419-bluffar för de godtrogna

Diktatoränkor, söner till avlidna medborgarrättskämpar, prinsar – det finns många som sitter på en kista med guld, men som behöver just din hjälp för att få ut pengarna ur landet. ”Vi tjänar alla på det”, lyder löftet – som förstås är fullständigt falskt. De nigerianska bluffmakarna är de enda som blir rika…

Paragraf 419 infördes i Nigerias strafflag år 1995 för att stoppa det som idag påstås vara den tredje största affärsgrenen i Nigeria: de internationella massbedrägerierna via post och internet. Oberoende av poststämplar och domänsuffix som hänvisar till Belize, Hongkong eller Australien, så är det med största sannolikhet i Nigeria pengarna i sista hand rullar hem hos nån. Nigeriabreven eller 419-bedrägerierna, som de också kallas, har under femton års tid fifflat hem omkring 17 miljarder euro av godtrogna lycksökares pengar främst från USA, Europa och Sydafrika.

Så går Heikkilä herrgård om 60 hektar i Hyvinge under klubban i oktober 1999. Lyftkransmagnaten Antti Vanhatalo från Konecranes på orten ropar hem förre Valmetchefen Olavi J. Mattilas släktgods i en tajt exekutiv auktion. Mattilas skulder kommer sig av ett Nigeriaäventyr som startade i början på 1990-talet.

Nu blir det dessutom en rättegång om pengar, i klassen en miljon euro, som Mattila lånade upp av bergsrådskompisar från sin storhetstid. Mattila fick aldrig nån utdelning och med sina gamla vänner talar han idag snarast via advokater och häradsfogdar. I sin kamp med sina 419-skulder påstås Mattila har gjort sig skyldig till grovt bedrägeri. Riksåklagaren har väckt åtal och målet kommer upp i rätten i höst.

I goda böcker i Benin

De här västafrikanska breven och mejlen har vid det här laget frestat så väl hög som låg i Finland. Mitt eget första 419-mail kom på skärmen hemma i Borgå i oktober 2001.

Mr. Peter Uzo presenterade sig som en ödmjuk tjänsteman vid revisionsavdelningens utlandssektion vid International Bank of Africa i Cotonou i Benin. Det nyckelord som förmodligen hade tröskat fram just mig i nån sökmaskin var förmodligen ”flygplanskrasch”, ett ämne som jag precis då hade diskuterat på internet.

I en flygplanskrasch i november 1997, skriver Uzo, dog en person med 14 miljoner dollar på kontot i hans bank. Ingen har frågat efter pengarna, och eftersom min karaktär som människa, mina TV-reportage från Munsala, mina radioandakter (eller eventuellt nånting annat) har ett förnämligt rykte på handelskammaren i Cotonou, så hade Uzo kommit att tänka på mig.
Uzos idé var att jag skulle göra anspråk på den dödes pengar, han skulle överföra dem till min bank i Borgå och som tack för jobbet skulle jag få 30 procent i provision, när han skulle resa ”ner” till Finland för att hämta sitt byte. Jag vidarebefordrade mejlet till Centralkriminalpolisens registratur, men insåg snabbt att jag inte hade varit med om nånting så unikt att polisen ens skulle bry sig om att svara, än mindre kalla mig till något förhör.

Det vanliga i ett 419-bedrägeri är att en godtrogen lycksökare i Europa eller USA tänder på sin afrikanske motparts idé och kontaktar denne. Därefter blir man snart underrättad om att penningtransaktionen är på god väg, men att den fattige mr. Uzo behöver lite hjälp med olika skatter och avgifter. På det sättet flyter över en miljard euro varje år in på 419-brott världen över. Minst ett par miljoner euro samlas in i Finland årligen, kanske mera eftersom folk som blir lurade sällan täcks gå till polisen och medge det. Och nån mr. Uzo existerar sannolikt inte alls.

Världens mesta offer

Olavi J. Mattila är långt ifrån ensam i världen om sin innevarande belägenhet. Berättelsen om den brasilianske bankmannen Nelson Sakaguchi från São Paulo tröstar knappast honom, men i alla fall: denne Sakaguchi har världsrekord som 419-offer. I februari ifjol gick det upp för honom att han under sex år hade svindlat iväg 181,6 miljoner dollar av andras pengar på okända öden. Det är mer än nån annan har lurats skicka iväg till Nigeria på det sättet.

419-experter säger att Sakaguchi, som var direktör för Banco Noroeste, en av de 50 största bankerna i Latinamerika, ingalunda gick på nån särskilt avancerad nit, bara för att summorna var stora. Det gick till precis som när vem som helst skickar mindre bidrag till Nigeria för att betala ”interkontinentala faxkostnader” eller påhittade stämpelskatter för nån stackars virtuell fattig och fifflande tjänsteman.

