En av mina närmaste vänner ska ut i kriget. Men kvällen är ändå min på The Faltering Fullback i Finsbury Park där jag håller avskedsmottagning inför min egen avresa till Mellanöstern. Därför kostar jag på mej en generös presentation av min vän varje gång en ny person anländer till vårt sällskap: ”This is Mr Gray, he is sailing with the royal marines on HMS Ocean next week to the Persian Gulf. The BBC wants him to go wherever the marines go.”

Den skotske kameramannen Steve Gray höll mej i ett stadigt grepp när jag försökte nita ett engelskt arshål till regissör som vi båda jobbade för i Kosovo för fem år sedan. Han ville själv ingenting hellre än att fläta till regissören, så flagrant hade engelsmannen betett sig i fyra veckor, men Steves självbehärskning räddade oss båda och vi vann varandras djupa vänskap. Nu gillar han tydligt min yviga introduktion, särskilt när jag ger den åt kvällens damer, men efter ett tag ber han mej sluta. Upphetsningen inför krigskorrespondentens avfärd håller bara i sig under de första ögonkasten och de första värmande ölklunkarna, sedan infinner sig förstämningen snabbt.

Mina vänners Londonaktiga indolens och blaserade inställning till politik och krig har för första gången sedan jag lärde känna dem krackelerat och de talar om Tony Blair med genuin upprördhet och vämjelse. Alla ska gå på demonstrationen i Hyde Park. För flera av dem är det den första fredsmarschen de deltar i på 20 år, efter att deras föräldrar tröttade ut deras fötter och demonstrationsiver i barndomen.

Framtoningen av statsministerns allt mer skrämmande personlighetsdrag har fått alla brittiska samhällsskikt på benen. Hemmafruar i rika villastäder i Surrey och Buckinghamshire, Tory-röstande advokater och krigsveteraner fran alla krig har deklarerat att de inte godkänner detta krig. Och när ni läser detta har ni sett bilderna av mänskomassorna i London som inte ens polisens folkräkningsteknik klarade av att decimera.

För ett år sedan intervjuade jag den skotske parlamentsledamoten George Galloway för TV. Han är en klassisk vänsterytter fran Glasgow, men också en tidigare nära vän till Tony Blair. Då hade Blairs arrogans och aggressiva maktfullkomlighet ännu inte blottats så klart, åtminstone inte för mej. Jag kunde verkligen inte förstå varför en förmodat förnuftig person gång på gång ville dra ut i krig.

Då vi stängt av kameran sade Galloway att Tony Blair är en betydligt mindre gåta än folk tror:
”Tony is a one-track minded crusader covered with a rather thick layer of civilized paint on top. His self-righteousness scared me when we were young but his charm always won me back. He really believes that he is out there saving us all from evil. When you challenge him he attacks you like a newly born Christian, which he actually is”, sade Galloway.

Men själv ska jag åka till Gazaremsan på ett år och därför har folk kommit för att dricka mej till på The Faltering Fullback. Jag trodde att man måste dö för att få så här mycket vänlighet och jag blir helt rörd flere gånger under kvällen.

Tre dagar senare åker jag in i den israeliska checkpointen Erez i norra ändan av Gazaremsan.

En ung israelisk soldat vill att vi ska ge lift till andra sidan åt en palestinsk affärsman med ett jättelikt baggage och en liten dotter. Palestiniern riskerar att tvingas tillbringa natten ute i regnet med dottern på den israeliska sidan. Min FN-chaufför är motvillig och förklarar räddhågset för soldaten om olika regler som förbjuder honom att göra detta. Den israeliska soldaten håller palestinierns dotter tryckt mot sin skottsäkra väst eftersom palestiniern kånkat på sina väskor och när diskussionen hettar till ger israelen flickan åt mej för att kunna gestikulera åt chauffören. Jag står i regnet med den palestinska babyn i famnen och vi är båda lika tysta och förundrade över israelens och palestinierns allt våldsammare verbala utfall mot FN-chauffören.

Jag ska börja jobba för FN följande dag men efter en stund överger jag min neutralitet och ansluter mig till den palestinsk-judiska fronten mot min arbetsgivares representant. Till sist ger chauffören med sig och soldaten svänger snabbt på klacken och tänder en cigarett och går in mot vaktburen. Palestiniern ropar ett tack efter honom men israelen bara mumlar otåligt utan att vända sig om. Då vi lyfter palestinierns baggage in i bilen kommer två andra israeliska soldater och fräser åt oss att vi måste skynda på eftersom check-pointen stänger.

