På gränsen mellan Liberia och Guinea tackar jag den av palmvinsångor omsvärmade löjtnanten som är ansvarig för gränsövervakningen. Han har en vag uppfattning om att flyktingarna är ”ungefär sådär 500”, att många är så undernärda eller i dåligt skick att de inte kan gå själv och att invånarna i den närmaste byn lånat ut alla sina skottkärror så att flyktingarna skulle kunna transportera de svagaste från gränsen till byn. Han är också medveten om att Guinea officiellt stängt gränsen till Liberia. Ingen jävel kommer över bron, men gränsen läcker som ett såll, och vad kan löjtnanten göra?

– Om vi inte skulle ha släppt in dem, skulle de ha dött, säger han och jag gör mitt bästa för att inte alltför tydligt ducka för alkoholångorna.

– Sist och slutligen hade vi nu verkligen inget val.
Och jag nickar och håller med, och sväljer min utläggning om att i Europa betalar vi gränsövervakarna för att hålla gränsen stängd. Skulle flyktingarna stått vid vår port, skulle vi ha spärrat in dem, förhört dem, konstaterat att de inte uppfyller flyktingkraven och chartrat ett plan för attt flyga dem hem. Om vi nu överhuvudtaget skulle ha släppt dem över gränsen, vilket knappast är troligt. Vi har nämligen inget val vi heller. Vi måste följa reglerna och tänka på konsekvenserna. Man kan ju inte låta folk bara spatsera in heller. Det kan man inte. Finland skulle väl svämma över. Och vad skulle det egentligen göra för skillnad – så där på lång sikt och i ett större perspektiv – alla kan man ju inte hjälpa och det är väl bättre att betala in pengar på konton och ge sitt stöd åt organisationer som vet vad de gör. Inte sant? Om vi riktigt tänker efter.

Jag försöker räkna ut vad som egentligen är problemet med Europa. Hur kommer det sig att vilken alkoholiserad, underbetald afrikansk gränsvakt som helst, automatiskt fattar ett moraliskt riktigt beslut i en fråga som högutbildade människor i världens rikaste och mest välmående stater kan vända och vrida på, granska ur alla synvinklar och få betalt för att skriva böcker om? Det måste finnas något grundläggande ruttet med våra koncept, med vår förmåga att utan att protestera överlämna moraliska beslut åt andra. Åt jurister, åt organisationer, åt staten. Vad besitter de för kompetens? Varför skulle de vara bra på att fatta moraliska beslut? Visserligen lever vi ju i det nordiska konceptet om den ”goda” staten. Här är ”staten” på vår sida – staten tar så väl hand om sina medborgare, att jag överhuvudtaget inte trodde det var möjligt att bli utslängd ur det finska socialskyddssystemet.
Den dag jag öppnade det Kela/Fpa-stämplade brevet som meddelade att jag bott för länge utomlands för att kunna räkna med att få mina läkarbesök sponsorerade av staten, var jag som slagen av blixten. Vadå? Jag är väl fortfarande finsk medborgare? Jag betalar skatt. Jag uppfyller mina skyldigheter och har rättigheter. Rättigheter, inte så mycket beroende på skatten jag betalar, men p.g.a. att jag är född här, rättigheter som tillhör mig som medborgare.
Skyldigheter och rättigheter som följer med blodet och jorden och är oberoende av allting annat. Staten har skyldighetet mot mig, bland annat ska staten stå för mina läkarräkningar och skydda mig och försvara mig mot människorna på andra sidan gränsen. Om de är ryssar eller somalier gör väl i stort sett detsamma. Staten kan räkna ut vad som är bäst för mig och sig själv och jag behöver inte befatta mig med det, såvida det inte kommer uttryckliga order om det. Jag behöver inte – och borde inte – befatta mig med dem.

Visst är många människor som ömmar för flyktingar och andra mindre bemedlade väldigt beundrandsvärda, men visst skulle det vara bättre om de lämnade systemet i fred så systemet kunde verka. Det blir så lätt fel annars. Man kan inte hjälpa hur som helst.

På gränsen mellan Liberia och Guinea hjälper vi också enligt ett system. Inte hur som helst. Enbart för att få en del av flyktingarna transporterade till lägret måste vi tillkalla lokalbefolkningen. Ungarna klättrar glatt upp för stegen till lastbilsflaket och tar emot sina syskon och andra barn som är för små för att klättra upp själva. Gravida kvinnor i sjunde och åttonde månaden hjälper varandra ombord.

