltelefon, och han har till exempel ingen mobiltelefon med sig under turnén. I hans rum på arbetsplatsen i Silicon Valley finns en vanlig trådtelefon. Men ingen kan ringa till den. Man kan bara ringa ut.
Någon undrar när Linux på allvar kan konkurrera med Windows också när det gäller operativsystem i vanliga jobb- och hemdatorer, en marknad som är extremt tuff att komma in på. Hittills har Linux blivit stort främst inom servermarknaden.
– Linux har utomordentliga möjligheter. Om ett eller två år har vi förhoppningsvis en första och fantastisk desktopversion av Linux klar. Sen dröjer det bara en generation tills Windowsanvändarna har dött bort.
När han slutar vill applåderna aldrig ta slut.
Linus har varit i gång tolv timmar i sträck, men programmet fortsätter. Rökbastu och tjärsnaps med Uleåborgs stadsdirektör. Vid midnatt stupar Linus i säng. Klockan fem väcks han igen. I flyget tillbaka till Helsingfors berättar han om en av de få andra passionerna han har i livet förutom Linux och sin familj: bilen. En BMW Z3. Klimatet är så pass behagligt i Kalifornien att han under tio månader av året kör omkring med taket uppdraget, förklarar han förtjust.
– Under vintern skruvar jag på värmen för fullt och under sommaren gör jag samma sak med luftkonditioneringen.
Öh, du har alltså värmen på, men taket uppvikt?
– Vet du, den maskinen har så många hästkrafter som ingen någonsin skulle behöva, så det är bara bra om de kommer till användning ibland.

Tear down the wall!

Men hur ser Linus vardag ut? Jobb aderton timmar per dygn?
Morgonen börjar då han knäpper på datorn hemma i familjens ”miljondollarhus”. Vid elva-tolvtiden åker han iväg till simbassängen, simmar 750 meter, och kör sedan till jobbet. Radiokanalen är alltid Classic Rock, det är Beatles, Pink Floyd och AC/DC. Linus är ingen trendnisse när det gäller musik, hans viktigaste, och nästan enda, skiva är Pink Floyds The Wall. På jobbet stannar han till sjutiden på kvällen, då det definitivt inte är rusningstrafik längre. Hemma blir det kvällssysslor med familjen som består av Tove och tre små flickor, Patricia, Daniela och Celeste. Patricia är fyra, Daniela är två och Celeste är nio månader gammal. Så Linus liv handlar alltså om Linux, BMW:en, familjen – och så biljard, förstås. För att inte tala om hans stora passion för att sova.
– Att sova är bra. Jag är helt emot att jobba 18 timmar om dygnet.
Han lever som han lär. När jag träffar frun Tove nästa dag i bokhandeln frågar jag vem som vaknar på nätterna om flickorna gråter.
– Vem som vaknar? Ha ha! Det är jag, bara jag. Det är helt enkelt omöjligt att väcka Linus på nätterna, han vaknar inte ens om flickorna ligger bredvid honom och gallskriker.
Lite efter sju på morgonen kör vi med Johnson bakom ratten från flygplatsen till Otnäs, vi stannar vid en bensinstation någonstans på vägen, ställer oss vid ett bord, sörplar på en kaffe. Linus och Johnson inleder plötsligt ett morgontrött men intensivt gräl om upphovsrätt. Linus vill att upphovsrätten ska vara maximalt 25 år istället för 70 år så som i dag. Han tycker att upphovsrätten förhindrar nyskapande och ger företag och arvingar ”rättigheter” (=pengar) till musik, litteratur etc. som borde vara allas egendom. Johnson säger att det vore en katastrof för förlagen, till exempel för Schildts. Han nämner Tove Jansson.
De käbblar. Det tycker jag är fint.
För jag är ganska säker på att ingen har grälat om samma sak vid detta gulmålade Essobord någonstans i Esbo klockan halv åtta en torsdag morgon.
Och det är alltid ett framsteg.