Senare samma natt tar sig en isrelisk militärenhet in i Gaza och skjuter ett hus och dess invånare till smulor. Och strax före gryningen spränger palestinier en israelisk pansarvagn inne i Gazaremsan så att fyra israeliska soldater dör. Och följande natt går israelerna in i Gaza och hämnas den dödade tankbesättningen genom att skjuta ihjäl sex palestinier. Och under det dygnet dör ytterligare fyra palestinier när de misslyckas med att försöka transportera en bomb fäst vid ett radiostyrt modellflygplan. Och följande dag dödas en palestinsk Hamasledare när israeliska soldater förklädda till grönsaksförsäljare hoppar ut ur en bil och pepprar Hamasledarens bil full med kulor.

Och efter min första arbetsdag som Public Information Officer för UNRWA, den FN-organisation som bistått de palestinska flyktingarna i mer än 50 år, vill min chef, en tidigare journalist vid The Times, att vi ska gå till The Beach Club eftersom han inte haft någon att tala med om engelsk fotboll på sex månader. Det visar sig att han är Tottenham-supporter men han är så svältfödd på diskussionssällskap att han säger att jag får behålla jobbet trots att jag misslyckas med att dölja att jag följer Arsenal.

Jag får ett kontorsrum och en sekreterare och ett stort skrivbord med tre plastkorgar där det står ”out” och ”in” och ”pending”. Var femtonde minut kommer någon trippande med nya dokument och jag lägger dem allihop i ”pending”. Det är meningen att jag ska filma för UNRWA men min kamera ska komma nästa vecka, ”ins-Allah”. Vid lunchtid på min andra arbetsdag vet jag inte hur jag ska kunna vara till nytta för FN och vokabulären i dokumenten har fått mej att känna mej dyslektisk. Jag åker ut med en amerikansk journalist från en radiostation i Washington som besöker vårt kontor. Hon är en liten judinna från New York som rapporterat fran Israel i tolv år. Hon ska gå på HamasÕ begravningståg för de fyra männen som sprängde sig själva med modellflygplanet:
”They fuck up when they try out new bombs. Happens all the time”, berättar hon.

Först vill hon till ett av flyktinglägren för att göra ett jobb om matbristen. I stora delar av Gaza lider mänskorna av undernäring. Vi åker till ett mjölutdelningsställe där folk ställt sig i en lång kö. ”This is like the Warszaw ghetto. Quite ironic when you think about who is guarding it”, föreslår jag för henne.

Hon går hem till en familj och intervjuar envetet vidare. Pappan berättar att han slagit sin son på morgonen. Sonen ligger under en filt på golvet vid vara fötter. Pappan förklarar för den lilla judinnans mikrofon att han är så frustrerad över att han inte kan ge mat åt sina barn att han måste få utlopp för sin ilska någonstans och därför slog han sin son. Pappan säger att han aldrig kommer att understöda Hamas, de drar bara folk in i ännu större elände. Judinnan frågar hustrun om hon sålt allt sitt guld. Hustrun visar sina bara armar och judinnan ger henne en 100 shekelssedel. En dollar är lite mer än fyra shekel. När vi går ut svär hon tyst för sig själv och torkar snabbt ögonen med tröjärmen.

I bilen på väg till Hamasbegravningen har hon kommit över sinnesrörelsen och fått tillbaka sin hårdkokta New York-jargong:
”A family gets paid 25 000 dollars by Hamas for a suicide bomber. Very tempting these days.”

Vid en av gatorna som leder upp till Palestina Square tränger hon sig in med sin mikrofon bland 40 000Hamasanhängare. Vi blir instängda i folkmassan länge. Demonstrationen kommer inte igång eftersom bensinen är slut i en av generatorerna som driver de stora högtalaranläggningarna på bilarna.

När generatorerna går i gång och slagorden ekar ut ur högtalarna och Kalashnikov-gevären smattrar, ser jag den slagne sonen från huset vi besökte som står och tittar på demonstrationen med en stor blåtira runt ena ögat. Jag pickar journalisten på axeln och hon vänder sig om men är inte intresserad av att tala med sonen.
”Yeah, yeah, what did you expect?”