När Sakaguchi var på affärsresa i Nigeria år 1994, presenterades han för tre personer, generaldirektören för Nigerias centralbank, Paul Ogwuma, och hans två närmaste tjänstemän, påstod hans värd. Tillsammans gjorde de upp planer för en omfattande byggentreprenad för Nigerias luftfartsverk, och år 1995 fick Sakaguchi ett fax om att kontraktet var hans. Det var värt 187 miljoner dollar.

Ursprungligen var de pengar Sakaguchi åren 1995-97 började försnilla ur sin bank naturligtvis bara avsedda som tillfälliga vipplån. Sakaguchi fick snart meddelande om att byggarbetena i Nigeria avancerade väl och att han snart skulle kunna smussla tillbaka sina försnillade pengar och dessutom bli med nånting över för egen räkning. ”Entreprenaden” framskred enligt korrespondensen från Lagos planenligt och en dag överläts de nya ”flyganläggningarna” till staten. Problemet då, meddelade Sakaguchis partners, var att den nigerianska staten hade fått svårt att betala. Därför skulle de själva, som ansvarskännande centralbankstjänstemän träda in och se till att Sakaguchi och ”andra utländska finansiärer” skulle få sina pengar, och det med ränta. Sakaguchis tillgodohavanden, sa de, hade redan vuxit till 201 miljoner dollar.
Därefter vidtog en omfattande karusell med ministeriemutor, ”nationaliseringsavgifter” och ”avslutningscertifikat” som Sakaguchi förväntades betala. Summorna varierade mellan två och sju miljoner dollar per gång och syfte. Samtidigt växte Sakaguchis påstådda tillgodohavande med ränta, och i augusti 1997 satt han och väntade på sagolika 378682000 dollar och 15 cent som skulle betalas till hans konto på Caymanöarna. Det sista hindret var ett arvode om 4,2 miljoner dollar till en grupp ”ledande bankirer” i Nigeria som sades ha ”arbetat beslutsamt och hårt” för att Sakaguchi skulle få sina pengar.

Sakaguchi fick aldrig ett penni. På sina desperata förfrågningar fick han i februari 2001 ett raljant svar att 250 miljoner dollar redan hade överförts till hans brasilianska bank år 1998, och att man hade fått ett meddelande om att pengarna hade lyfts av någon. Så uppdagade en internationell revisionsfirma Sakaguchis försnillning och bankens anställda krävde hans omedelbara avgång. Sakaguchi flydde till okänd ort i Afrika och banken övergick i spansk ägo.

Det gick också upp för Sakaguchi att det inte var den riktige centralbankschefen Paul Ogwuma han hade dealat med. Men inte så långt ifrån. Rollen som högste tjänsteman vid Nigerias centralbank hade spelats av en viss Emmanuel Odinigwe, en ung nyrik gentleman som än idag är största aktieägare i Nigerias ledande privata bank, Union Bank, och delägare i 20 nigerianska börsbolag, ostörd av myndigheter och polis.

Den råddiga änkan

Hemma i Borgå kommer nästa 419-mejl tre dagar efter det första. Nu är det Maryam Abacha i Nigeria, som har hört nånting gott om mig. Hon är änka efter Nigerias förre militärdiktator, general Sani Abacha, och sitter efter hans hjärtattack och därpåföljande död och fall från makten år 1998 i husarrest.

Jag är slug och genomskådar henne snabbt. Hon hävdar nämligen att hon har 150 miljoner holländska mark (!) på villovägar i fyra kappsäckar. Dessutom erbjuder hon en sämre provision, 20 procent, för ett svårare uppdrag. Hon vill att jag ska hämta kappsäckarna hos en bevakningsfirma nånstans i Europa. Hennes advokat vet närmare var.

En stor del av de nyare 419-mejlen hävdar på det här sättet möjligheter att samarbeta kring avlidna statschefers och kända afrikaners kvarlåtenskap. Därför är det numera möjligt att få post från änkor till Mobutu Sese-Seko, brorsöner till Laurent Kabila eller söner till den avrättade nigerianske människorättskämpen Ken Saro Wiwa.