IBM hjärta Linux

På Dipoli är Linus kung. IBM har beslutat att satsa på Linux och för att föra fram detta budskap kan man inte ha ett bättre affischnamn än Linus Torvalds, seminariet är döpt till ”Linux goes e-business”. Han får en pingvin, en solhatt, en marsipantårta med tio ljus för att fira Linux-födelsedagen, han får stående ovationer när han presenteras som ”The most famous Finnish nörtti” och sen räknar IBM-cheferna upp företag som redan gått över till Linux: Shell, Korean Air, Telia, Deutsche Telecom… och då gör det kanske inte så mycket att en av IBM:s toppmän Steve Solazzo avslutar sitt föredrag med att säga ”…and now I want to pass over to our IBM team here in Norway”.
Presskonferens. Kan Linux användas för att hjälpa tredje världens länder att bli uppkopplade?
– Jag blir glad när Linux används i fattiga länder eller av humanitära organisationer. Men personligen är jag inte överhuvudtaget intresserad av det, jag skulle inte ens vilja besöka ett utvecklingsland. Jag skulle bli uttröttad om jag engagerade mig i allt. Mitt jobb är att skapa teknologin, andra får hitta på bra sätt att använda den på.
I bilen funderar Linus och Johnson på hur man kunde rädda marsipantårtan från att fara illa. Det behövs ett kylskåp. Då sker något fantastiskt. När nöden är som störst, när en marsipantårta ska räddas, greppar till och med Linus Torvalds en telefon.
Men Tove är inte hemma, hon kan inte rädda tårtan.
På IBM:s huvudkontor i Munksnäs har man bjudit in studerande från olika högskolor. Precis när Linus ska börja tala knäpper någon på overhead-apparaten och salen lyses upp av ett Windows-fönster. Studenthumor. Linus ser ut som om han såg ett spöke:
– Herra Jumala, ota se pois!
Han talar om licensavgifter, om copyright och upphovsrättigheter. Han säger att ingen i väst ska börja moralisera över att en kines inte vill betala licensavgifter för ett datasystem som kan motsvara hans eller hennes årslön.
– Vakna upp, världen! Det är klart att de kopierar ”illegalt”.
För i Linus värld är sådant inte ”illegalt”. Det är lagen i sig som är omoralisk och fel.
Intervjuer på Marski. Linus undrar varför jag fortfarande hänger med honom. Jag säger att jag inte har ett eget liv. Linus gapskrattar. Sen tar han nästa journalist i handen. Och nästa. Och nästa. Och nästa. Och sen blir det Akademiska bokhandeln… pust… samma frågor… boksigneringar… men Linus småler bara vänligt.
Sista dagen börjar. Seminarium på Nokia Research Centre. Fullsatt. Intervjuer på Hotell Marski hela eftermiddagen. Linus sitter inne i hotellrum nr 823 och ser utmattad ut. Finns det risk för att framgången stiger dig åt huvudet, att makten skulle korrumpera dig?
– Jag har en makt som inte kan missbrukas speciellt mycket. Det är en självreglerande makt. Än så länge litar folk på mig, och tar det jag säger inom Linuxarbetet på allvar. Men snabbt skulle folk börja märka om någonting var på tok.
I Finska bokhandeln på Alexen rinner svetten ner längs pannor och ryggar. Kampen för att se Linus är hård. Mitt i vimlet sitter Tove och ammar Celeste. Hon säger att det definitivt var hon som hittade på pingvinen som symbol för Linux, att den version som Linus presenterar i boken helt enkelt inte stämmer. Han har så dåligt minne, säger hon och fnittrar.
Efter intervjun blir kön för boksignering osannolikt lång. Linus plitar ner sitt namn nästan 160 gånger, Johnson knyter näven och ropar ”jess!” när han inser hur många böcker som går åt. Den sista i kön, efter nästan en timmes väntande, är en fjortonårig tjej som ber Linus rita någonting i hennes block. Linus säger nej, nej… men han gör det i alla fall. Han ritar en liten pingvin i blocket. Vad gör flickan medan han ritar?
Hon står bara där, alldeles orörlig.
Nu knäpper hon händerna.

Artikeln har tidigare publicerats på finska i tidskriften MG.