Tidningarna i dag, den 19 januari: en och en halv sida i Helsingin Sanomat handlar om ett evenemang, kallat ”Nationens boutredning”. Ett initiativ av de gröna politikerna Heidi Hautala och Pekka Sauri samt centerpartisten Olli Rehn. Av allt att döma ett av många pågående försök att omvärdera uppfattningen om 1970-talets historia. Professor Rehn, omgiven av de stöttepelare som alltid sitter i främsta bänken när fosterlandets öde avgörs (utökade med universalhistorikern Jukka ”Rellu” Relander och Estlands f.d. president Lennart Meri!), antyder att allt var en Moskva- och DDR-styrd bluff. Nu skall sanningen fram genom en Vergangenheitsbewältigung av tysk typ.

Rehn vill som fundament för Finlands efterkrigshistoria lyfta fram vinterkriget, slaget vid Tali-Ihantala 1944 och västmakterna i stället för vänskaps- och biståndspolitiken och hela Kekkonenerans lögnaktigheter. ”Annars förlorar Finland sin trovärdighet i Europeiska unionen och Nato”, hotar historikerna. Och tre av Finlands fyra professorer i politisk historia har deltagit i seminarier med forskare från DDR. EntStasifizierung behövs.

Listan på skurkstater i historien är lång, lika lång som listan på idealstater från Finland sett. Före DDR:s tid har vi haft både Kaiser Wilhelms och Hitlers Tyskland som närmaste allierade, Mussolini dessutom en tid på köpet. Öst-väst-polariseringen efter andra världskriget var på ett naturligt sätt närvarande också här. Min storebror hade via folkskolan fått ett hjälppaket som innehöll en fin, tjock trälinjal. Den hade både tum och centimeter och en text med stora svarta bokstäver, på det nya språket engelska: Gift of the American Junior Red Cross. Allt för att frälsa Finland från kommunismen, men beteckningen ”gift” på en present verkade misstänkt.
De amerikanska intressena i Finland fick snart sin akademiska sektion. Eliten var ASLA-stipendiaterna, en grupp som levererat långt fler professorer än kulturutbytesavtalen med DDR eller ens med Sovjetunionen. Men i Nato-medvinden har man inte krävt ånger, bekännelser eller avböner av de många som studerat, forskat eller undervisat vid universiteten i Förenta staterna – reputerliga personer från Erik Allardt till Krister Ståhlberg.
Den postpolitiserade forskningen har ett kort minne. På 1970-talet skulle jag en gång resa till Amerika på ett öst-väst-seminarium om arkitekturhistoria, under détenten (vad var det?) efter ESSK (vad var det då, farfar?). Kulturattachén i Helsingfors kallade upp mig till ett särskilt samtal, innan flygbiljetterna kunde lösas ut. Just checking. De figurer som på tyska brukade heta Kollege och Begleiter visade sig sedan i USA kallas interpreter.

Så länge det fanns två stormaktsblock i världen bevakade de sina intressen överallt i världen, i en konkurrenssituation. Nu är läget förändrat. I Dagens Nyheter 15.1 sägerJohan Galtung i en intervju för Mikael Löfgren, att han när George W. Bush (”en farlig kombination av handlingskraft och dumhet”) blev president, kortade av prognosen för USA:s fortbestånd som imperium med fem år, till bara 20 år. Galtung har fått en viss berömmelse för att han år 1980 på basen av jämförande imperiestudier förutsåg att Sovjetunionen skulle kunna bestå i tio år. Han missade då med några månader.
I samma intervju säger Galtung:
”Den amerikanska eliten spelar golf. Golf är ett spel som kräver kompetens men saknar konkurrens. Du spelar egentligen bara mot dig själv och topografin. Golf är motsatsen till interaktivitet. Du går omkring med din klubba i ett konstgjort landskap och puttar ner bollen i hål.”
Löfgren fortsätter:
”[Galtung] ser golfen som en symbol för den amerikanska elitens dubbla fundamentalism, den religiösa och den ekonomiska. Som global maktspelare betraktar golfaren världen som en mix av utslagsplatser och greener, fairways och ruffig terräng, flaggor och hål – designad enkom för att utmana och tillfredsställa hans lustar. Denna puritanska hållning, som i amerikanarna ser Guds utvalda folk på vilka det ankommer att styra världen, går att spåra genom hela den amerikanska historien. Föreställningen har inte saknat utmanare, men Galtung menar att för närvarande står sig de republikanska medborgaridealen slätt gentemot den religiöst och marknadsekonomiskt inspirerade imperialismen.”

Golfmetaforen verkar stämma överens med verkligheten. I golfen finns kanske ocksåproaktiva slag. Golfaren förflyttar sig med sin svärm av caddies, paraplybärare och applåderare från hål till hål – från Jugoslavien till Afghanistan, vidare till Irak och…

Också i Finland har vi haft en president som spelade golf och åkte omkring på världens planer.

DN den 17.1 skriver gamle professorn Sven-Eric Liedman om den amerikanska friheten, ”Enduring Freedom” som det unilaterala krigståget mot terrorismen kallas. Center for Strategic and International Studies i Washington har publicerat en rapport med titeln After an Attack on Iraq. The Economic Consequences. Här rekommenderar man med tanke på börsbolagen och oljemarknaden ett kort krig, a benign war case, alltså ett lyckosamt och godartat krig, 4-6 veckor. Risken att kriget skulle vara längre bedöms som liten, 5-10 procent. Då skulle också andra osäkerhetsmoment komma in i bilden: förluster i stupade för USA och Storbritannien, motstånd i Irak, sviktande stöd i FN och politiska problem med antikrigsrörelser på hemmafronten. Alternativet icke-krig behandlas inte längre i rapporten.

Friheten att uttrycka åsikter och opinioner mot kriget förvandlas till ett hot, när den utövas i det egna landet, men frihet är en välsignelse när den exporteras. ”Kort sagt: Kriget skall säkra en beständig frihet, men det kan bli riskabelt om denna frihet utövas i USA eller Storbritannien. Är friheten verkligen så bräcklig?”

Friheten i Europa och i historien är någonting annat både som ord och begrepp än den nya amerikanska friheten, där största möjliga egendom har blivit det samma som största möjliga frihet. En golfspelares världsuppfattning.

 

Rainer Knapas

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.