Fyra månader senare hör fru Abachas advokat Michael Chike Azizi av sig. Han är tydligen ovetande om generalskans korrespondens. Det finns mera pengar att hämta, nu i en bank i Kano i norra Nigeria. Familjen har packat ner 51 miljoner dollar i nio kilos lådor på vilka det står att de innehåller dyrbar oljeletningsutrustning. Chefen för general Abachas livvakt, som skulle hålla koll på pengarna sitter sedan 15 månader tillbaka i fängelse och bankdirektören som vet vad plåtboxarna verkligen innehåller har dött i en flygolycka. Nu kunde lådorna skeppas ut, vad jag vill ha i provision för att ta dem till Borgå får jag bestämma själv.
Juristen Azizi spelar på min nordiska känsla för mänskliga rättigheter. Samtidigt som han är advokat för en försnillande major ur den mycket blodiga Abacha-diktaturen 1993-98 (det är han i fängelset) så säger han sig också vara superintendent för Nigerias kommission för mänskliga rättigheter HRVIC. Vår plåtboxtrafik är han också mycket noga med att måste redovisas för Nigerias sanningskommission, den s.k. Oputa-panelen, som utreder grymheter mot mänskligheten i landet från år 1966 framåt. Ett datum är redan satt, den 13 maj i år.

Generalskan Abacha och hennes söner Abdul och Kadira plus en hittills okänd son vid namn Abbah är de mest produktiva i den internationella 419-trafiken. Minst 23 olika bedrägeriinviter från dem är kända och mejlen är sinsemellan så motstridiga att det förefaller som om familjen, om den alls existerar, är så råddig att den kan skylla sig själv att pengarna finns lite här och där.

Kekkonens män investerar

Den 83-årige Olavi J. Mattila kunde gärna ha fallit för några mera avancerade bedrägerier än såna här. Han har ju ändå varit utrikes-, utrikeshandels- samt handels- och industriminister i Finland under åren 1963 och 1970-75. Han var en av Kekkonens närmaste män, och han hade en unik maktposition i ledningen för två stora statsbolag, Valmet och Enso-Gutzeit. Dessvärre sägs han ha varit och spekulerat på samma flygfält som bl.a. brasilianaren Sakaguchi. Mattilas egentliga ”investeringar” ska däremot ha gällt olje- och kopparfyndigheter.
På riksåklagarens byrå vill utredningsledaren för Mattilafallet Jouko Tainio inte tro att det är sant att nån av Mattilas kaliber plus en samling andra industrimän från Kekkoneneran har gått på så öppna minor. Enligt riksåklagarens byrå har Mattila spekulerat i summor om närmare 100 miljoner dollar och personligen också rest i de här ärendena inte bara i Nigeria, utan också i Ghana och till Elfenbenskusten.

Dubbelgångare i Togo

Och mejltrafiken går vidare. Tony Ubah, som är ordförande för offertkommissionen vid Nigerias kommunikationsministerium behöver min hjälp med att få ut 23 miljoner dollar som är hans sedan två entreprenadfirmor skrev överstora fakturor.
Prins Peace Idehen vill träffa mig i Barcelona för att diskutera hur han ska sälja 812 kilo guldstoft, som tillhörde hans hövdingafar som dödades i inbördeskriget i Sierra Leone.

Från samma land är också Jennifer Edwards med sin geologpappas 6 miljoner dollar på ett konto på Elfenbenskusten. Hon vill att jag ska hjälpa henne att få ut pengarna, så att hon ska kunna inleda universitetsstudier i Finland. James Akaus vid Eco-Bank i Lomé i Togo behöver hjälp med att få ut en död brittisk gruvingenjörs 30 miljoner dollar via en bank i London.

Dr Ahmed Yussuf är bokförare vid oljeministeriet i Nigeria och har stoppat 32 miljoner dollar, som skulle till en utländsk byggfirma, i egen ficka. Jag får 30 procent om jag hjälper honom att få pengarna till Finland, där han tänker investera dem. Jag får sju dagar på mig att skicka honom alla mina telefonnummer, hem, till jobbet och till mobilen. Den 26-årige sydafrikanen Elvis Tabohs far har efterlämnat ett skrin med 18 miljoner för investeringar i kakao- och guldbranschen i ett privat bankvalv i Abidjan när han blev mördad av okända män i Johannesburg. Vi ska ta skrinet till Finland; Elvis har nyckeln.

Det mest berörande mejlet kommer från bankmannen Kingsley Ejedi Onua vid BIA-banken i Lomé. En togoles hade satt in 20 miljoner dollar i hans bank innan han åkte på semesterresa med sin familj till Kenya år 1996. På väg till Kenya kapades planet, en Boeing-767, och störtade utanför Komorerna. Mr Onuas klient och hela familj hörde till de 120 passagerare som omkom. I höst har det gått sex år sedan olyckan och då kommer pengarna enligt togolesisk lag att tillfalla staten om ingen gör anspråk på dem. Till lycka för mig, skriver bankmannen, hette den stackars omkomne togolesen också Jan-Erik Andelin.

En stor del av personerna i den här artikeln är med stor sannolikhet fiktiva.

Länkar:http://home.rica.net/alphae/419coal/
http://nigeriannet.com
http://www.scamorama.com
http://www.quatloos.com/cm-niger/nigerian_scam_letter_museum.htm
http://hoaxinfo.com/nigeria.htm