Lokalbefolkningen tittar intresserat på, och kommer till vår undsättning när det gäller att flytta invaliderna från skottkärrorna till lastbilen. I vanliga fall krävs det fem män för detta. Två står på marken, hakar fast sina armar under armarna på invaliden och lyfter honom, medan en tredje puffar upp baken så att benen kan svängas över flakets kant. Och så står det två flyktingar på flaket och tar tag i armarna och drar. Det ser inte speciellt elegant ut och det kan definitivt inte vara bekvämt. Jag försöker komma på ett bättre system, men i de flesta fall går allt bra och de som mist sina lemmar landar med små dunsar på lastbilsflaket bland ungar och fötter, tre dunkar med vatten och ett virrvarr av knyten.

– Det är ju tur att vi inte har så mycket bagage, säger en av flyktingarna som står på flaket och drar upp en invalid som förlorat ett ben och en arm.

Och när jag säger att det ju är ett lite väl optimistiskt sätt att se på det hela, påpekar han att han tjänstgjort i 20 år som professor i fysik vid Monrovias universitet.

– Alla goda professorer är optimster, säger han.
Medan jag försöker räkna ut om det stämmer eller inte, ropar någon på mig och jag vinkar till avsked och lovar att återkomma när vi väl kommit fram till lägret, långt borta från gränsen.

Stater och gränser. Mänskliga påfund. Väldigt få av dagens gränser tar hänsyn till ras, språk, etnisk tillhörighet, och individens egna preferenser. Omorganisera den europeiska kartan efter språk eller etnicitet och knappt ett enda europeiskt lands gränser skulle förbli desamma. Staten är en artificiell uppfinning. Nyttig till mångt och mycket och ett helt vettigt sätt att organisera människor i grupper, speciellt om man vill kontrollera dem. Det lär fungera i Europa men på de flesta håll i världen måste statens fantastiska unika överlägsenhet ännu bevisas.
Någonstans långt nere i det undermedvetna bygger konceptet flykting på att individen automatiskt blir om inte god, så åtminstone godkänd, ifall staten är ond. Och om staten är god, blir individen då ett neutrum? Vilka mysterier döljer det europeiska flyktingbegreppet? Vad menar de som på allvar föreslår att det bör skrivas lagar som fastslår att det inte kan uppkomma flyktingar inom Europa?

En annan sak är den rent medmänskliga aspekten. De har ju det så hemskt där borta. Ingen mat och inget vatten, och det är synd om barnen i Afrika. Så ska du tänka i en massa herrans år, men att bli vuxen innebär att inse att det nog inte är så mycket du kan göra. Inte egentligen. Det kan ju inte vara vårt problem om de svälter. Det står det förresten inget om i den flyktingkonvention som vi säger oss följa. Det borde de ju i och för sig kanske ha tänkt på, men tyvärr så missade de det.

Och nu är det ändå för sent, för vad skulle hända om vem som helst kunde spatsera över gränsen bara för att maten inte räcker till? Hur skulle det bli med socialsystemet som är till för mig. För hederliga finländare som minsann har dikat och plöjt jorden och jobbat i sitt anletes svett i generationer. Det är ju inte bara det att vi faktiskt var här först. Det är också det att det finns en massa professorer och andra som studerat alla dessa år för att bidra till samhällets utveckling. Och man har ju avbetalningar på huset och sommarstugan…

När jag vänder mig om för att återvända till byn på den guineanska sidan om gränsen och de väntande lastbilarna med de ”ungefär 500” flyktingarna, kallar löjtnanten mig tillbaka.

– Tror du att du kan fixa papper och pennor åt oss? Din organisation gav oss häften i fjol och vi skrev upp namnen på alla de som kom över gränsen, men alla häften är redan fullklottrade.

Jag lovar att hämta med mig anteckningsmaterial nästa gång. Något annat?

– Om de inte behöver skottkärrorna kan de väl lämna kvar dem i byn? Vi försöker fixa en vägstump från den här byn till nästa och vi skulle behöva dem.

Jag nickar och ler och vandrar bort mot byn. I bilen på väg hem skriver jag ner orden ”papper och pennor” i mitt häfte. Löjtnanten skulle inte ha behövt oroat sig över skottkärrorna. De står prydligt uppradade längs dikesrenen. Rostiga och med flagande färger bildar de något som mest liknar en enorm ringlande rödbrun tusenfoting på hjul. Medmänsklighet på hjul. Medmänsklighet oreglerad. Jag kan inte låta bli att oroa mig för konsekvenserna.